män. Så mycket det låter sig göra, midt un-
der den nu rådande ideförvirringen, bibehåller
j i deras fulla uppriktighet vår: naturs evig:
instinkter, dess ursprungliga och sanna kän-
slor. J förblifven länge unga; i djupet af e
själ bevaren j alltid något af hjeltars beun
dransvärda barnasinne; j ären det bästa sor
återstår för oss, vare sig antingen att heders-
känslan, den enda religion som fortlefver, af
er vinner ep etringare dyrkau, eller att eri
dödsförakt innebär för er ett slags skyddande
helighet; vare sig måhända ock att fädernes-
landets gamla bild, som ännu finnes afprög-
lad på fanan, bibehåller i.era hjertan, liksom
för era ögon, en af pligtens heligaste sym-
boler.
Men hvad som mest af allt beskyddar och
räddar er är hvad jag härom dagen sade:
rättesnöret, oket som man pålagt er. Huru
mensklig ock källan är till denna myndighet,
som beherrskar er, så behöfven j blott er-
känna den för att den straxt blir välgörande
för er; det är nog att er själ och ert förstånd
ge denna hyllning åt en högre grundsats som
Len viss mån gjort sjelfva deras underdånig-
het till ett vilkor för deras styrka.
Ja, vid himlen! jag har nu sagt dig allt;
det finnes en man sora jag låtit lyssna vid
dörren till min brudkammare och låtit honom
höra saker, hvaråt de döda vore i stånd att
skratta på min bekostnad! Hm, George!...
Men- tag nu ej fel: hon älskar mig ändå.
Man förer icke så lätt bakom ljuset en otro-
sen, förhärdad, såsom jag. Hon älskar mig,
säger jag dig. I följd af denna lilla sanning
synes vårt äfventyr, gom i början var så för-
vänande, nu hotas med. en snart förestående,
helt vanlig upplösning. Detta vågar jag före-
spå dig: ;
Det var på förhand öfverenskommet att vi
redan dagen efter bröllopet skulle flytta till
Chesny. Omkring klockan nio skickade fru
VAthol till mig. såsom deputerad sin gamla
f, den jag heist ville kalla trollpacka, för att
vedja mig att infinna mig hos Suzanne. Jag
ann den sednare något blek, något vankel-