Andra frågan: Skall, i fråga om börd, skillnad göras, om blodsbandet kommer af äktenskap eller af lägersmäål? ansågs knappt vara underkastadt nägot tvifvelsmål, enär den som icke kan erhålla arfsrätt, ej heller, emot 6 kap. J. B., kan ega bördsrätt. Om deremot den, som genom lägersmäl är skyld, skulle få arfsrätt, t. ex. genom legitimation, vore det lika tydligt att han finge bördsrätt, och för den casus singularis, att oäkta barn skulle kommit till besittning af sådan jord som vore underkastad börd, vore det lika tydligt, att den eller de af föräldrarne och deras fränder som efter dem voro berättigade till arf, jemväl egde bördsrätt. Tredje trågan: Erfordras icke, i afseende pä lagstiftningen om löpande skuldsedlar, vid 4 kap. 4 4 2 mom. U. B. ett tillägg, att förskrifning, ställd till viss man eller ordres, bör, för att anses såsom löpande, vara försedd med första innehafvarens ä förskrifningen tecknade öfverlätelse? Det allmänna svaret på denna fräga blef, att, enligt den, alltsedan omkring 25 är allmänt vedertagna princip inom lagskipningen, någon särskild öfverlätelse å skuldsedel, ställd till viss man eller ordres, icke erfordrades, utan att sådan skuldsedel vore betalningsgilld i innehafvarens hand, hvilket syntes öfverensstämma med ordalydelsen bäde i 4 af 4 kap. utsökningsbalken och i kongl. förordningen den 19 Maj 1756. Vid 1840 ärs riksdag hade dock motion blifvit väckt, af lagutskottet tillstyrkt och af rikets ständer bifallen om en sädan förklaring af 4 kap. 4 U. B., att förskrifning, ställd till viss man eller ordres, icke skulle vara utmätningsgilld, så framt öfverlätelse å densamma saknades; men till en sådan förklaring eller tillägg vägrade Kongl. Maj:t sitt bifall uti svar till rikets ständer den 10 Juni 1841. Deremot synes lagkommitteen i dess äldre förslag, hvilket, som bekant är, redan är 1846 afgafs, icke hafva ens ifrågasatt annat, än att ett skuldebref, stäldt till viss man eller order, för att vara betalningsgilldti annans hand än förste innehafvarens, erfordrade dennes öfverlätelse medelst hans namnteckning; men, då en skiljaktig praxis sedermera gjort sig gällande, har lagberedningen, uti sitt år 1850 afgifna förslag till handelsbalk 3 kap. 2 föreslagit det bestämda tillägg, att för skuldebref, som ej ä innehafvaren lyder, mä ej aunan än den till hvilken det stäldt är, fordra betalning, der ej hans rätt dertill, genom öfverlåtelse å brefvet eller annat bevis, styrkt varder; hvarvid likväl öfverlåtelse på innehafvaren mä ske genom öfverlåtarens blotta namnteckning å skuldebrefvet. Lagberedningen har till och med ansett den för närvaraede antagna äsigten betänklig och svärligen kunna ega bestånd inför en strängare pröfning, emedan dels innehafvandet af ett skuldebref icke kan i hvarje särskildt fall antagas säsom ett fullkomligen osvikligt bevis om fordringsrättens öfvergäng; dels en förbindelse ej må tilläggas annan eller vidsträcktare verkan, än som med dess attryekliga innehåll öfverensstämmer; dels utgifvaren af ett skuldebref alltid bör förmodas hafva egt något skäl, hvarföre han ej ställt det, utan omväg, till nnehafvaren, och slutligen, emedan detta skäl kan hafva legat just deri, att han funnit för sin säkerhet nödigt, att skuldebrefvet ej blefve gällande innan det kommit viss person till handa och denna derom sifvit bevis genom sin öfverlåtelse. Detta lagberednizgens förslag gaf anledning till en ganska upplysande debatt, dervid en ledamot med skarpsinnighet förfäktade den tankan, att en öfverlätelse medelst blotta namnteckningen väl uppställde ett hinder för dylika pappers löpande egenskap, men icke innefattar nägon egentligen större trygghet än förut, och skuldebrefvet vore rätteligen ätkommet, helst denna säkerhet i bästa fall gällde endast för den förste transportinnehafvaren, men icke för den tredje eller efterföljande inonehafvaren, för hvilka öfverlätarens namnteckning kunde vara och sannolikt ofta vore alldeles obekant. Om säledes öfverlätelse vore nödig och ansäges säsom osvikligt betryggande, sä borde den ega den form lagen i allmänhet (K. F. den 28 Juni 1798) föreskrifver, d.v.s. vara antingen egenhändigt skrifven och undertecknad eller försedd med vittnen. Ea annan ledamot trodde nägot binder för de ifräsavarande papperens rörlighet icke uppstä genom det ifrägasatta vilkoret af deras endosseriog. Vexlar t. ex., ehuru de väl vore de rörligaste af alla fordringsbevis, erfordrade ovilkorligen endossement, och blotta namntecknisgen gjorde der tillfyllest till och med för att ikläda endossanten betalningsansvar. Dess mindre äfventyrligt tycktes det vara att lät. namnteckningen sälla säsom bevis på en enkel öfverlätelse. Om deremot vidare omständigheter skulle fordras för öfverlätelsen, då uppstode en verklig entrave och då vore det bättre att behålla den nuvarande :agen. En redje ledamot utvecklade ytterligare skälen, hvarföre ett skuldebref till viss man eller order icke borde sälla utan öfverlätelse, nemligen: 1:o att dylikt skuldebref derigenora blefve svärare utt anförtro i! annans värd i händelse at bortresa eler nägot dylikt; 2:0 att i sterbhbus det kunde lätt nog inträffa, att ä beskaffade skuldebref komme i obehörig mans hand, samt slutligen N 3:0 att i detland der kreditförhällanden torde vara bäst ordnade, eiler Evgland, en revers, ställd till viss nan eller order, icke gäller utan endo-sement af förta innebafvaren, hvarvid likväl, äfven der, öfverlåarens blotta namntecknirg anses tillräckligt betrygsande. De frägor uli Kriminallagen, som diskuterades, voro: 1. Huru vidsträckt eller inskränkt bör ordet zakon I AQ han I LM RR don g