Den insända uppsatsen är af följsnde ly-
delse: 2
Kan det betvifas att sverska folket till
en viss grad visat sig lärge vara eit
långmodigt och tåligt folk?
Grundlösgheten af ett sådant tvifvel ådaga-
lägges oss genom en uppsats uti Svenska
Tidningens morgonupplaga fir den 21 Ja-
nuari.
Det är besynnerligt, att de, gom mest pre-
dika en undergifven belåtenhet med maktens
tillgöranden, äro de som ofrast utkasta de
mest eldfängda retningsmedel, för att frem-
kalla ett alldeles motsatt förhållande.
Svenska Tidningen förgrymmar sig öfver,
att en landshöfding uti ett af Westgötha lä-
nen till Kongl. Maj:t afgifvit ett utförligt yt-
Itrande i skatteförenklingsfrågan; och förtjen-
I sten af sakkännedom förnekas icke detta utlåten-
Ide, som det oaktadt klandras derföre, att det
I hufvudsakligen går ut på att förorda förslag,
som äro stridande mot regeringens tillkännagifne
åsigters. - Vi, och hela Sverige med oss, veta
att konungens befallningskafvande. i alla län
hafva nådig befallning att, jemte resultatet f
deputerades hörande, inkomma med eget ut-
låtande i frågan.
Kan en så beskaffad nådig befsllning inne-
bära, att det äskade utlåtandet skall vara i full
öfverensstämmelse med regeringens tillkänna-
gifna åsigt? Vid en sådsn förutsättning vore
ju utlåtandet helt och billet öfverflödigt, och
blott en misshushållning med tid, papper och
bläck,
Är det icke naturligare och mera förnufie-
enligt, att regeringen äskat sina befallnings-
bafvandes utlåtanden, för att derifrån vinna
ökad upplysning, till styrka för sitt omdöme,
vid beslutets fattande i en så högst vigtig
samhällsangelögerhet, som den ifrågavarande.
De ibland svenska folkets tänkande majo-
ritet, söm taga kännedom af ifrågavarande
uppsats i Svenska Tidningen; och de, som
anse denna innebära en halfofficiel natur, ei-
ler åtminstone vara språkrör för den menings-
rytning inom vårt land, som tycks vilja ikläda
sig titelnef konservatif, häpna sannerligen öf-
ver den oförsyrnta djerfhet, med hvilken det
sunda svenska förnuftet så lättfärdigt stötes
för hufvudet.
Att Svenska Tidningens artikel med en
doid, men det oaktadt alltför påtaglig hätsk-
het behandlar den konungens befailningshaf-
vande, hvars åsigter i skatteförenklingstrågan
i de hufvuäsakligaste delar öfverensstämma
med det skattdragande svenska folkets, är
omigskänneligt. Det torde icke kunna nekas,
att folket också utgör en makt; och att så
är torde icke behöfva några mera långväga
bevis, än att regeringen aktat nödigt, i afse-
ende å skatteförenklingsfrågan, rådfråga pri-
märförsamlingarne; ehuru man ej utan be-
kymmer erfarit och sett, att andemeningen
uti denna regeringsåtgärd icke varit så allde-
les ren, som ett ärligt folk fordrar af en upp-
riktigt menande regering.
Uppsatsen i Svenska Tidningen tillerkänner
den ifrågavarande landshöfdingens utlåtande
förtjensten af sakkunnighet.
Vi som lika med många hafva lefvat i den
tro, att riksens ständer verkligen beslutat, att
genom eftergift af forsellönen för räntegifvar-
ne lemna dessa nog tryckta skattdragare en
lindring i deras skattebördor — vi hafva trott,
att riksens ständer i sådant ändamål för sa-
kens bringande till verkställighet anslagit ej
mindre än 60,000 rår, och om det är detta
beslut, gom ofvannämnde konungens befall-
ningshafvande tillåtit sig anhålla att regerin-
gen täcktes bringa till verkställighet, så må-
ste vi öppet tillstå, att vi icke finna, hvaruti
det förnärmande eller brottsliga uti en sådan
påminnelse kan förefinnas. Vi våga deremot
uti vår enfald tro, att det är en,afen konun-
gens betallningshafvandes förnämsta pligter,
att inför tronen bevaka länets innevänares an-
gelägenheter. och om af sakförhållanden så
påfordras, genom underdåniga påminnelser hos
regeringen förekomma alltför högljudda rop
på rättvisa, ifrån folkets sida.
Vid ofvan antydda förhållande, om satsen
icke alltför lätt kan kullkastas, anse vi oss
finna en anledning. till tvifvel om verkliga
meningen uti Svenska Tidningens artikel, då
den pästår, att der ifrågavarande landshöf-
dingens3 synbarligen klandrade beteende till-
kännagifver all den liberalitety som på en Konun-
gens befallningsh. skäligen kan anses böra sig
belöpa, — så väl som på den regering han be-
tjenar. Klarhet och logiskt sammanhang i
uttryck torde ej vara en alltför öfverdrifven
fordran, hos dem som skrifva för allmänhe-
ten. Hvaruti består nu denne landsböfdings
ådagalagde högsta medgifna måit af liberali-
tet?
Vi kunna ej utfinna det. — Att författarens
mening med — regringens liberalitet vid detta
OSTEN
ifs oftentliga vanära, Det herrskade en känsla
