mig ganska likgiltig. — Knappt hade jag för tio minuter sedan gått tillbaka in i mina rum, då jag, genom det halföppna fönstret till mitt förmak, hörde buller af steg i trädgården; jag lutade mig fram helt försigtigt och såg herr Bailly gå genom aligen, ledsagad af Jeannette. Natten är så ljus, att jag skulle ha känt igen honom, om jag också blott en enda gång förut hade sett honom. Jag urskiljde noga hvartenda af hans anletsdrag, hvarje minsta del af hans klädsel. De gamla trotjenarinnan visade honom dörren till lilla trappan, som förer till Suzannes rum. Han gick in, och Jeannette aflägsnade sig. — Jag gick strax ned och läste igendenna dörr. Nu kan han ej slippa ut, med mindre än att jag får se och tala med honom, För öfrigt går jag nu att träffa honom. — Jag måste se honom, ansigte mot ansigte... de ha drifvit mig till det yttersta, George !... Nu kommer hvarkezr samvete eiler ädelmod i fråga .., Detta öfversiiger en menniskas krafter. Hända hvad som helst, så skall man tillställa dig, detta; bref; den nyckel, som jag här innesluter, öppnar draglådan i mitt skrifbord. Jag ber dig verkställa din instruktion, som du dir finner, förseglad med mitt sigill. — Jag innesluter mig i din hågkomst, min vän? (Herr dd Athol kopviker brefvetocb skrifver ulanskrift derpås derefter tager han på en byrå ett fodral med pistoler och går hastigt åt irappan till.)