nemliigen icke äga hägon lag till skydd för de arma djuren, som så ofta lemnas till rof för sina grymma bödlar. I-detia. som i så mycket annat stå vi efter andra civiliserade nationer: Iasändaren har påmints bärom genom eh artikel i Aftoabisdet för den 22 sistl. Jan., der det berättas huru omenskligt en arbetskarl vid namn Johan Jakobsson i Stockholm miss:: handlat en. höst för en tung stenkärra., Det hedrar dem sombeifrat denna fega bragd; men hvad frågar ena sådan brut efter de föreställningar han fått? Detta var icke nögon ovanlig företeelse i det hyfsade Sreriges: hufvudstad, der man nästan dagligen ser arma krakar, hvaraf mänga varit bättre vana, dignande under vedkärrorna, obarmhertigt slås och ryckas. I nyssnämnde tidning. för den 24 i samma månad läses berättelsen om , misshandlandet utaf en häst i England; men här tog lagen det arma djuret under sitt mäktiga hägn, och barbarerng mäste plikta med sex veckors tvängsarbete. Det skulle tyckas att ini gen vöre närmare än det högvördiga presteståndet ati tifligt intressera sig för Hämmandet afen dylik grym: het. Det vore kanske lika godt som att vid riksdagarne — för att nyttja den snillrike Wallins ord — ligga i bränvinspannan och mäsk-karet; men dä de vise männen, med omtanka för mängahanda, som anses vigtigare, ej ens kunnat framkomma med ett antagligt förslag till en pensionsinrättning för sina egna hustrur och bara, är ifrån det hället ingenting att vänta. Mätte.då någon annanaf rikets repreren: tanter, med inflytelse och energi, bebjerta kreatu! rens suckans, och utverka en lag, hvarigenom kittsi ligheten och barbariet blefre tyglade, om ej alldeles förekomne. bb I