De frågor uli Krimingllagen, som diskuterades, voro 1. Huru vidsträckt eller inskränkt bör ordet zak lös, i 49 kap. 2 M. B. tydas? o Meningarsa härom voro mycket delade. ÅA ena si dana anfördes säsom stöd för den mening, att orce saklös på detta ställe betydde endast: fri från krimi neit ansvar: våra äldre lagar (Tjufva-balken kap. 17 —20 äfvensom 1668 ärs Straffordnving) hvarur detts lagrum tydligen är bemtadt och der det uttryckliger stadgades att ienehafvaren sf stulet gods, äfven då han vore i god tro, skulle utlemna det klandrade godset och vare saklös; ået vore icke troligt att om afsigten vari: att ändra en grundsatts af säden vigt och dessutom rotfästad icke allenast i lagarna, praxis och allmänna opinionen, utan ät en i de lagtarnes skrifter, man då för en sädan ändring skulle begag nat sig af ett tvätydigt uttrycx, än mindre af ett sädant, hvilket i den äldre lag, som skulle ändras, har en motsatt betydelse. För detta tolkningssätt äberopades framl. professor Nehrmans autoritet, äfvensom prof. Schrevelii afhandling angående wvindikationsrätten till iösören, Väl hade den äldre lagkomrnitteen i sitt är 1826 afgifoa förslag varit af den mening, att 49 ksp. 2 M. B. ljusligen ädagalade att innehafvaren, när han är i god tro, icke behöfver utgifva det klandrade, enligt hvilken mening jemväl ordet saklös af kommitteen uttyddes och endast det förslag infördes i 1 kap. 9 4 H. B. (dit detta stadgande rätteligen hörer), att köpare i god tro, af det som hörer annan till, icke vore skyidig det till egaren afstå, der ej denne betelat hvad derför gifvet ärs. Denna mening hade likväl lagberedningens pluralitet, uti det 25 är sednvare atgilva förslaget tili 1 kap. 19 H. B. helt och hellet frängätt (1 Öfverensstammelse med hofrätternas anmärkningar mot det förra förslaget) och ansett ott högre afseende på den allmänna säkerheten och eganderätters bhelgd fordra, att lag stiftningen erkänner den bestulna ägarens anspräk, äfven dä ban icke kan bevisa köpsrens oredlighet, för att dymedeist så mycket som mojiigt betaga dem, hvilka genom det stulna godsets döljande, i sy nerhet främja brott mot bgacderätten, tillfällen till en orättmätig vinstn. — Af detta skäl och under äberopande jemväl af det ännu gängse moraliska föreställningssättet hos folket om skyldigtaten att utan ersättningsavsprik äteriemna hvad som kan bovisas vara stu!et, har beredningens pluralitet föreslagit införenjet af ett dylikt stadgande i afseen3e på allt som icke är säldt å auktion, marknad, torg ceiler annat allmänt försäljaingsställe, eller i salubod eller handelsmagasio,, likväl sä att en preskriptionstid af tre år skulle bestämmss icom hvilken ritte egaren vore pligtig göra sin rätt mot köparen genom stämning gällatde. Frän denna äsigt hade likväl en ledamot (revisionssekreteraren Quensel) varit skiljaktig. Han funne nemligen icke hvarföre eganderättens hölgd skulle vara mera verksam i detta fall, än om godset på annat sätt blifvit egaren obehörigt fränhändt. Man bade ånseft alimänna säkerheten befordras dymelölst att de, som köpa veterligt tjufgods, genom det föreslagna stadgandet skulle löpa större äfventyr i deras skadliga och skamliga rörelse. Reservanten föreställde sig ett motsatt resultat. Emellan dem och KÖp3re på god tro blefre Bzemligen, i hänseende till egarens rätt att äterfå det stälnå, ingen skilload. Mölsegavdeh bade följaktligen ej nägot intresse att samla och förebringa bevisen på ond tro. Och emot den förlust, som ätföljer den ovilkorliga skyldigheten att äterställa godset, vet alltid den, som drifver dyik bandel säsom näringsgren, att bättre värja sig, än len redlige köparens. Reservanten trodde derföre pyttigast vara att ej görs nägon särskild lagstiftning afseende på vindikationarätteb till etalet gods. I afseende på den egentliga frägan celler hur ordet saklös i nu gällande lag borde tydas, tycktes de flesta vara ense derom, att då 1 Si 49 kap. utsatte ansvar ör den som köpt male fidei jemte skyldighet att äteremna godset utsn lösen, samt 2 s 3 mom. stadgade, tt den som vid klander af stulet gods ej kan sa laga fång, äfven om han är bone fdei, skall gifva ut det som klardras och göra sig urljufva med sjelfsins ed, om domaren det pröfvars, sista mom. samma , hvilket innehåller: Fatver han vittne, att han det redliga köpt, Sndä alt han ej fängesman framskaffa kan, vare saklös,, mäste betyda, att den istnämnde icke blott är fri från ansvar, utan äfven ar rättighet behålla hvad han på god tro köpt. En redje mening framställdes äfven, nemligen att 1734 rs logstiltere icke haft för afsigt att, i afseende på rögan om skyldigheten till godsets afträdande utan