STOCKHOLM, den I Februari.
I det nyss utdelade häftet af Nordisk Tid-
skrift förekommer en ganska väl tänkt och
innehållsrik uppsats om språkrensning och de
svenska landskapsdialekternar, hvilken föran-
leder oss att till hvad vi för någon tid sedan
yttrade i detta ämne ännu lägga några få ord.
Modersmålets renhet och förädling är en så
dyr angelägenhet att man åt den ej kan offra
för mycken tanka eller för mycket bemödan-
de. På samma gäng vi på det lifligaste ön-
ska, att vårt ädla och sköna språk måtte af-
skudda gig alla utländska ord, hvilka, ehuru
ganska obehöfliga blifvit detsamma af tanke-
lättjan eller tillgjordheten påtrugade, och ge-
nom denna utrensning få frihet att rätt frodas
och utveckla sig i rikedomen af sin egen bild-
barhet, måste vi med ledsnad tillstå, buru
mycket i afseende på en sådan behandling af
språket ännu återstår för oss sjelfva att uppnå,
äfvensom vi otvunget erkänna de stora för-
tjensterra i detta afseende hos den, hvilken
vi måste betrakta såsom vär egentliga motstån-
dare inom pressen.
Att det svenska språket i detta ögonblick
bar en gifven drift att befria sig från det ut-
ländska långodset och prägla sig nya behöf-
liga uttryck af den ädla malmen som kallas
dess fornspråk, eller uppleta dem i de rika
fastän dammiga skattkamrar hvilka stå oss
öppna i våra landskapsdialekter, derom äro vi
ganska öfvertygade. Det fordras en tämli-
gen lång tid af omyndighet innan ett folk är
vuxet att kasta ifrån sig alla de odlingens
verktyg som det under formen af uttryck för nya
begrepp lånat från andra mera bildade folk-
slag... En blick på vår gamla bibelöfversätt-
ning visar bättre än allt annat huru mycket af
denna gkuld vi redan betalat. Långt för detta
hafva vi afdankat ord såsom det tyska xomsyss
(umsonst), förgäfves eller för intet, — och en-
dast i det högtidligare eller mera bildlika före-
draget begagna vi ännu någon gång det en-
gelska varla, (early), tidigt eller hvad som hör
till morgonen, och skulle vi med våra första bi-
belöfversättare tala om kalfvar eller vbenkalf-
var, (calves) i betydelsen af vador, skulle väl
ingen mera förstå oss.
Likaledes hafva vi för längesedan återbeta-
lat det främmande myntet, hvarmed det 17:de
århundradets lärda statsmän började sätta den
tidens nya politiska åsigter uti omlopp i vårt
fädernesland. Vi hafva sedan länge utbytt
civiliteten mot en mera fosterländsk egenskap,
och ingen diskurrerar vidare om judikaturens
sensu eller approberar dess ezplicationem. Af-
ven den rikedom af franska uttryck som ef-
terapningen af utländska hofseder vid olika
tidskiften infört i de bildade klassernas hvar-
dagslif och derifrån i skriftspråket, är nu till
största delen försmådd, och om en mängd ut-
ländska uttryck ännu begagnas så väl i böc-
ker och tryck, som i den dagliga sammanlef-
naden, har denna ovana intet skydd i goda
.onen, och ger, såsom vi hoppas, dagligen
vika för något. bättre.
I eit afseende måste vi dock vidblifva att
örsvara rättigheten till upptagande af utländ-
ska ord, nemligen för vetenskapens och den
vögre odlingens behof. Den förras uttrycks-
örråd kan saklöst ökas genom lån då det
cke egentligen angår de större massorna, och
let är vigtigt att nya begrepp i hast kunna
å lättfattliga beteckningar i alla språk. TI af-
seende på de begrepp som ingå i allmänna
dlingen är förhållandet någorlunda lika, blott
ned den skilnaden att-de mycket lättare ingå
det allmänna språkbruket och bilda sig ef-
er dess fordringar. Alla språk kännas vid
xd sådana som kredit, kapital, maschin, indu-
tri 0. 8. v., och intet behöfrver förkasta dem.
Je äro således verldens allmänna egendom.
Då, såsom vi tro, det i vår närvarande od-
ing finnes en bestämd benägenhet att rensa
årt språk och utveckla dess egna rika till-
KONSERT SRS SKENET