modig, men likväl småleende. Hon är tap-
per, min lilla hustru. Jag var artig ända till
affektation; jag borde också godtgöra min
ohöflighet att så der i vredesmod skiljas vid
henne på den der natten. Då hon märkte att
jag hade sådan afsigt strålade hennes ansigte
och hon tog med en barnslig glädtighet min
arm. Vi flögo utför trappan som två turtur-
dufvor. Hennes farfar, en girlig man, tog
emot oss på nedersta afsatsen. Hjertligt
sjönko vi i hans armar. Sedan måste vi stiga
in i salongen, der de af bröllopsgästerna, som
ännu voro qvar, väntade oss, onklar, tanter
och kusiner: ett dumt bruk, från hvilket en-
gelsmännen med rätta förskona sina unga
fruar. Man emottog oss med hemlighetsfulla
miner, hvilka man sjelf ansåg djupsinniga.
Suzannes hållning var sådan den borde vara,
naturlig och sorgfri. Man beundrade i tyst-
het denna medfödda värdighet, som i bryd-
samma förhållanden bibehåller en qvinnes
penna lika klar och ren.
Efter intagen frukost uppstego vi begge i
en vacker namericainen, en triumfvagn, som
ag hade insmugit bland bröllopspresenterna,
nen hvaruti jag nu likväl ej tog plats såsom
segrare. Suzanne tog med sig sin duenna,
nin värsta fiende, om mitt väderkorn icke
vedrager mig; jag förde med mig Lhbermite,
n slyngel som jag tagit i min tjenst, och
om skryter öfver att vara lika belefvad zom
Falleyrand.
Vi begåfvo oss åstad. Vår kusk hade i
itt brinnande nit, som han sjelf ansåg beun-
iransvärdt, utstyrt sig med en mängd bro-
iga band, hvilka på ett löjligt sätt fladdrade
ring hela hans person. Den allmänna upp-
närksamheten, stegrad af dessa narraktiga
;mblemer, slösade på oss under hela vägen
ina vedermälen af en tölpaktig välvilja. Bond-
olk af begge könen skyndade att ställa sig
portarna, eller att visa sig uppöfver trädhäc-
arna; de vexlade betydelsefulla blickar med vår
arraktiga kusk och bevördigade sedan oss
jelfva med förbindliga småleenden. Från
agnshörnet, der jag satt, visade jag dem ett