för honom, den skoningslöse, den aldrig förlåtande! Hela den i mörkret gömda skatten skulle slösas just på den man, för hvilken ingenting annat kunde så fullt återgälda hämndens skuld! Prestens skygga förbehållsamhet hade gjort denna plan om intet. Men Roger Chillingworth tycktes icke vara mindre belåten med sakernas nuvarande tillstånd, sådana som försynen — i det den begagnade hämnaren och hans offer för sina egna afsigter, och kanske förlät der den tycktes straffa — låtit dem foga sig, i stället för hans svarta rådslag. En uppenbarelse — kunde han nästan säga — hade blifvit honom förunnad; om den var af himraelskt eller annat ursprung angick honom, hvad hans planer beträffade, föga. Med dess bjelp tycktes nu, i alla vidare förhållanden mellan honom och mr Dimmesdale, icke blott den gednares yttre väsen, utan till och med det innersta af hans själ, vara så klart lagdt i dagen för hans ögon, att han kunde se och förstå dess minsta rörelse. Han blef numera icke endast åskådare, utan en handlande hufvudperson i den arma prestens inre verld. Han kunde spela der såsom det behagade honom. Ville han uppväcka honom med hjertslitande ryckningar? Offret låg redan för alltid på pinbänken; det behöfdes endast att känna fjedern, som satte machinen i rörelse, och han kände den väl! Ville han uppskaka honom genom en hastig fruktan? Straxt, liksom vid Svängningen af en trollstaf, uppsteg ett förskräckligt fantom, uppstego tusen fantomer, i olikartade gestalter af döden, eller den ännu förfärligare vanhedern, och samlade sig alla omkring presten, i det de med fingret pekade på hens bröst. å Allt detta utfördes med en så fullkomlig list och skicklighet, att presten, ehuru han alltjemt hade en dunkel aning om någon ond inflytelserik makt, som vakade öfver honom, likväl aldrig kunde vinna kännedom om dess rätta natur. Sannt är dock, att han tviflande och fruktande, — ja stundom äfven med fasa och bittert hat — betraktade den gamle läkarens obehagliga gestalt, Fans rörelser, hans