ling mer eller mindre, i dag. öfverantvardad ät
hånet och förtalet. Han finner icke vid det
påföljande valet en enda urna i Frankrike
som erbjuder honom gästfrihet; så kort är det
politiska minnet. Nu kom det an på hvem
som kunde gifva det plågsammaste hugget åt
denna i stoftet trampade popularitet, nu kom
det an på hvem som kunde uppsöka den öm-
tåligaste fibern för att åt den rikta slaget. Al-
drig en minut i sitt lif har han hyst hateiler
vrede mot någon, och han sawkar på sitt huf-
vud stundens hela hat och vrede; han är den
gemensamme fienden; han har spekulerat på sitt
lands plundring; han har fordrat Julimonar-
kiens blod; han har uppbrutit skattkammarens
lås. Man uppgeaf till och med antalet på de
millioner han stulit.
Den ene hade under andra tidskiften tagit
plats vid hans husliga härd. Han kom dagen
efter Februarirevolutionen för att fordra Po-l
leng invasion, och i pröfningens timma ut-
tömde han mot honom alla ordbokens skym-
fande uttryck. Fjorton dagars tid slipar han
mot sitt krusifix ett epigramm, för att i tri-
bunen stöta denna dolk i hans rygg. Han
hånar honom med åtbörder, han hänar ho-
nom med ord och hänsyftningar. Och då han
ej sjelf kan förolämpa honom, låter han föro-
lämpa honom genom andra.
Den andre var poet och i fordna dagar ge-
nom poesien hans vän. Men han hade varit
revolutionens inbillningssjuke. Han hade trott
att revolutionen var riktad emot hans person,
och han var rädd. Han hade flytt för sin
skugga, och i sin förskräckelse hade han kom-
mit att söka skydd hos Lamartine. Lamar-
tine hade lugnat honom och återkallat honom
till förståndet, och till belöning för denna
tjenst har vår räddhågade man, sedan en gång
förskräckelsen var borta, sönderslitit den bjel-
temodiga mannen som fallit i ogunst. Han har
på sitt vis genom förtigenhet af sanningen
skymfat hans heder, och han har öfverbevisat
honom, Gud förlåte oss, att han icke egde
någon talent.
Ännu en annan hade sutit vid hans bord
och ätit hans bröd. Men detta var redan ett!
tillräckligtskäl, och i det denna politiska hatets
fega sammansvärjning mot det godas genius
sökte en hvar att slita en trasa af denna ära,l
för att kasta den i rännstenen, på samma sätt
som när konungens sbirrer hade mördat mar-
skalken DAncre vid porten till Louvren, och
en hvar lade hand på liket för att afslita det,l
den ene sin kappa, den andre hatten, denj
tredje galonerna, den fjerde värjan, den femtel:
urkedjan. Man hade dödat honom, man ville
derutöfver plundra honom, för att intet spårl
af värdighet skulle qvarblifva på hans liflösal.
kropps. ;
När partihämnden hade yttrat allt hvad denl
hade att säga, och, måhända för första gån-
gen, kände sin uppfinning utsina, dömde den-
na Lamartine till vansinne, ja till vansinne.
Mannen af Februari var galen såsom Tasso,l
derom var ingen tvifvel. Det visste man på
kornet, derpå hade man mer än ett vittne fär).
digt att lägga handen på bibeln. Nyheten
hviskades 1 örat från salong till salong, ochl
man dref artigheten för uppfinningen ända
derhäön att tro den på blotta ordet. I denl
fina verlden kallade man detta för ridderlig-
het. 1 sanning, den menskliga godtrogenhe-
ten har ofta äfven sin myster. Man vågarl!
försäkra om en menniska att hon är död förlj
förnuftet, och denna menniska är tillstädes,.
och talar och svarar och skrifver och hörl
och ser, och är hvarje timma på dagen enl
lefvande vederläggning af förtalet, men för-j.
talet antages för godt, utsprides och tros, ochl!
en minister är den första som bekräftar detl
vid kaminposten. Hvad har då den rättsin-:
niga ungdomr:n förskyllat mot vårt århundra-:
de, att den skall se sig dömd till ett sådantl.
skådespel? I sanning, vår generation förtjentel:
något bättre af skickelsen.
Men han, alltid lugn, endast litet förundrad
öfver så mycken orättvisa, vek åter af uti sin
enslighet och bar sin panna högt, under för-
olämpningarna. Ödets vrede hade äfven drab-:;
bat hans hus. Hans hus hotades med un-!
dergång. Han sträfvade modigt att genom l!
arbete ersätta den tid han förlorat vid mak-
ten. Han glömde offentlighetens möda un-
der dessa timmars hvila, välförtjent genom
så mycken i fäderneslandets tjenst offrad
verksamhet. Hvarje morgon fann honom lu-l,
tad öfver sitt arbete, ifrigt sysselsatt att åter-l:;
köpa sin utkomst. Förgäfves ropa hans hjer-!
nas af ingifvelsens ansträngningar brustnal:!
fibrer på htet hvila. Han får ej njuta den.l!
Hvad betyder smärta, sjukdom, trötthet, sömn- j,
löshet? Han har satt stt lifipant. Shylockli
affordrar honom en mark kött ur hans sida, l:
om han icke betalar. Han måste upppfyllal
sitt löfte eller stupa på försöket; och längt
innan solen uppstiger öfver dalen måste hanl
fylla sitt rena ark, både i dag och i mor-l,
gon, och i öfvermorgon och alltid. Den gry-l,
ningsvakna plogmannen ser ett ljussken glim-l!
ma gent öfver trädtopparna vid foten af:
kullen, och frågar måhända: Hvem kan vakal:
ännu vid denna timma? En åkerman såsom,
du, endast plöjande andra fåror, pröfvad afl,
lyckan såsom du, och dömd att aldrig få rådal
öfver dagens stunder.
Således arbetande utan rast, uten skoniog
för sig sjelf, hoppades Lamartine att taga fatt
den flydda tiden. Men tiden har svikit ho-
nom ätven här. Han ger vika för skickelsen;
han söljer sitt hem; han öfverlemnar åt an-
dra händer fältet och boningen der han lef-
vat, skrifvit, mediterat, talat och gifvit gäst-
frihet åt poesien, åt vänskapen, åt vetenska-
pen och litteraturen. Han öfverlåter åt en
främling denna skara af fältarbetare, födda
med honom på hans fädernegods, bröder ge-
nom samma födseljord, uppfödda vid hans
bröd. Nu, när årets svåra skiften stunda,
skcla de fåfängt söka honom på sin stig. De-
ras husbonde skall hafva gått i jag vet ickej.