SKARLAKANS-BOKSTAFVEN.) NATHANIEL HAWTHOR.NE. ÖFVERSÄTTNING Var tyst, bästa lilla Perlal hviskade hennes mor. ,Vi få icke alltid tala på torget om hvad som händt i skogen. Jag kunde ej vara säker på att det var han, så underlig såg han ut, fortfor barnet, annars skulle jag sprungit till honom, och bedt honom kyssa mig nu framför allas ögon, liksom han gjorde der under de gamla mörka träden. Hvad skulle väl presten ha sagt, mamma? Skulle han lagt handen på sitt hjerta, och sett så mycket på mig, och bedt mig gå min väg? Hvad skulle ban annat säga, Perlas, svarade Hester, vän att det var ingen tid att kysgsas och ait kyssar ges ej på torget? Väl för dig, dåraktiga barn, att du icke talade till honom! Ännu en skiftning af samma känsla yttrades med afseende på m:r Dimmesdale af en person, hvars ötverspändhet — eller sinnessvaghet, som vi skulle kalla det — förmådde henne att göra hvad få bland heia den gamlade folkmängden skulle vågat att begynna ett samtal med bärarinnan af skarlakansbokstafven. Detta var mrs Hibbins, som utstyrd i stor ståt, med ett tredubbelt halskrus, en broderad bröstlapp, en klädning af dyrbart sammet och en köpp med guldknapp, hade kommit ut för ait e på processionen. Som denna gamla dam hade det rykte (hvilket sedermera kostade henne ingenting minåre än lifvet) att spela en hufvudroll i alla svartkonster, så vek folket undan för henne, och tycktes frukta för vidrörandet af hennes klädning, liksom den i sina rika veck hade gömt sjeifva pesten. Sedd i förbindelse med ) Se A. B. N:o 1—18.