nerlig förvandtskap med sin patients, att denne sednare omedvetet uttalar hvad han endast tror sig hafva tänkt; om sådana meddelanden mottagas utan att väcka serdeles rörelse och besvaras, icke så ofta genom en yttrad sympati, som genom tystnad, en haifdragen suck, och här och der ett ord för att antyda att allt är företådt; när med denna hans egenskap af förtrogen äfven förenar sig hans karakter af läkare, då skall i något oundvikligt ögonblick den lidandes själ upplösa sig, och forsa fram i en dunkel, men genomskinlig ström, som afspeglar i dagsljuset alla dess hemligheter. Roger Chillingworth egde alla, eller åtminstone de flesta af ofvan uppräknade egenskaper. Det oaktadt uppstod, under tidens lopp, ett slags förtrolighet, såsom vi redan nämnt, mellan dessa båda bildade själar, hvilka hade ett så vidsträckt fält att mötas på som hela sferen af menskligt tänkande och studium; de afhandlade alla både ethiska och religiösa ämnen, samt offentliga och privata angelägenheter; de talade ömsesidigt mycket om sina egna personliga förhållanden; och likväl stal sig aldrig en sådan hemlighet, som läkaren tänkte sig här, fram från prestens samvete till hans samspråkares öra. Den sednare hyste i sanning den misstankan, att till och med naturen af mr Dimmesdales kroppsliga lidanden aldrig blifvit för honom sanningsenligt uppenbarade. Det var en förunderlig förbehällsamhet ! Efter. någon tid fogade mr Dimmesdales vänner det så, på. en vink af Roger Chuillingwoith, att båda togo sin boning i samma hus, pi det att hvarje ebb och flod i den unga prestens lefnadsström måste flyta förbi den vaksamma, tillgifna läkarens ögon. När denna deras lifliga önskan gått i fullbordan, väckte det stor glädje i hela staden, ty man höll det allmänt för det ändamålsenligaste medlet till den unga prestens bästa, såvida han ej, hvilket ofta tillråddes honom af dem som dertill ansågo sig berättigade, ville välja en bland de många blomstrande och honom andligen tillgifna flickorna till sin trogna maka. Till