Hester med så liflig uppmärksamhet och så in.
nerligt deltagande, att predikan hade alltige.
nom en helt enskild betydelse för henne, ail-
deles oberoende af dess ohörbara ord. Kan-
ske, om dessa kunnat höras tydligare, hade
det endast varit ett gröfre medium, hvarige-
nom deras andemening blifvit neddragen från
gin hög e flvgt, Nn hanso sakta lind hennes
öra, lika vinden som sänker sig ull hvia:
och åter -känd2 hon sig liksom uppiyft ai
denna stämma, då den genom sakta grada-
tioner af mildhet och styrka höjde sig ända
tills att dess hela omfång tycktes omhöljs
henne med en atmosfer af fasa och högtidlig
storhet. Och likväl, så vördnadsväckande
denna röst som oftast tycktes, låg deri allt-
jemt en bestämd klagande grundton, ett högt
eller sakta uttryck af smärta, — en hvisk-
ning eller ett skri, allt efter som det uppfat-
tades af en lidande mensklighet, hvilket väckte
en djup rörelse i hvarje hjerta. Stundom var
denna pathos allt hvad som kunde höras, och
likväl var den knappt hörbar, suckande i en
öde tystnad. Men till och med då prestens
röst ljöd högt och befallande, — när den ohej-
dadt framströmmade — när dena hemtade all
sin anda och kraft och så öfverfyllde kyrkans
bvalf, att den tycktes liksom bana sig väg
genom byggnadens fasta murar för att utgjuta
sig i fria luften, — till och med då kunde
en uppmärksam lyssnare hafva upptäckt sam-
ma klagande skri. Hvad var det? Ett sorg-
betungadt, kanske brottsligt menniskobjertas
klagan, som förrådde dess hemlighet, -antin-
gen sorg eller brott, för mensklighetens stora
hjerta, och i hvarje ögonblick, — i hvarje
ljud, — och aldrig förgäfves — anropade
degs medlidande och förlåtelse! Just denna
djupa, alltid genomgående grundton var det
som skänkte presten hans egentliga makt.
Under hela denna tid stod Hester lik en
bildstod vid foten af schavotten. Om än icke
prestens röst hade bundit henne der, skulle
bon likväl genom en oundviklig magnetism
känt sig fängslad vid detta ställe; hvarifrån
bon daterade den första timman af sitt