gångar, är det sorgligt nog, att såsom förfat-h
taren till ofvannämnda afhandling anmärker,
i den svenska ordbok som hr Dalin, lyckli-
gare än alla sina föregångare på sednare ti-ja
der, snart till hälften fullbordat, finna utländ-s
ska ord till en sådan mängd, att man stun-v
dom stöter på 100 ja 150 i rad af dem emel- f
lan två svenska. Författaren frågar med rättaie
hvilka. underliga föreställningar om svenskalk
språket en utläadning skall få med en sådank
ordbok framför sig. 3
Huru skali detta onda kunna hjelpas? Ea-ja
skilda bemödanden göra sitt till, men de ärojn
ej allena tillräckliga för åstadkommande afen!d
helsosam brytning. I hufvudsaken kommer;
den väl alltid att bero på en genomgripandelk
förändring i vårt undervisningsväsende. -Allals
folk som äro måna om sin sjelfständighet!a
3
i
BD
c
hafva skyndat att införa undervisningen i mo-
dersmålet som ett af de hufvudsaklgaste afii
folkskolans läroämnen, och en undervisning
på fullt allvar, icke blott ämnad att gifva en
nödiorftig förmåga att i.tal och skrift begagna i
detsamma utan alt för många fel, utan
riktad på utredandet af ordens mening,l.
hvarigenom följaktligen sjelfva tanken elleric
begreppet vinner dubbelt i klarhet och be-
stämdhet. Något sådant behof att reda för
oss sjefva språkets väsende finnes ej en gång
i våra högsta bildningssträfvanden, ännu min-
dre i vär första undervisning. f
De folk hvilka, såsom engelsmän, hollän-
dare, danskar och tyskar, ega en sådan grund- !
lig analytisk undervisning i modersmålet, som
på samma gång äfven är den bästa uppfostran iq
för de särskiljande och uppfattande tankeför- j)
mögenheterna, hafva lättast af alla folk att
hålla sitt epråk rent från utländska inbland-
ningar, då de sjelfva när som helst kunna
bilda sig ur sitt eget förråd ett nytt utiryck,
för en ny föreställning. Äfven den jemfö-
relsevis ouppfostrade har lätt att gifva namn
åt nya saker, endast han har en snabb upp-
fattning af deras väsentliga kännemärken och
vanan att fritt få göra bruk af språkets utvä-
gar. Om den svenska arbetaren hade i folk-
skolan fått vänja sig vid en sådan, begrepps-
upplösning, som det skottska eller holländ-
ska skolbarnet äfven vid dess spädaste ålder
får lära att företaga sig, skulle han t. ex. vid
åsynen af, en jernbana ej tillgripa och för-
vränga den af de bildade införda benämnin-
gen och göra ralle-väg af det utländska rail-
väg, utan helt enkelt såsom holländaren kalla
den. spårväg,, eftersom det konstgjorda spåret
ändå är det väsentliga deraf. Men den sven-
ska bonden, som ganska väl vet hvad spår
och väg) äro hvar för sig, skulle icke gerna
af sig sjelf komma på att sammansätta dem
till ett nytt begrepp, och det är icke under-
ligt. då han hvarken i sin uppfostran eller de
mera upplysta samhällsklassernas föredöme
finner någon anledning till en sådan ordbild-
ning på egen hand.
Det är verkligen sorgligt att se huru vi un-
der tidernas lopp, i stället att bilda egna ord,
lånat och vanställt utländska, utan att göra
oss reda för deras betydelse. Hvem kan t.
ex. i ordet kofferdi med dess gammalmodiga
och uaderliga stafning coopvaerdie igenkänna
det holländska ordet för en så simpel sak sota
köpfartyg? .Vanan och behofvet att reda för
sig hvad allmänt begagnade uttryck innebära,
är något som saknas i alltför hög grad äfven
hos våra 3. k. bildade klasser.
Det är eget att.se, och författaren till närande
uppsats har också påpekat def, huru de ut-
ländska orden efter hand förändras och så att
säga förnedras till sin betydelse, när påträng-
ningen. utifrån upphör och det förskjutna gania
inhemska åter uppväxer till styrka och akt-
ning. Ettroligt exempel derpå gifver engelskan,
hvilken efter normanniska eröfringen öfver-
svämmades af franska ord och uttryck i af-
seende på husdjurens namn, i det den be-
tecknar de lefvande med de gamla germani-
ska namnen, men sedan de blifvit slagtade
och kommit i köksspiseln betecknas deras kött
med franska benämningar. Många franska ord
finnas i vårt språk, hviika förlorat sin ur-
sprungliga adel och fått en löjlig anstryk-
ning. Likaså det holländska sMaatschappii,
sällskap, samhäle, bolag, hvilket qvarlefver
i det föraktliga .maskopi:. Ingen menniska
talar om jernvägs- eller ångbåtsmaskopier, och
detta bevisar att språket inom sig sjelft fun-
nit bättre uttryck och följaktligen icke längre
vill iorymma någon särdeles värdighet ät den
fremmande gästen.
På samma sätt äro vi förvissade att en stor
mängd nu gångbara utländska uttryck efter
hand skola bii afdankade. Många komma
dessutom att försvinna med sjelfva saken så-
som vaudeville, memoirer, följetong o. 8. v.
Dessa äro modsaker och kunna icke räkna på
någon lång varaktighet, hvarken i sak eller )
uttryck. Vi dela den äsigt som framställes
nämnde afhandling, att dessa ord, så länge
de ej kunna alldeles umbäras, ej måtte hel
och hållet införlifvas -med språket, utan ge-
nom bibehållande af åtminstone någon del a
sin främmande stafning, ständigt erinra attde
äro flyktiga gäster. Engelsmännen, som be
gagna ganska många franska ord, skilja dem
vanligen från sina egna ord i skrift genom st
kallad kursivstil eller citationstecken, i samta
genom en tydlig utländsk betoning,
Då vi tala om språkets rensning och för
ädling, och villigt erkänna de förbindelser son