ling mer eller mindre, i dag. öfverantvardad ät hånet och förtalet. Han finner icke vid det påföljande valet en enda urna i Frankrike som erbjuder honom gästfrihet; så kort är det politiska minnet. Nu kom det an på hvem som kunde gifva det plågsammaste hugget åt denna i stoftet trampade popularitet, nu kom det an på hvem som kunde uppsöka den ömtåligaste fibern för att åt den rikta slaget. Aldrig en minut i sitt lif har han hyst hateiler vrede mot någon, och han sawkar på sitt hufvud stundens hela hat och vrede; han är den gemensamme fienden; han har spekulerat på sitt lands plundring; han har fordrat Julimonarkiens blod; han har uppbrutit skattkammarens lås. Man uppgeaf till och med antalet på de millioner han stulit. Den ene hade under andra tidskiften tagit plats vid hans husliga härd. Han kom dagen efter Februarirevolutionen för att fordra Po-l leng invasion, och i pröfningens timma uttömde han mot honom alla ordbokens skymfande uttryck. Fjorton dagars tid slipar han mot sitt krusifix ett epigramm, för att i tribunen stöta denna dolk i hans rygg. Han hånar honom med åtbörder, han hänar honom med ord och hänsyftningar. Och då han ej sjelf kan förolämpa honom, låter han förolämpa honom genom andra. Den andre var poet och i fordna dagar genom poesien hans vän. Men han hade varit revolutionens inbillningssjuke. Han hade trott att revolutionen var riktad emot hans person, och han var rädd. Han hade flytt för sin skugga, och i sin förskräckelse hade han kommit att söka skydd hos Lamartine. Lamartine hade lugnat honom och återkallat honom till förståndet, och till belöning för denna tjenst har vår räddhågade man, sedan en gång förskräckelsen var borta, sönderslitit den bjeltemodiga mannen som fallit i ogunst. Han har på sitt vis genom förtigenhet af sanningen skymfat hans heder, och han har öfverbevisat honom, Gud förlåte oss, att han icke egde någon talent. Ännu en annan hade sutit vid hans bord och ätit hans bröd. Men detta var redan ett! tillräckligtskäl, och i det denna politiska hatets fega sammansvärjning mot det godas genius sökte en hvar att slita en trasa af denna ära,l för att kasta den i rännstenen, på samma sätt som när konungens sbirrer hade mördat marskalken DAncre vid porten till Louvren, och en hvar lade hand på liket för att afslita det,l den ene sin kappa, den andre hatten, denj tredje galonerna, den fjerde värjan, den femtel: urkedjan. Man hade dödat honom, man ville derutöfver plundra honom, för att intet spårl af värdighet skulle qvarblifva på hans liflösal. kropps. ; När partihämnden hade yttrat allt hvad denl hade att säga, och, måhända för första gången, kände sin uppfinning utsina, dömde denna Lamartine till vansinne, ja till vansinne. Mannen af Februari var galen såsom Tasso,l derom var ingen tvifvel. Det visste man på kornet, derpå hade man mer än ett vittne fär). digt att lägga handen på bibeln. Nyheten hviskades 1 örat från salong till salong, ochl man dref artigheten för uppfinningen ända derhäön att tro den på blotta ordet. I denl fina verlden kallade man detta för ridderlighet. 1 sanning, den menskliga godtrogenheten har ofta äfven sin myster. Man vågarl! försäkra om en menniska att hon är död förlj förnuftet, och denna menniska är tillstädes,. och talar och svarar och skrifver och hörl och ser, och är hvarje timma på dagen enl lefvande vederläggning af förtalet, men för-j. talet antages för godt, utsprides och tros, ochl! en minister är den första som bekräftar detl vid kaminposten. Hvad har då den rättsin-: niga ungdomr:n förskyllat mot vårt århundra-: de, att den skall se sig dömd till ett sådantl. skådespel? I sanning, vår generation förtjentel: något bättre af skickelsen. Men han, alltid lugn, endast litet förundrad öfver så mycken orättvisa, vek åter af uti sin enslighet och bar sin panna högt, under förolämpningarna. Ödets vrede hade äfven drab-:; bat hans hus. Hans hus hotades med un-! dergång. Han sträfvade modigt att genom l! arbete ersätta den tid han förlorat vid makten. Han glömde offentlighetens möda under dessa timmars hvila, välförtjent genom så mycken i fäderneslandets tjenst offrad verksamhet. Hvarje morgon fann honom lu-l, tad öfver sitt arbete, ifrigt sysselsatt att åter-l:; köpa sin utkomst. Förgäfves ropa hans hjer-! nas af ingifvelsens ansträngningar brustnal:! fibrer på htet hvila. Han får ej njuta den.l! Hvad betyder smärta, sjukdom, trötthet, sömnj, löshet? Han har satt stt lifipant. Shylockli affordrar honom en mark kött ur hans sida, l: om han icke betalar. Han måste upppfyllal sitt löfte eller stupa på försöket; och längt innan solen uppstiger öfver dalen måste hanl fylla sitt rena ark, både i dag och i mor-l, gon, och i öfvermorgon och alltid. Den gry-l, ningsvakna plogmannen ser ett ljussken glim-l! ma gent öfver trädtopparna vid foten af: kullen, och frågar måhända: Hvem kan vakal: ännu vid denna timma? En åkerman såsom, du, endast plöjande andra fåror, pröfvad afl, lyckan såsom du, och dömd att aldrig få rådal öfver dagens stunder. Således arbetande utan rast, uten skoniog för sig sjelf, hoppades Lamartine att taga fatt den flydda tiden. Men tiden har svikit honom ätven här. Han ger vika för skickelsen; han söljer sitt hem; han öfverlemnar åt andra händer fältet och boningen der han lefvat, skrifvit, mediterat, talat och gifvit gästfrihet åt poesien, åt vänskapen, åt vetenskapen och litteraturen. Han öfverlåter åt en främling denna skara af fältarbetare, födda med honom på hans fädernegods, bröder genom samma födseljord, uppfödda vid hans bröd. Nu, när årets svåra skiften stunda, skcla de fåfängt söka honom på sin stig. Deras husbonde skall hafva gått i jag vet ickej.