som en röd låga i mörkret. Du bär det helt
öppet för allas ögon, derföre behöfs.det icke
vara någon fråga derom. Men denne prest!
Låt mig säga dig något i örat! När den svarte
mannen ser en af sina egna tjenare, som är
tecknad och beseglad, — så mycket som denne
vördige mr Dimmesdåle — frukta att erkänna
sakerna så, att tecknet skall blitva uppenba-
radt på ljusa dagen för hela verldens ögon.
Hvad är det som presten alltid söker att dölja
med handen på sitt bjerta? Hvaba, Hester
rynnel
JHvad är det, bästa mrs Hibbins?, frågade
lilla Perla nyfiket. -Har du sett dev?
Utan tvifvel, min skatt! svarade mrs Hib-
bins med en djup nigning för Perla. Du
skall sjelf en gång få se det. De säga, barn,
att du härstammar från Prins af Luften! Vill
du en vacker natt göra en ridt med mig, för
att få se din far? Då skall du få veta hvar-
före presten håller handen på sitt hjertal,
Med ett gällt skratt, som kunde höras öf-
ver hela torget, aflägsnade sig derpå gamla
mrs Hibbins. s
Under denna tid voro första bönerna lästa
i kyrkan, och mr Dimmesdales röst hördes,
då han begynte sin predikan. Ena oemot-
ståndbg känsla fingslade Hester nära detta
ställe, Som den hs: byggnaden var så full
af åhörare, att de medgaf några flera,
tog hon sin plats tätt iniil schavotten. Den
var nära nog för att prestens egendomliga
röst skulle kunna tränga till hennes öron,
likt ett otydligt, än sakta sug, än brusande
flöde.
Denna välljudande organ var i sig sjelf en
rik naturgåfva; en åhörare, som ingenting för-
stod af det språk hvarpå predikanten talade,
kunde tycka sin känsla röras i mån af blotta
röstens höjning och sänkning. Liksom all
annan musik, andades den passion och pa-
thos, och höga och veka känslor, på ett. för
alla, både bildade och obildade, mennisko-
hjertan medfödt språk. Till dessa ljud, som.
halft förqväfdes genom kyrkmurarne, lyssnade