Andra frågan: Skall, i fråga om börd, skillnad
göras, om blodsbandet kommer af äktenskap eller af
lägersmäål? ansågs knappt vara underkastadt nägot
tvifvelsmål, enär den som icke kan erhålla arfsrätt, ej
heller, emot 6 kap. J. B., kan ega bördsrätt. Om
deremot den, som genom lägersmäl är skyld, skulle
få arfsrätt, t. ex. genom legitimation, vore det lika
tydligt att han finge bördsrätt, och för den casus sin-
gularis, att oäkta barn skulle kommit till besittning
af sådan jord som vore underkastad börd, vore det
lika tydligt, att den eller de af föräldrarne och deras
fränder som efter dem voro berättigade till arf, jem-
väl egde bördsrätt.
Tredje trågan: Erfordras icke, i afseende pä lag-
stiftningen om löpande skuldsedlar, vid 4 kap. 4 4
2 mom. U. B. ett tillägg, att förskrifning, ställd till
viss man eller ordres, bör, för att anses såsom lö-
pande, vara försedd med första innehafvarens ä för-
skrifningen tecknade öfverlätelse? Det allmänna
svaret på denna fräga blef, att, enligt den, alltsedan
omkring 25 är allmänt vedertagna princip inom lag-
skipningen, någon särskild öfverlätelse å skuldsedel,
ställd till viss man eller ordres, icke erfordrades, utan
att sådan skuldsedel vore betalningsgilld i innehafva-
rens hand, hvilket syntes öfverensstämma med orda-
lydelsen bäde i 4 af 4 kap. utsökningsbalken och i
kongl. förordningen den 19 Maj 1756.
Vid 1840 ärs riksdag hade dock motion blifvit väckt,
af lagutskottet tillstyrkt och af rikets ständer bifallen
om en sädan förklaring af 4 kap. 4 U. B., att
förskrifning, ställd till viss man eller ordres, icke
skulle vara utmätningsgilld, så framt öfverlätelse å
densamma saknades; men till en sådan förklaring
eller tillägg vägrade Kongl. Maj:t sitt bifall uti svar
till rikets ständer den 10 Juni 1841.
Deremot synes lagkommitteen i dess äldre förslag,
hvilket, som bekant är, redan är 1846 afgafs, icke
hafva ens ifrågasatt annat, än att ett skuldebref,
stäldt till viss man eller order, för att vara betal-
ningsgilldti annans hand än förste innehafvarens, er-
fordrade dennes öfverlätelse medelst hans namnteck-
ning; men, då en skiljaktig praxis sedermera gjort sig
gällande, har lagberedningen, uti sitt år 1850 afgifna
förslag till handelsbalk 3 kap. 2 föreslagit det be-
stämda tillägg, att för skuldebref, som ej ä innehaf-
varen lyder, mä ej aunan än den till hvilken det
stäldt är, fordra betalning, der ej hans rätt dertill,
genom öfverlåtelse å brefvet eller annat bevis, styrkt
varder; hvarvid likväl öfverlåtelse på innehafvaren
mä ske genom öfverlåtarens blotta namnteckning å
skuldebrefvet. Lagberedningen har till och med
ansett den för närvaraede antagna äsigten betänk-
lig och svärligen kunna ega bestånd inför en strän-
gare pröfning, emedan dels innehafvandet af ett
skuldebref icke kan i hvarje särskildt fall antagas
säsom ett fullkomligen osvikligt bevis om fordrings-
rättens öfvergäng; dels en förbindelse ej må tilläggas
annan eller vidsträcktare verkan, än som med dess
attryekliga innehåll öfverensstämmer; dels utgifvaren
af ett skuldebref alltid bör förmodas hafva egt något
skäl, hvarföre han ej ställt det, utan omväg, till
nnehafvaren, och slutligen, emedan detta skäl kan
hafva legat just deri, att han funnit för sin säkerhet
nödigt, att skuldebrefvet ej blefve gällande innan
det kommit viss person till handa och denna derom
sifvit bevis genom sin öfverlåtelse.
Detta lagberednizgens förslag gaf anledning till en
ganska upplysande debatt, dervid en ledamot med
skarpsinnighet förfäktade den tankan, att en öfverlä-
telse medelst blotta namnteckningen väl uppställde ett
hinder för dylika pappers löpande egenskap, men icke
innefattar nägon egentligen större trygghet än förut,
och skuldebrefvet vore rätteligen ätkommet, helst den-
na säkerhet i bästa fall gällde endast för den förste
transportinnehafvaren, men icke för den tredje eller
efterföljande inonehafvaren, för hvilka öfverlätarens
namnteckning kunde vara och sannolikt ofta vore all-
deles obekant. Om säledes öfverlätelse vore nödig
och ansäges säsom osvikligt betryggande, sä borde den
ega den form lagen i allmänhet (K. F. den 28 Juni
1798) föreskrifver, d.v.s. vara antingen egenhändigt
skrifven och undertecknad eller försedd med vittnen.
Ea annan ledamot trodde nägot binder för de ifrä-
savarande papperens rörlighet icke uppstä genom det
ifrägasatta vilkoret af deras endosseriog. Vexlar t.
ex., ehuru de väl vore de rörligaste af alla fordrings-
bevis, erfordrade ovilkorligen endossement, och blotta
namntecknisgen gjorde der tillfyllest till och med för
att ikläda endossanten betalningsansvar. Dess mindre
äfventyrligt tycktes det vara att lät. namnteckningen
sälla säsom bevis på en enkel öfverlätelse. Om der-
emot vidare omständigheter skulle fordras för öfver-
lätelsen, då uppstode en verklig entrave och då vore
det bättre att behålla den nuvarande :agen. En
redje ledamot utvecklade ytterligare skälen, hvarföre
ett skuldebref till viss man eller order icke borde
sälla utan öfverlätelse, nemligen:
1:o att dylikt skuldebref derigenora blefve svärare
utt anförtro i! annans värd i händelse at bortresa el-
er nägot dylikt;
2:0 att i sterbhbus det kunde lätt nog inträffa, att
ä beskaffade skuldebref komme i obehörig mans hand,
samt slutligen N
3:0 att i detland der kreditförhällanden torde vara
bäst ordnade, eiler Evgland, en revers, ställd till viss
nan eller order, icke gäller utan endo-sement af för-
ta innebafvaren, hvarvid likväl, äfven der, öfverlå-
arens blotta namntecknirg anses tillräckligt betryg-
sande.
De frägor uli Kriminallagen, som diskuterades, voro:
1. Huru vidsträckt eller inskränkt bör ordet zak-
on I AQ han I LM RR don g