STOCKHOLM, den 10 Januari.
Ministerförändringen i England är utan fråga
en af de aldra vigtigaste tilldragelser som ti-
mat under det nyss förflutna året, och i våra
ögon står det i betydelse icke tillbaka för det
franska kejsardömets utropamde. Detsednare
var väntadt sedan ett år och mottogs derföre
utan nyfikenhet, snart sagdt utan deltagande.
Det förra, om äfven af många förutsedt, gaf
signalen till en bestämd och storartad brytning
inom den engelska, och förmodligen äfven i
den europeiska politiken. Ehuru vi derföre
redan för tvenne veckor sedan, under förut-
sättningar som sedan besannat sig, yttrat våra
åsigter i afseende på den nybildade regerin-
gens ställning, hafva vi dock åtskilligt att
dervid tillägga, så mycket mer som sista po-
gten medförde åtskilliga aktstycken , hvilka
tillsammans kunna anses utgöra den nya mi-
nisterens politiska programm.
Härtill räkna vi i första rummet premier-
ministern lord Aberdeens förklaring i öfver-
huset angående regeringsförändringen, och de
adresser hvilka några af de nya ministrarne,
lord J. Russell, sir W. Molesworth, hr S.
Herbert och sir James Graham afgifvit till sina
valmän. Våra läsare minnas helt visst ännu
Derby-disraeliternas sväfvande och motsägande
valmanifester. Hvad som här faller i ögonen
är den mest afgjorda öfverensstämmelse i ut-
talandet äf den gemensamma lösen, och denna
heter: ärliga och genomgripande reformer.
Man har nyligen sett en tidning, som an-
ger sig liberal, angripa oss för det vi så myc.
ket sysselsatte oss med den utländska politi-
ken, särdeles Frankrikes och Englands. Hvar
och en har sin smak och de som så tycka,
må gerna företrädesvis sysselsätta sig med
diskussionen af de abstrakta politiska grund-
satserna, med teoretiserande öfver allmänna
val och parlamentarism och alla rubriker som
finnas i den politiska encyklopedien.
För vår del hafva vi gerna föredragit att
studera de stora politiska grundsatserna uti
deras verkningar i Europas politiskt första sta-
ter, att framhålla enväldets och den militära,
civila och kyrkliga hierarkiens öfvermod i
Frankrike och att hylla och förorda parlamen-
tarismens och sjelfstyrelsens ädla och upp-
lyftande frihet i England, Belgien och Sardi-
nien. Vår politiske vederpart har senterat
denna metod bättre än flera af dem som anse
sig såsom våra politiska vänner. Derföre har
också Svenska Tidningen gjort till ett af sina
hufvudsyften att strida mot nästan allt hvad
vi hafva att säga godt om Englands regerings-
sätt. Svenska Tidningen började sin bana
med att profetera brittiska rikets undergång
genom sin alltmera sig utvecklande demokrati,
på samma gång den stötte i basunen för Louis
Napoleons förträffliga förtjenster om lugnet
och ordningens. Hvem minns ej dessa moln
på Albions himmel och åter nya moln på
Albions himmel, hvarmed en ryktbar penna
ropade sitt klä-hvitts för den brittiska frihe-
ten! Den brittiska friheten har öfverleft denna
pennas utgjutelser; men utvecklingen i demo-
kratisk riktning af den engelska författningen
framställes ännu i samma konservativa organ
såsom en omöjlighet eller en olycka. Det är
knappt tre dagar sedan en af dess nsallvarsam-
ma statsmäns efter en djupsinnig politisk un-
dersökning högtidligen förklarade sig ej kunna
tro, att England skall fly till en ytterligare
utsträckning af valrätten.
Hvad skränet om farorna af den engelska
demokratien angår, så tillåta vi oss att ur lord
Aberdeens ofvannämnda tal i öfverhuset citera
följande uttryck :
Jag är fullt beredd att bidraga till motande af de-
mokratiens inkräktningar, eller hvilka andra inkräkt
ningar det vara må, men jag är alldeles oförmögen
att upptäcka hvar dessa inkräktningar pågå, och jag
ser mig förgäfves om efter nägot tecken till dylika
inkräktniogar i närvarande ögonblick. Jag måste
REON ENARE SAS ON