domet, innan han narom fadioft sla IMEU SING allierade. Det var i denna anda som generallöjtnant v. Spitzenberg erhållit sina instruktioner. . Å andra sidan vederlägger Kass. Zeitung, likaledes ett officielt blad, uppgiften att kejsardömet skulle blifvit erkändt af tyska förbundsdagen. Vid notifikationen om tronbestigningen hade förbundsdagens president ad interim svarat, att man trodde att de officiella diplomatiska förbindelserna icke skulle afbrytas, men längre hade man icke gått. Det förstås att keisardömets erkännande af förbundsdagen och de båda tyska stormakterna icke är något tvifvel underkastadt; men det blir ett låtsadt erkännande, kollektivt afgifvet och med det uttryckliga förbehåll, att 1815 års traktater i allo upprätthållas. Såsom ett tecken på sinnesstämningen i Berlin förtjenar antecknas, att Kladderadatsch, vår Charivari med demokratiska tendenser, i ett af sina sednaste nummer lemnat en mMycket märklig karrikatyr. En neger (Faustin I) skrifver ett bref, hvaraf man ser begynnelsen: Jag lyckönskar er min käre kollega. Han trampar under fötterna 1815 års traktater. Detta är ett ytterligare bevis att här nu icke är fråga om bonapartistiska varningar såsom för en månad sedan. Hvad som förvånar mig, är, som jag nyss gade, att närmandet mellan de snordiskas kabinetterna blifvit populärt. De liberala tidDingarne talade förut alltid om en allians med vestern och gladde sig öfver återställandet af det goda förståndet mellan båda regeringarne. Men den tid är nu förbi, då man väntade frälsning och frihet från Frankrike. Hvad England angår, som, ehuru liberalt det än är, icke fullföljer annat än sina ögonblickliga intressen, så har det betydligt aflägsnat sympatierna från sig genom den handling, som jag förut omnämnt, det ifriga erkännandet af franska kejsardömet. Den fasa, som blotta tanken på den heliga alliansen förutingaf den liberala oppositionen, har nu gifvit vika för andra ännu lifligare bekymmer. Den heliga alliansen är despotismen; men blir man fri från denna genom att sluta sig till Frankrike? Despotism mot despotism, så föredrager man den, som garanterar det nationella oberoendet och den yttre säkerheten. För öfrigt är man öfvertygad, att den skada för folkfriheten, som skall blifva en följd af förbundet mellan de tre nordiska stormakterna, blir snart öfvergående. Leberalismen har slagit djupa rötter i Preussen och sjelfherrskare-systemet strider alltför mycket mot våra seder, att icke en nära förestående framtid verkligen skulle sätta oss i besittning al århundradets stora politiska eröfringar. Men först och främst mäste man betrygga nationer s existens. En ifrig liberal yttrade häromdegen: Jag offrar gerna, om det behöfs. hekatomber af tidningar och konstitutioner, för att rädda en enda preussisk stad vid Rhen och en enda stad i Belgien, detta vårt avantgarde, Ty tidningarne och konstitutionerna skola vi återfå, under det Strassburg varit förloradt sedan 1681. Man fruktar mindre de nordiska makternas öppna absolutism, som civilisationen förr eller gednare skall undantränga, än detfförderfliga skrymteriet på andra sidan Rhen. Den heliga alliansen skulle måhända gifva oss en öfvergående militärisk diktatur, men vi skulle åtminstone undvika, gåsom en politiker sagt, Frankrikes demokratiska fängelse och sociala bojor. Med ett ord: man förskräckes för den fara, som ligger närmast, och tager sin tillflykt till det första stöd som erbjuder sig. Sådana äro följderna af de segrar som Machiavels skola vunnit i Paris. Det är naturligt, att under tryckningen af de europeiska händelserna den kommerciella förvecklingen skall utjerana sig. Grundvalen för underhandlingarne mellan hr v. Bruck för Österrike och hr generaltulldirektören v. Pommer-Esche för Preussen är det beryktade förslag, som innefattas i Wienertraktaten A, hvars fjerde artikel lär vara den, som nu gör några svårigheter. Denna artikel innehåller, att till hvarje förändring i tariffen uti den ena afstaterna erfordras den andras samtycke. Man förstår lätt att detta innebär protektionssystemet och att Preussen icke kan sluta sig dertill. I dessa detaljfrågor kämpa naturligtvis en tid de materiella intressen, som deraf beröras, under det hufvudfrågan fredligt utvecklar sig. Konungen och kejsaren kunna väl säga: vi äro öfverens! Men då tulioch finansherrarne gripa sig an med att diskutera tariffen, finner man jätt, att alltipg ännu icke på långt när är klappadt och klart. Jag har nämnt hufvudsvårigheten, förbigående smärre omständigheter. Men jag upprepar det: den kommerciella spänningen har blifvit betydligt mildrad, liksom öfriga anledningar till ett spänd: förhållande undanröjda; och vi skola snart få höra talas om afslutandet af en handelstraktat. I det inre är ställningen föga förändrad. Man tänker föga på en statskupp, som man nu anser olämplig af mer än ett skäl. Först har man den der eden, som bhfvit aflagd på konstitutionen af alla möjliga, till och med af jernvägstjenstemännen, och det oftentliga samvetet i Preussen är icke nog rymligt för att betrakta denna omständighet med en suverän likgiltighet. Men detta är icke allt. Ehuru man talar om de faror, sofn återupprättandet af den heliga alliansen skulle medföra tör friheten, sö är preussiska landtvärnet, på hvilket man måste räkna i farang stund, en helt och hållet demokratisk institntion. Man vet icke, om det skulle med bifall mottaga en imitation efter den regering, som den är ksllad att på ett annat bål bekämpa. Den Elsnerska saken, detta märkvärdiga exempel af korruption hvarom jag talade i ett af mina sednaste bref. har ejaet ytterst förhatligt intryck. Hu skulle det icke då gå, om de stora akterna ur den semtida högre komedien skulle öfverflyttas på den inhemska scener, (Forts.) por SAUNA a ST FA AA m ÅH FTÄR a Ar mM ALA UQ rn sie Om Kyrkokercevatet i rata Vi nämnde för tt 1at Veckor sedan om en iovecklad fråga i aleeende På kyrkolagTr mem