Hester Prynne, — ehuru många nu voro vän-
ligt sinnade mot den sednare, — blef fruktan
för mrs Hibbins fördubblad, och förorsakade
en allmän rörelse på den sida af torget, der
de två qvinnorna stodo.
Nå, hvilken dödlig kunde väl inbilla sig
det! hviskade den gamla damen förtroligt
fll Hoster, pDan der andlige manrent Dt!
belgonet på jorden, såsom folktet häller honom
för att vara, och som — jag måste tillstå det
— han verkligen ser ut att vara. Hvem som
nu såg honom i processionen, skulle väl kunna
tro huru nyss det är sedan han gick ur sin
etuderkammare, — med, jag vill slå vad der-
om, en ebreisk text på läpparne, — för att
hberata sig frisk luft i skogen! Åh, vi veta
bvad det betyder, Hester! Men sannerligen
bar icke jag svårt för att tro honom vara den
samma menniskan. Mången kyrkans medlem
bar Jag seit marschera bakom musiken, com
sedan dansat i samma takt med mig, när en
viss någon var spelman, och då kanske en
indiansk powwow eller en lappländsk trollkarl
bjöd ogs handen! Sådant är bara en småsak,
då en qvinna känner verlden! Men denne
prest! Kan du väl med visshet säga, Hester,
om han var den sarme mannen, som mötte
dig i skogen?,
Min fru, jag vet ej hvarom ni talar,, sva-
rade Hester Prynne, väl underrättad om mrs
Hibbins sinnessvaghet, men det oaktadt be-
stört och förskräckt öfver den tillförlitlighet,
med hvilken hon tillkännagaf en närmare be-
antskap mellan så många andra personer
(jemte henne sjelf) och den onde. ,Det an-
står ej mig att tala lättsinnigt om en lärd och
from ordsts förkunnare, säsom den vördige
ar Dimmesdale!s
,Fy, qvinna, fyl ropade den gamia damen,
hotande Hester med fingret, Tror du att jag
bar varit så många gånger i skogen och ändå
icke vet hvilka sem äfven varit der? Jo, om
än intet blad ur kransarne, som de buro un-
der dansen, är qvar i derag hår! Jag känner
dig, Hester; ty jag såg ditt tecken. Vi alla
kunde se det i solskenet; och det lyste lik-