till den skulle begagnas, den stackars lila
nyckeln!
RåouL. Jag törs ingenting fråga er, Su-
zanne.
SUZANNE. Ni förtjenar icke att få veta det
. Ni gör ganska rätt. Och för öfrigt skulle
det blott förefalla er besvärligt. ..Det är bara
ett ytterligare lappri. (Hon viker något upp sin
ärm och visar konom ett guldarmband, hvilket hon
vrider omkring armen medan hon talar.) Det
var en ide jag fick. ..Den som tager af mig
det här armbandet. . honom skall jag älska
. .. och han måste äfven älska mig ...då
skall han bli min beherrskare . .. gif mig till-
baka den lilla nyckeln.
Raour, (lemnar henne nyckeln och närmar
sig, i det han säger i öm ton): Ni skall således
aldrig ge mig den åter, — aldrig, Suzanne?
SUZANNE (stiger hustigt upp). När jag fun-
nit min roman . .. Det är mycket sent, min
herre, det är till och med redan dager; jag är
utmattad af trötthet.
Raour (som stigit upp, med vrede): Jag är
trött liksom ni; låt oss då göra slut på det
här, min fru . . . Jag vet icke hvar jag hade
mina tankar. Jag förstår er, ehuru något
sent. Ni vill att vår äkta förening skall lik-
na en sådan i Ludvig XV:s tid? Må göra!
Var blott så god och kom ihåg, att den ti-
dens damer, hvilkas fina vett ej kunde jem-!
föras med er öppenhjertighet, åtminstone hade
talangen att förena sin sjelfständighet med
aktningen för det namn som de buro. I öf-
rigt kan ni i detta afseende påräkna min full-
komliga likgiltighet. Sök nu er roman, min
fru, finn den också; jag väntar min hämd
blott af er framgång. (Han går hastigt åt
dörrn till.) z
SUzANNE (med knappt hörbar stämma): Är
detta . . den goda vänskap ...gom ni lofva-
de mig?
Raovr. Ni måste förlåta något, min fru, åt
en man som plötsligt ser sin lyckostjerna
förvandlas i en löjlig raket... Hädanefter,
Jag svär det, hädaneiter skall ni icke mera ha
skäl att beklaga er öfver min hetta. Jag kys-