den unga Rosamundas åsigt, all lifvets poesi;
sjelfva kännedomen af deras nödvändighet
gjorde själen oförmögen att höja sig till fan-
tasiens lyckliga land. Och ack! skulle hon
ej genora den kommande gyllne talismanens
bjelp göra lifvet till en beständig sällhetsdröm?
Alla pröfningar och försakelser kunna läsas
om i böcker eller ses framställda på scenen,
äuda från eremiten i sina cell till den fattiga
sömmerskan, arbetande för dagligt bröd; men
ack, bevare mig, tänkte Rosamunda, från ett
lifg hemska enformighet, för hvilket, om än
hungern är okänd, likväl all finare känsla af
njutning saknas.
Den förnöjda modren- hade fullkomligt in-
förlifvat sin dotter med dessa och dylika tän-
kesätt; häraf kan man lätt förstå att all all-
varligare undervisning uraktläte, — icke just
att mrs Mertoun ansåg det fattas sig andlig
kunskap, men läran om ett dagligt kors,
hvarigenom menskliga lifvets sanna poesi är
framställd, då detta kors bäres med en öd-
mjuk, glad och villig anda — om allt detia
kände lärjungen, ehuru skicklig i all verldslig
lärdom, ingenting. Hon hade icke lärt att
en hjeltinnas hjerta kunde klappa under en
gröfre drägt, om den än var sliten och smul-
sad af hederligt arbete, medan ett småleende
på läpparne jagar bort en tår från det för-
dunklade ögat, vant att se endast scener af
fattigdom och brist. Rosamunda Mertoun kunde
aldrig gå in i de fattigas kojor; hon brukat e
säga att det marterade hennes känslor, eme-
dan hon ieke kuude gifva de fattiga allt bvac
de behöfde, och på detta sätt undanhöll hon
dem hvad hon hade i sin makt att gifvaj— tid
och deltagande; hon stannade hemma, knöp-
ja ne ? Pp
pande på sin gitarr, och läsande kalendrar och
franska romaner.
Kunde det väl vara möjligt att hon va
hårdbjertad? — hon, som för inbillade lidan