den kunde utgjuta tärefloder, och som hade
beslutat att, då det stod i hennes förmåga,
skicka sin allmoseutdelare för att bjelpa alla
verkligt behöfvande inom hennes grannskap?
Kunde det väl vara möjligt att hon var sjelf-
visk, då hennes tillgifvenhet för sin mor var
så stark? Ty Rosamunda bedrog sig sjelf
med den tron, att det förnämligast var för
hennes älskade mors skull som hon längtade
efter förverkligandet af det hopp, i hvilket
hon blifvit uppammad.
Ack, detta är svårlösta frågor som fordra
en fin och grannlaga behandling, då fel, så-
dana som Rosamunda Mertouns, omgifvas och
beslöjas af ungdomens, skönhetens och beha-
gens bländande glans.
IL.
Det är en lång väg som icke kröker sig,
miss ! utropade Dona, den gamla irländska
tjenarinnan, då hon en morgon märkte Ro-
samunda vid ett ovanligt nedstämdt lynne
stå vid det lilla salsfönstret, dold af blom-
morna som stodo derutanför, och blickande
under djupa suckar efter en präktig resvagn;
hvilken för några minuter stannat midtför mrs
Mertouns boning, medan något rättades på
seldonen. Postiljonerna voro prydda med
bröllopsrosetter, och bruden och brudgummen
linuti vagnen sågo utomordentligt nöjda och
lyckliga ut. Hon är ej vackrare än jag, val
Iden tanke gom smög s:g genom Rosamundas
själ, men icke fann nögot uttryck; kanske
lär hon också fattig, av då har hon e
liksom jag, varit utestängd från verlden, )
då skulle detta lyckliga öde icke varit hennes.
Dona hörde sucken och gissade instinktmes-
. sigt till sin unga matmors tankar, hvarför
hon, såsom redan är nömndt, började met
ett försök att trösta henne och. fortfor: Jus
:lpå denna välsignade dag bedyrarjag er, miss
-att jag såg i min thekopp ett stort sällskap