SKARLAKANS-BOKSTAFVEN.)
NATHANIEL HAWTHOR.NE.
ÖFVERSÄTTNING
Var tyst, bästa lilla Perlal hviskade hen-
nes mor. ,Vi få icke alltid tala på tor-
get om hvad som händt i skogen.
Jag kunde ej vara säker på att det var
han, så underlig såg han ut, fortfor barnet,
annars skulle jag sprungit till honom, och
bedt honom kyssa mig nu framför allas ögon,
liksom han gjorde der under de gamla mör-
ka träden. Hvad skulle väl presten ha sagt,
mamma? Skulle han lagt handen på sitt
hjerta, och sett så mycket på mig, och bedt
mig gå min väg?
Hvad skulle ban annat säga, Perlas, sva-
rade Hester, vän att det var ingen tid att
kysgsas och ait kyssar ges ej på torget? Väl
för dig, dåraktiga barn, att du icke talade till
honom!
Ännu en skiftning af samma känsla yttra-
des med afseende på m:r Dimmesdale af en
person, hvars ötverspändhet — eller sinnes-
svaghet, som vi skulle kalla det — förmåd-
de henne att göra hvad få bland heia den
gamlade folkmängden skulle vågat att be-
gynna ett samtal med bärarinnan af skarla-
kansbokstafven. Detta var mrs Hibbins, som
utstyrd i stor ståt, med ett tredubbelt hals-
krus, en broderad bröstlapp, en klädning af
dyrbart sammet och en köpp med guldknapp,
hade kommit ut för ait e på processionen.
Som denna gamla dam hade det rykte (hvil-
ket sedermera kostade henne ingenting min-
åre än lifvet) att spela en hufvudroll i alla
svartkonster, så vek folket undan för henne,
och tycktes frukta för vidrörandet af hennes
klädning, liksom den i sina rika veck hade
gömt sjeifva pesten. Sedd i förbindelse med
) Se A. B. N:o 1—18.