————L— AA .kr
ör mrs Mertoun. En besynnerlig förändring
fvergick Santillians uttrycksfulla ansigte —
n oförklarlig förändring — under det att en
odnad tydligen sågs genom hans mörka hy,
lå han stammade några tafatta meningar, äm-
ade att vara skämtsamma. I detta ögonblick
ralkades Rosamunda, som hade samtalat med
fulia Leslie, och beskyllde med älskvärd,
varnelig otålighet sin moitid för att hafva öf-
rergifvit henne och förlorat sin plats i dan-
en. Solskenet förjagar icke hastigare skug-
san än Santillians ansigte uppklarnade då han
åg henne; han tog hennes gerna öfverlåtna
and och de sväfvade bort tillsammans, den
ullkomligaste motsats af manlig och qvinlig
skönhet som det är möjligt att tänka sig.
Den käre Sidney!s utropade lady Emma
Howard, han är den häftigaste af alla mensk-
iga varelser — häftighet är hufvuddraget i
hans karakter, ehuru det aldrig fanns en ädel-
modigare eller vänfastare menniska. Den gode
Sidney! Han fänglas helt och hållet af qvim-
ig skönhet; men det är en ursäktlig svaghet,
och när han väl är gift skall all flyktighet
förgå; hans hustru blir en lycklig maka.
Allt detta hörde mrs Mertoun med djupt
ntresse, beslöjadt under ett likgiltigt yttre.
Han var lätt fängslad af qvinlig skönhet,
upprepade hon för sig sjelf; ack, om hon
kunde fånga och för alltid fästa honom
nätet! Santillian var en fångst öfver alla
hennes lifligaste förhoppningar, och när han
kom och satte sig hos henne och talade om
Rosamunda, kunde modren knappt dölja sin
slädje och rörelse. .
Då Rosamunda kom hem kastade hon sig
. mrs Mertouns famn och gret hysteriskt; re-
aktionen hade inträffat, de vissnade blom-
morna kastades å sido, de gyllene hårflätorna
upplöstes och den enkla hvilobädden tillred-
des för den uttröttade skönheten. (Forts.)