nemliigen icke äga hägon lag till skydd för de arma
djuren, som så ofta lemnas till rof för sina grymma
bödlar. I-detia. som i så mycket annat stå vi efter
andra civiliserade nationer: Iasändaren har påmints
bärom genom eh artikel i Aftoabisdet för den 22
sistl. Jan., der det berättas huru omenskligt en ar-
betskarl vid namn Johan Jakobsson i Stockholm miss::
handlat en. höst för en tung stenkärra., Det hedrar
dem sombeifrat denna fega bragd; men hvad frågar
ena sådan brut efter de föreställningar han fått? Detta
var icke nögon ovanlig företeelse i det hyfsade Sre-
riges: hufvudstad, der man nästan dagligen ser arma
krakar, hvaraf mänga varit bättre vana, dignande
under vedkärrorna, obarmhertigt slås och ryckas.
I nyssnämnde tidning. för den 24 i samma månad
läses berättelsen om , misshandlandet utaf en häst i
England; men här tog lagen det arma djuret under
sitt mäktiga hägn, och barbarerng mäste plikta med
sex veckors tvängsarbete. Det skulle tyckas att ini
gen vöre närmare än det högvördiga presteståndet ati
tifligt intressera sig för Hämmandet afen dylik grym:
het. Det vore kanske lika godt som att vid riksda-
garne — för att nyttja den snillrike Wallins ord —
ligga i bränvinspannan och mäsk-karet; men dä de
vise männen, med omtanka för mängahanda, som
anses vigtigare, ej ens kunnat framkomma med ett
antagligt förslag till en pensionsinrättning för sina
egna hustrur och bara, är ifrån det hället ingenting
att vänta. Mätte.då någon annanaf rikets repreren:
tanter, med inflytelse och energi, bebjerta kreatu!
rens suckans, och utverka en lag, hvarigenom kittsi
ligheten och barbariet blefre tyglade, om ej alldeles
förekomne. bb I