taga, förvalta och redovisa sä väl till hofhällninge
ä stat anslagne, som äfven Hans Maj:t Konungen el
jest tillhörande medel, sammanlagde i en kassa, til
hvars tillgångar, efter företedde rakenskapers föran
ledande och då annat förbällande icke blifvit ädaga
lagdt, äfven mäste anses höra de förskrifningar, hvari
det för Hans Maj:t Konungens räkning uti detta kon
kursmäl anmälde fordringsanspråk finnes vara grun
dadt; alltså och enär den ät sökanden (Welin) sä
lunda uppdragne befattning, med afseende å han:
ansvarighet för räkenskapernes förande och medlen:
redovisning, är af enahanda beskaftenhet med redo.
görarnessvid de allmänna verk och inrättningar, som
afses uti 75 4 af Konkurslagen, sädan den lyder uti
förordningen den 6 Februari 1849, fann Högsta dom.
stolen, det sökanden, i likhet med hvad desse redo-
görare blifvit tillåtet, jemlikt åberopade lagstadgande
varit i sin omförmälde tjenstemannaegenskap, säsom
kassaförvaltare, berättigad att, på sätt som skett, ä
den honom af Konungen anförtrodda kassans vägnar,
med borgenärsed fästa riktigheten utaf ifrägavarande
fordringar; pröfvande Högsta domstolen förthy rätt
vist att, med upphäfvande af hofrättens i fråga om
bevakningens giltighet meddelte yttrande, visa denna
sak äter till hofrätten, som skulle ega att densamma,
i hvad den omförmälde fordringar angär, på anmä-
lar änyo företaga och dermed, utan hinder af hof-
rättens förra nu undanröjde beslut, vidare laglikmä-
tigt förtara.
Då förenämnde mål föredrogs i nedre ju-
stitierevisionen voro tvenne af de närvarande
revisionssekreterarne för ändring af hofrättens
beslut, men den tredje deremot för faststäl-
lelse af detsamma. Bland jurister fortfara
tankarne för öfrigt att i detta ämne vara myc-
ket delade, och man har temligen svårt för
att inse, huru det i 48 8 regeringsformen Ko-
nungen lemnade bemyndigande, att angående
sitt hof förordna såsom honom godt synes
samt efter behag tillsätta och afsätta alla hof-
beställningarne, skall kunna tjena till någon
giltig utgångspunkt för det antagandet, att
Konungen icke behöfver sjelf med borgenärs-
ed fästa sina i konkurser varande fordringar,
emedan alla erskilda personer, som ej kunna
förnekas en likaledes ganska omfattande rätt
att af- och tillsätta förvaltare för sin egen-
dom, då borde på likartade grunder kunna
uppdraga åt samma förvaltare att å sina väg-
nar gå borgenärsed. Då Konungen eljest i
alla civila rättsanspråk är lika med enskilda
nför lagen, så att stämningar å honom, ut-
mätningar å hans gods m. m., enligt hvad
erfarenheten visat, kan ega rum, så synes den
nu uppdragna skillnaden utgöra en anomali,
nvilken äfven strider emot åsigterna i våra
äldre lagar. Att denna anomali har åtskilliga
skäl för sig, torde väl kunna medgifvas; men
om den skall upphöjas till lag, så vore det
bäst att ett ordentligt förslag derom gjordes
ill rikets härnäst sammanträdande ständer;
y det nu lemnade prejudikatet torde af mån-
zen icke anses tillfyllestgörande.