mig ganska likgiltig. — Knappt hade jag för
tio minuter sedan gått tillbaka in i mina rum,
då jag, genom det halföppna fönstret till mitt
förmak, hörde buller af steg i trädgården;
jag lutade mig fram helt försigtigt och såg
herr Bailly gå genom aligen, ledsagad af
Jeannette. Natten är så ljus, att jag skulle
ha känt igen honom, om jag också blott en
enda gång förut hade sett honom. Jag ur-
skiljde noga hvartenda af hans anletsdrag,
hvarje minsta del af hans klädsel. De gamla
trotjenarinnan visade honom dörren till lilla
trappan, som förer till Suzannes rum. Han
gick in, och Jeannette aflägsnade sig. — Jag
gick strax ned och läste igen- denna dörr.
Nu kan han ej slippa ut, med mindre än att
jag får se och tala med honom, För öfrigt
går jag nu att träffa honom. — Jag måste
se honom, ansigte mot ansigte... de ha
drifvit mig till det yttersta, George !... Nu
kommer hvarkezr samvete eiler ädelmod i
fråga .., Detta öfversiiger en menniskas kraf-
ter.
Hända hvad som helst, så skall man till-
ställa dig, detta; bref; den nyckel, som jag
här innesluter, öppnar draglådan i mitt skrif-
bord. Jag ber dig verkställa din instruktion,
som du dir finner, förseglad med mitt sigill.
— Jag innesluter mig i din hågkomst, min
vän?
(Herr dd Athol kopviker brefvetocb skrifver
ulanskrift derpås derefter tager han på en byrå
ett fodral med pistoler och går hastigt åt irap-
pan till.)