Utdrag ur ett bref från Wadstena.
Det finnes handlingar som knappt ega rätt
att undandraga sig offentligheten och det all-
männa omdömets bifall, ehuru icke företagna
i afsigt att vinna någotdera. Men de ädla
drifter, hvarifrån de leda sitt ursprung, höra
till mensklighetens. klenoder; och det stärker
individen under hans ofta besvärliga vandring
genom lifvet, att se och förnimma hvad för-
synen kan uträtta för sina skapade varelsers
väl och räddning, just derigenom, att hon
nedlagt dessa drifter i menniskosjälen. Ett
vackert exempel härpå sågo vi, Söndagen
d. 30 Januari, här i staden. En liten gosse
gaf sig, af barnsligt oförstånd, ut på den
ännu med svag is belagda Wettern, der, ett
stycke från landet, isen brast och gossen föll
i djupet. Hans nödrop hördes af de båda lä-
karne vid härvarande hospitaler och sjukvårds-
inrättningar, doktorerne Hjertstedt och Öhrström,
hvilka händelsevis befunno sig tillsamman i
den förstnämndes boning, som är belägen tätt
bredvid sjön. Genast skynda de behjertade
männen, den förre från sin makas sjukbädd,
till barnets räddning ut på isen, som för svag
för gossen, ännu mindre förmådde bära dem.
Snart lågo äfven de i djupet, men lyckades
genom simning, ehuru de hade på sig tunga
vinterplagg, att hålla sig uppe, tilldess ett
par personer med båtshakar kunde nalkas
dem så nöra, att de fingo tag i dessa, och
på detta sätt åter kommo i land. Men dc
kommo. ej ensamme, utan hade i famnen en
kär börda — ett räddadt menniskolif! — D:r
Hjerstedts lilla dotter, en åttaårig flicka, hade
emellertid från fönstret sett fadren falla ge-
nom isen; modig liksom han, men med bar-
nets jemmerskri, rusade hon ned på isen, fö
att skynda fill fadrens hjelp; och det var en-
dast med våld som emellertid tillstädeskomns
personer kunde afhålla henne ifrån att full-
borda hvad hon ämnat. Hvem målar fadrens
och barnets mötel — — — Glädjen här
staden är allmän, att försynen bevarat de både
mäns lif, som så ädelmodigt vågade dem fö?
en likes räddning.