Och det skall snart börja att frambringa sina
naturliga följder — missbelåtenhet, oro och
hat. Sådana tyranniets verktyg äro icke nya,
men de hafva aldrig haft någon varaktig fram-
gång; de reta, plåga och ofreda, men slutli-
gen sopas de bort, och något bättre kommer
1 stället. Ingen kan hafva någon tiliförsigt
till den närvarande franska regeringens var-
aktighet, minst af alla de nordiska stormak-
terna. Liksom den röde mannen i Amerika,
har despotismen endast ockupationsrätten och
är utsatt i hvarje stund att fördrifvas af den
råumänige egaren till jorden. Furstehofven
må disputera om den rätta egaren, men de
frisinnige hafva ingen tvifvel hvem han är —
franska folket. Och hvad nordens absolutism
stämplat har i första rummet varit en bere-
delse att skydda sin egendom mot möjliga
försök till utsträckande af Frankrikes gränser,
men i hufvudsaken ett försök att, under hän-
delser som synas oundvikligen förestå, bereda
väg för återställandet i Frankrike af deras
eget dynastiska system.
Man får ej helier förglömma denna trogna,
om ock fåtaliga flock af utmärkta fransmän,
som ingen kejserlig lyx eller smicker kan för-
leda, ingen rikedom köpa, intet hot förskräcka.
De skola fortfara att lefva isolerade och hålla
sig på afstind, obefläckade af den nya dyna-
stiens ynnestbevisningar och huldhet, i sjöl
och bjerta tilgifne sitt lands bättre och lyck-
ligare skickelser; en race, liksom sparad och
i hvarje ögonblick färdig att visa vägen och
gå i spetsen när det gäller att återskänka na-
tionen en förnuftig styrelse, beredd ati lära
den lydnad äfven mot dåliga lagar och en
dålig styrelse. Tillvaron af dessa män, som
gpridda öfver bela Frankrike vandra i obe-
märkthet sin rena och ljusa bana, med hela
ungdomens ifver och friskhet samlande in-
sigter, lyckliga i sin husliga krets, tysta, det
är sannt, men derigenom endast mäktigare i
sin förkastelsedom öfver det närvarande; —
inflytandet af dessa män, mönster för goda
medborgare, för redl.ga statsmän, för heder-
liga embetsmän, kännes i bela Frankrike. Och
så länge detta inflytande lefver, utdör ej fri-
hetens minne, trots massans ostadighet och
bourgeoisiens harhbjertenhet. De-hafva lärt
något af den gemensamma olyckan; de skola
i sin ordning lära andra. De skola — de
måste lira till och med en Guizot fördragsam-
het mot sina motståndare; de hafva redan lärt
general Cavaignac värdet af försonlighet.