De frågor uli Krimingllagen, som diskuterades, voro
1. Huru vidsträckt eller inskränkt bör ordet zak
lös, i 49 kap. 2 M. B. tydas? o
Meningarsa härom voro mycket delade. ÅA ena si
dana anfördes säsom stöd för den mening, att orce
saklös på detta ställe betydde endast: fri från krimi
neit ansvar: våra äldre lagar (Tjufva-balken kap. 17
—20 äfvensom 1668 ärs Straffordnving) hvarur detts
lagrum tydligen är bemtadt och der det uttryckliger
stadgades att ienehafvaren sf stulet gods, äfven då
han vore i god tro, skulle utlemna det klandrade
godset och vare saklös; ået vore icke troligt att om
afsigten vari: att ändra en grundsatts af säden vigt
och dessutom rotfästad icke allenast i lagarna, praxis
och allmänna opinionen, utan ät en i de lagtarnes
skrifter, man då för en sädan ändring skulle begag
nat sig af ett tvätydigt uttrycx, än mindre af ett sä-
dant, hvilket i den äldre lag, som skulle ändras, har
en motsatt betydelse. För detta tolkningssätt äbero-
pades framl. professor Nehrmans autoritet, äfvensom
prof. Schrevelii afhandling angående wvindikationsrät-
ten till iösören, Väl hade den äldre lagkomrnitteen
i sitt är 1826 afgifoa förslag varit af den mening,
att 49 ksp. 2 M. B. ljusligen ädagalade att inne-
hafvaren, när han är i god tro, icke behöfver utgifva
det klandrade, enligt hvilken mening jemväl ordet
saklös af kommitteen uttyddes och endast det förslag
infördes i 1 kap. 9 4 H. B. (dit detta stadgande rät-
teligen hörer), att köpare i god tro, af det som hö-
rer annan till, icke vore skyidig det till egaren af-
stå, der ej denne betelat hvad derför gifvet ärs.
Denna mening hade likväl lagberedningens pluralitet,
uti det 25 är sednvare atgilva förslaget tili 1 kap. 19
H. B. helt och hellet frängätt (1 Öfverensstammelse
med hofrätternas anmärkningar mot det förra försla-
get) och ansett ott högre afseende på den allmänna
säkerheten och eganderätters bhelgd fordra, att lag
stiftningen erkänner den bestulna ägarens anspräk,
äfven dä ban icke kan bevisa köpsrens oredlighet,
för att dymedeist så mycket som mojiigt betaga dem,
hvilka genom det stulna godsets döljande, i sy nerhet
främja brott mot bgacderätten, tillfällen till en orätt-
mätig vinstn. — Af detta skäl och under äberopande
jemväl af det ännu gängse moraliska föreställnings-
sättet hos folket om skyldigtaten att utan ersätt-
ningsavsprik äteriemna hvad som kan bovisas vara
stu!et, har beredningens pluralitet föreslagit infören-
jet af ett dylikt stadgande i afseen3e på allt som
icke är säldt å auktion, marknad, torg ceiler annat
allmänt försäljaingsställe, eller i salubod eller han-
delsmagasio,, likväl sä att en preskriptionstid af tre
år skulle bestämmss icom hvilken ritte egaren vore
pligtig göra sin rätt mot köparen genom stämning
gällatde. Frän denna äsigt hade likväl en ledamot
(revisionssekreteraren Quensel) varit skiljaktig. Han
funne nemligen icke hvarföre eganderättens hölgd
skulle vara mera verksam i detta fall, än om godset
på annat sätt blifvit egaren obehörigt fränhändt. Man
bade ånseft alimänna säkerheten befordras dyme-
lölst att de, som köpa veterligt tjufgods, genom det
föreslagna stadgandet skulle löpa större äfventyr i de-
ras skadliga och skamliga rörelse. Reservanten före-
ställde sig ett motsatt resultat. Emellan dem och
KÖp3re på god tro blefre Bzemligen, i hänseende till
egarens rätt att äterfå det stälnå, ingen skilload.
Mölsegavdeh bade följaktligen ej nägot intresse att
samla och förebringa bevisen på ond tro. Och emot
den förlust, som ätföljer den ovilkorliga skyldigheten
att äterställa godset, vet alltid den, som drifver dy-
ik bandel säsom näringsgren, att bättre värja sig, än
len redlige köparens. Reservanten trodde derföre
pyttigast vara att ej görs nägon särskild lagstiftning
afseende på vindikationarätteb till etalet gods.
I afseende på den egentliga frägan celler hur ordet
saklös i nu gällande lag borde tydas, tycktes de flesta
vara ense derom, att då 1 Si 49 kap. utsatte ansvar
ör den som köpt male fidei jemte skyldighet att äter-
emna godset utsn lösen, samt 2 s 3 mom. stadgade,
tt den som vid klander af stulet gods ej kan
sa laga fång, äfven om han är bone fdei, skall
gifva ut det som klardras och göra sig urljufva med
sjelfsins ed, om domaren det pröfvars, sista mom.
samma , hvilket innehåller: Fatver han vittne,
att han det redliga köpt, Sndä alt han ej fängesman
framskaffa kan, vare saklös,, mäste betyda, att den
istnämnde icke blott är fri från ansvar, utan äfven
ar rättighet behålla hvad han på god tro köpt. En
redje mening framställdes äfven, nemligen att 1734
rs logstiltere icke haft för afsigt att, i afseende på
rögan om skyldigheten till godsets afträdande utan