STOCKHOLM, den 10 Januari. Ministerförändringen i England är utan fråga en af de aldra vigtigaste tilldragelser som timat under det nyss förflutna året, och i våra ögon står det i betydelse icke tillbaka för det franska kejsardömets utropamde. Detsednare var väntadt sedan ett år och mottogs derföre utan nyfikenhet, snart sagdt utan deltagande. Det förra, om äfven af många förutsedt, gaf signalen till en bestämd och storartad brytning inom den engelska, och förmodligen äfven i den europeiska politiken. Ehuru vi derföre redan för tvenne veckor sedan, under förutsättningar som sedan besannat sig, yttrat våra åsigter i afseende på den nybildade regeringens ställning, hafva vi dock åtskilligt att dervid tillägga, så mycket mer som sista pogten medförde åtskilliga aktstycken , hvilka tillsammans kunna anses utgöra den nya ministerens politiska programm. Härtill räkna vi i första rummet premierministern lord Aberdeens förklaring i öfverhuset angående regeringsförändringen, och de adresser hvilka några af de nya ministrarne, lord J. Russell, sir W. Molesworth, hr S. Herbert och sir James Graham afgifvit till sina valmän. Våra läsare minnas helt visst ännu Derby-disraeliternas sväfvande och motsägande valmanifester. Hvad som här faller i ögonen är den mest afgjorda öfverensstämmelse i uttalandet äf den gemensamma lösen, och denna heter: ärliga och genomgripande reformer. Man har nyligen sett en tidning, som anger sig liberal, angripa oss för det vi så myc. ket sysselsatte oss med den utländska politiken, särdeles Frankrikes och Englands. Hvar och en har sin smak och de som så tycka, må gerna företrädesvis sysselsätta sig med diskussionen af de abstrakta politiska grundsatserna, med teoretiserande öfver allmänna val och parlamentarism och alla rubriker som finnas i den politiska encyklopedien. För vår del hafva vi gerna föredragit att studera de stora politiska grundsatserna uti deras verkningar i Europas politiskt första stater, att framhålla enväldets och den militära, civila och kyrkliga hierarkiens öfvermod i Frankrike och att hylla och förorda parlamentarismens och sjelfstyrelsens ädla och upplyftande frihet i England, Belgien och Sardinien. Vår politiske vederpart har senterat denna metod bättre än flera af dem som anse sig såsom våra politiska vänner. Derföre har också Svenska Tidningen gjort till ett af sina hufvudsyften att strida mot nästan allt hvad vi hafva att säga godt om Englands regeringssätt. Svenska Tidningen började sin bana med att profetera brittiska rikets undergång genom sin alltmera sig utvecklande demokrati, på samma gång den stötte i basunen för Louis Napoleons förträffliga förtjenster om lugnet och ordningens. Hvem minns ej dessa moln på Albions himmel och åter nya moln på Albions himmel, hvarmed en ryktbar penna ropade sitt klä-hvitts för den brittiska friheten! Den brittiska friheten har öfverleft denna pennas utgjutelser; men utvecklingen i demokratisk riktning af den engelska författningen framställes ännu i samma konservativa organ såsom en omöjlighet eller en olycka. Det är knappt tre dagar sedan en af dess nsallvarsamma statsmäns efter en djupsinnig politisk undersökning högtidligen förklarade sig ej kunna tro, att England skall fly till en ytterligare utsträckning af valrätten. Hvad skränet om farorna af den engelska demokratien angår, så tillåta vi oss att ur lord Aberdeens ofvannämnda tal i öfverhuset citera följande uttryck : Jag är fullt beredd att bidraga till motande af demokratiens inkräktningar, eller hvilka andra inkräkt ningar det vara må, men jag är alldeles oförmögen att upptäcka hvar dessa inkräktningar pågå, och jag ser mig förgäfves om efter nägot tecken till dylika inkräktniogar i närvarande ögonblick. Jag måste REON ENARE SAS ON