ifs offentliga vanära. Det herrskade en känsla
inom henne, som var alltför obestämd för att
gunna bildas tili tanka, men hvilken låg tungt
på hennes hjerta, den känslan, att hela hen-
aeg både närvarande och kommande lif var
fästadt vid detta ställe, såsom vid den enda
punkt hvilken gaf det enhet. -
Lilla Perla hade emellertid lemnat sin mors
sida, och lekte efter eget behag på -torg:t.
Hon uppmuntrade den dystra hopen genom
äsynen af hennes lilla kringsväfvande, lysande
väsen, liksom en fågel med brokiga fjädrar
upplyser ett helt träd fulit af mörka löf, när
han hoppar upp och ned, än sedd och än gömd
i de täta löfvens halfdunkel. Hennes rörelser
voro våglika, men som oftast skarpa och ore-
gelbusdna. De antydde hennes själs rastlösa
liflighet, hvilken i dag var dubbelt outtröttlig
i lek och dans, emedan den ökades af hen-
nes mors oro. Så snart hon såg någonting,
som väckte hennes alltid verksamma och
kringirrande nyfikenhet, så flög: hon dit, och
liksom bemäktigade sig den menniskan eller
det föremålet, såsom sin egen tillhörigbet,
för så lång tid hon hade lust dertill. Puri-
tanerna sågo härpå, och om de än logo, så
voro de icke destomindre böjda att för detta
barns utomordentliga skönhet och liflighets
skull, som framlyste i hela dess lilla figur,
förklara det för en djefvulens afkomling.
Perla sprang fram till en vild indian och såg
honom i ansigtet, och han fick begrepp om
en natur, som var vildare än hans egen.
Derpå flög hon med en henne medfödd djeri-
het, men. med en för henne lika karakteristisk
blyghet, midt ibland en grupp af sjömän,
dessa oceanens svartkindade vildar, såsom in-
dianerna voro på land; och dessa sågo på
Perla med undrande och beundrande blic-
kar, liksom en flaga bafsskum hade antagit
gestalt af en liten flicka och vore begåfvad
med en själ af den fosforescerande eld, som
vid nattetid flammar framför skeppets förstäf.
En af dessa sjömän — sjelfve kaptenen,
som hade talat med Hester Prynne — var så
förtjust af hennes anblick, att han försökte