domet, innan han narom fadioft sla IMEU SING
allierade. Det var i denna anda som general-
löjtnant v. Spitzenberg erhållit sina instruk-
tioner. .
Å andra sidan vederlägger Kass. Zeitung,
likaledes ett officielt blad, uppgiften att kej-
sardömet skulle blifvit erkändt af tyska för-
bundsdagen. Vid notifikationen om tronbe-
stigningen hade förbundsdagens president ad
interim svarat, att man trodde att de officiella
diplomatiska förbindelserna icke skulle afbry-
tas, men längre hade man icke gått.
Det förstås att keisardömets erkännande af
förbundsdagen och de båda tyska stormak-
terna icke är något tvifvel underkastadt; men
det blir ett låtsadt erkännande, kollektivt af-
gifvet och med det uttryckliga förbehåll, att
1815 års traktater i allo upprätthållas.
Såsom ett tecken på sinnesstämningen i
Berlin förtjenar antecknas, att Kladderadatsch,
vår Charivari med demokratiska tendenser, i
ett af sina sednaste nummer lemnat en mMyc-
ket märklig karrikatyr. En neger (Faustin I)
skrifver ett bref, hvaraf man ser begynnelsen:
Jag lyckönskar er min käre kollega. Han
trampar under fötterna 1815 års traktater.
Detta är ett ytterligare bevis att här nu icke
är fråga om bonapartistiska varningar såsom
för en månad sedan.
Hvad som förvånar mig, är, som jag nyss
gade, att närmandet mellan de snordiskas ka-
binetterna blifvit populärt. De liberala tid-
Dingarne talade förut alltid om en allians med
vestern och gladde sig öfver återställandet af
det goda förståndet mellan båda regeringarne.
Men den tid är nu förbi, då man väntade
frälsning och frihet från Frankrike. Hvad
England angår, som, ehuru liberalt det än är,
icke fullföljer annat än sina ögonblickliga in-
tressen, så har det betydligt aflägsnat sympa-
tierna från sig genom den handling, som jag
förut omnämnt, det ifriga erkännandet af fran-
ska kejsardömet. Den fasa, som blotta tanken
på den heliga alliansen förutingaf den liberala
oppositionen, har nu gifvit vika för andra än-
nu lifligare bekymmer. Den heliga alliansen
är despotismen; men blir man fri från denna
genom att sluta sig till Frankrike? Despo-
tism mot despotism, så föredrager man den,
som garanterar det nationella oberoendet och
den yttre säkerheten.
För öfrigt är man öfvertygad, att den ska-
da för folkfriheten, som skall blifva en följd
af förbundet mellan de tre nordiska stormak-
terna, blir snart öfvergående. Leberalismen
har slagit djupa rötter i Preussen och sjelf-
herrskare-systemet strider alltför mycket mot
våra seder, att icke en nära förestående fram-
tid verkligen skulle sätta oss i besittning al
århundradets stora politiska eröfringar. Men
först och främst mäste man betrygga natio-
ner s existens. En ifrig liberal yttrade här-
omdegen: Jag offrar gerna, om det behöfs.
hekatomber af tidningar och konstitutioner,
för att rädda en enda preussisk stad vid Rhen
och en enda stad i Belgien, detta vårt avant-
garde, Ty tidningarne och konstitutionerna
skola vi återfå, under det Strassburg varit
förloradt sedan 1681. Man fruktar mindre
de nordiska makternas öppna absolutism, som
civilisationen förr eller gednare skall undan-
tränga, än detfförderfliga skrymteriet på andra
sidan Rhen. Den heliga alliansen skulle må-
hända gifva oss en öfvergående militärisk
diktatur, men vi skulle åtminstone undvika,
gåsom en politiker sagt, Frankrikes demokra-
tiska fängelse och sociala bojor.
Med ett ord: man förskräckes för den fara,
som ligger närmast, och tager sin tillflykt till
det första stöd som erbjuder sig. Sådana äro
följderna af de segrar som Machiavels skola
vunnit i Paris.
Det är naturligt, att under tryckningen af
de europeiska händelserna den kommerciella
förvecklingen skall utjerana sig. Grundvalen
för underhandlingarne mellan hr v. Bruck för
Österrike och hr generaltulldirektören v. Pom-
mer-Esche för Preussen är det beryktade för-
slag, som innefattas i Wienertraktaten A, hvars
fjerde artikel lär vara den, som nu gör några
svårigheter. Denna artikel innehåller, att till
hvarje förändring i tariffen uti den ena afsta-
terna erfordras den andras samtycke. Man
förstår lätt att detta innebär protektionssyste-
met och att Preussen icke kan sluta sig der-
till. I dessa detaljfrågor kämpa naturligtvis
en tid de materiella intressen, som deraf be-
röras, under det hufvudfrågan fredligt utveck-
lar sig. Konungen och kejsaren kunna väl
säga: vi äro öfverens! Men då tuli- och finans-
herrarne gripa sig an med att diskutera tarif-
fen, finner man jätt, att alltipg ännu icke på
långt när är klappadt och klart. Jag har nämnt
hufvudsvårigheten, förbigående smärre omstän-
digheter. Men jag upprepar det: den kom-
merciella spänningen har blifvit betydligt mil-
drad, liksom öfriga anledningar till ett spänd:
förhållande undanröjda; och vi skola snart få
höra talas om afslutandet af en handelstraktat.
I det inre är ställningen föga förändrad.
Man tänker föga på en statskupp, som
man nu anser olämplig af mer än ett skäl.
Först har man den der eden, som bhfvit af-
lagd på konstitutionen af alla möjliga, till och
med af jernvägstjenstemännen, och det oftent-
liga samvetet i Preussen är icke nog rymligt
för att betrakta denna omständighet med en
suverän likgiltighet.
Men detta är icke allt. Ehuru man talar
om de faror, sofn återupprättandet af den he-
liga alliansen skulle medföra tör friheten, sö
är preussiska landtvärnet, på hvilket man må-
ste räkna i farang stund, en helt och hållet
demokratisk institntion. Man vet icke, om
det skulle med bifall mottaga en imitation ef-
ter den regering, som den är ksllad att på
ett annat bål bekämpa. Den Elsnerska sa-
ken, detta märkvärdiga exempel af korruption
hvarom jag talade i ett af mina sednaste bref.
har ejaet ytterst förhatligt intryck. Hu
skulle det icke då gå, om de stora akterna ur
den semtida högre komedien skulle öfverflyt-
tas på den inhemska scener, (Forts.)
por SAUNA
- - a ST FA AA m ÅH FTÄR a Ar m- M ALA
UQ rn sie
Om Kyrkokercevatet i rata
Vi nämnde för tt 1at Veckor sedan om
en iovecklad fråga i aleeende På kyrkolag-
Tr mem -