gångar, är det sorgligt nog, att såsom förfat-h taren till ofvannämnda afhandling anmärker, i den svenska ordbok som hr Dalin, lyckligare än alla sina föregångare på sednare ti-ja der, snart till hälften fullbordat, finna utländ-s ska ord till en sådan mängd, att man stun-v dom stöter på 100 ja 150 i rad af dem emelf lan två svenska. Författaren frågar med rättaie hvilka. underliga föreställningar om svenskalk språket en utläadning skall få med en sådank ordbok framför sig. 3 Huru skali detta onda kunna hjelpas? Ea-ja skilda bemödanden göra sitt till, men de ärojn ej allena tillräckliga för åstadkommande afen!d helsosam brytning. I hufvudsaken kommer; den väl alltid att bero på en genomgripandelk förändring i vårt undervisningsväsende. -Allals folk som äro måna om sin sjelfständighet!a 3 i BD c hafva skyndat att införa undervisningen i modersmålet som ett af de hufvudsaklgaste afii folkskolans läroämnen, och en undervisning på fullt allvar, icke blott ämnad att gifva en nödiorftig förmåga att i.tal och skrift begagna i detsamma utan alt för många fel, utan riktad på utredandet af ordens mening,l. hvarigenom följaktligen sjelfva tanken elleric begreppet vinner dubbelt i klarhet och bestämdhet. Något sådant behof att reda för oss sjefva språkets väsende finnes ej en gång i våra högsta bildningssträfvanden, ännu mindre i vär första undervisning. f De folk hvilka, såsom engelsmän, holländare, danskar och tyskar, ega en sådan grund! lig analytisk undervisning i modersmålet, som på samma gång äfven är den bästa uppfostran iq för de särskiljande och uppfattande tankeförj) mögenheterna, hafva lättast af alla folk att hålla sitt epråk rent från utländska inblandningar, då de sjelfva när som helst kunna bilda sig ur sitt eget förråd ett nytt utiryck, för en ny föreställning. Äfven den jemförelsevis ouppfostrade har lätt att gifva namn åt nya saker, endast han har en snabb uppfattning af deras väsentliga kännemärken och vanan att fritt få göra bruk af språkets utvägar. Om den svenska arbetaren hade i folkskolan fått vänja sig vid en sådan, begreppsupplösning, som det skottska eller holländska skolbarnet äfven vid dess spädaste ålder får lära att företaga sig, skulle han t. ex. vid åsynen af, en jernbana ej tillgripa och förvränga den af de bildade införda benämningen och göra ralle-väg af det utländska railväg, utan helt enkelt såsom holländaren kalla den. spårväg,, eftersom det konstgjorda spåret ändå är det väsentliga deraf. Men den svenska bonden, som ganska väl vet hvad spår och väg) äro hvar för sig, skulle icke gerna af sig sjelf komma på att sammansätta dem till ett nytt begrepp, och det är icke underligt. då han hvarken i sin uppfostran eller de mera upplysta samhällsklassernas föredöme finner någon anledning till en sådan ordbildning på egen hand. Det är verkligen sorgligt att se huru vi under tidernas lopp, i stället att bilda egna ord, lånat och vanställt utländska, utan att göra oss reda för deras betydelse. Hvem kan t. ex. i ordet kofferdi med dess gammalmodiga och uaderliga stafning coopvaerdie igenkänna det holländska ordet för en så simpel sak sota köpfartyg? .Vanan och behofvet att reda för sig hvad allmänt begagnade uttryck innebära, är något som saknas i alltför hög grad äfven hos våra 3. k. bildade klasser. Det är eget att.se, och författaren till närande uppsats har också påpekat def, huru de utländska orden efter hand förändras och så att säga förnedras till sin betydelse, när påträngningen. utifrån upphör och det förskjutna gania inhemska åter uppväxer till styrka och aktning. Ettroligt exempel derpå gifver engelskan, hvilken efter normanniska eröfringen öfversvämmades af franska ord och uttryck i afseende på husdjurens namn, i det den betecknar de lefvande med de gamla germaniska namnen, men sedan de blifvit slagtade och kommit i köksspiseln betecknas deras kött med franska benämningar. Många franska ord finnas i vårt språk, hviika förlorat sin ursprungliga adel och fått en löjlig anstrykning. Likaså det holländska sMaatschappii, sällskap, samhäle, bolag, hvilket qvarlefver i det föraktliga .maskopi:. Ingen menniska talar om jernvägseller ångbåtsmaskopier, och detta bevisar att språket inom sig sjelft funnit bättre uttryck och följaktligen icke längre vill iorymma någon särdeles värdighet ät den fremmande gästen. På samma sätt äro vi förvissade att en stor mängd nu gångbara utländska uttryck efter hand skola bii afdankade. Många komma dessutom att försvinna med sjelfva saken såsom vaudeville, memoirer, följetong o. 8. v. Dessa äro modsaker och kunna icke räkna på någon lång varaktighet, hvarken i sak eller ) uttryck. Vi dela den äsigt som framställes nämnde afhandling, att dessa ord, så länge de ej kunna alldeles umbäras, ej måtte hel och hållet införlifvas -med språket, utan genom bibehållande af åtminstone någon del a sin främmande stafning, ständigt erinra attde äro flyktiga gäster. Engelsmännen, som be gagna ganska många franska ord, skilja dem vanligen från sina egna ord i skrift genom st kallad kursivstil eller citationstecken, i samta genom en tydlig utländsk betoning, Då vi tala om språkets rensning och för ädling, och villigt erkänna de förbindelser son