små händer, som skakades af spasmodiska Tyskringer j Nej, arma förtappade själ, det får du ej göras Vårls välsignade Frälsare utgöt aldrig något annat blod än sitt get, som han för oss utgöt då vi voro:hans ovänner. Gud, bjelp oss att följa hans föredöme och älska våra iender.n Få vÄlska! sade Cassy, med en vild blick; välska sådana fiender! Det förmår icke kött och blod !, 3 Nej, visserligen icke, missi, det gör det ejo, sade Tom ; men Han gifver oss att göra det, och det -ät-segern. När vi kunna älska och bedja öfver allt och genom allt, då är slagtnjngen vunnen och segern nalkas, — öra vare Gud i höjden ! Och med gråtande ögon och qväfd röst höjde den svarta mannen sina blickar mot himlen. Och detta, o Afrika! sist kallad af alla jordens folk;. — kallad till. törnekronan, till hudflängningen, till blods-. svetten, till dödsångstens kors, — detta skall blifva din seger; i och genom den skall du regera med Christus, när hans rike varder tillkommande på jorden. , Det djupa, glödande allvaret i Foms känsla, mildheten i hans röst, hans tårar, föllo som en dagg på den stackars qvinnans vilda, oregerliga hjerta, Ett vekt ut-! tryck efterträdde den hemska elden i hennes öga; hon säg ned, och Tom kunde känna huru musklerna i heni nes hand slaknade i det hon sade: Sade jag dig ej att onda andar jägtade mig? O, fader Tom, jag kan ej bedja, — jag önskar att jag kunde. Jag har aldrig bedit sedan mina barn såldes! Hvad du säger måste vara rätt; jag känner att så är; men när jag: försöker att bedja, så förmår jag endast hata och iförbanna. Jag kan icke bedja! Arma själl sade Tom med innerligt deltagande. Satan åstundar att ega dig och sikta. dig såsom hvete. Jag beder Gud för dig. O, missi Cassy, vänd er till den dyre Frälsaren. Han kom för att upprätta de fallna och hugsvala alla dem som sörja.: ; Cassy stod tyst; stora, tunga tårar tillrade från hennes nedslagna ögon. Missi Cassyn, sade Tom i en tvekande ton, sedan han en stund tyst betraktat henne, om ni endast kundel i komma härifrån — och sådant vore möjligt — så skullel: jag råda er och Emmelina att göra det; det vill säga, om ni kan komma härifrån utan blodskuld, — inte på annat vis. 7 Skulle du vilja försöka på i sällskap med oss, fader Tom? Nej, sade Tom; det var en tid då jag ville; men Herren har gifvit mig ett verk att utföra bland dessa arma själar, och jag vill stadna qvar här och bära mitt kors med dem intill ändan. Det är annat med er; det är en snara för er, det är mer än ni har krafter att motstå; — och det är bäst att ni flyr, om ni kan. Jag vet ingen annan väg dertill än grafvenn, sade Cassy. v,Det finns intet vilddjur, ingen fogel, som ej kan finna ett näste någonstädes; till och med Org och alligatorn hafva en plats der de kunna finna tillfykt och hvila; men för oss finns ingen plats. Djupt ini de mörkaste träsken skola deras hundar förfölja och leta rätt på oss. Hvarje menniskas hand är upplyftad emot oss; allt, allt är emot oss; sjelfva djuren förfölja oss, hvart skola T taga vägen? am ef . H . Han öm flisäde Deniek tolonikuisn EE räddade barnen i den brinnande ugnen — Han som gick på vattnet och näpste vädret — Han lefver ännu, och Han förmår befria er, Försök; jag skall bedja af allt mitt bjerta för er. ; Af hvilken besynnerlig omständighet i vår själsbeskaffenhet kommer det sig, att en länge förbisedd tanke, kastad åt sidan och föraktad såsom en onyttig ting;plöts-. ligen framstrålar i ett nytt ljus, liksom en funnen dia-l. mant? Cassy hade ofta i hela timmar öfvervägt alla möjliga! eller någorlunda rimliga planer för en flykt, och förkastat dem alla såsom orimliga och overkställbara; men ij detta ögonblick uppgick för hennes inre syn en plan, så j, enkel och verkställbar i alla sina minsta delar, att denl: väckte ett ögonblickligt hopp. Fader Tom, jag vill försöka!s sade hon plötsligen. Amen!, sade Tom; Herren hjelpe er!: TT an an lig 4 ; : ; TRETTIONIONDE -KAPITLET. Erigslisten. Den orättfärdiges väg är såsom mörker; han vet ej hvarpä han snafvar. i Vinden i huset der Legree bodde var, såsom vindar merendels äro, stor och ödslig, full af damm och spin delväfvar, Och belamrad med allt slags skräp. Den rika amilj som hade bebott buset i dess välmaktsdagar, badel! divörs en mängd dyrbara möbler, af hvilka en del blifvit horiflyttad, men. andra qvarstodo ännu vanvårdade och f mulinande i obebodda tum, eler undanställda hör uppe.lS Btt par of:n liga peckltårar, i hvilka dessa möbler blifvit!S forslade till stället, stodo i ett hörn:af vinden. Der varlf ett enda litet fönstår, genom hvars skallrande, anlupna ruor en knapp dager inföll på de högkarmade stolsrna och d Je dammiga borden, som fordom hadsa sett bittre dagar.! På det hela var det ett hemskt, gastlikt ställe, ;joch dess9 ,pökrumstycke förmintskades ej af de historier fom omil letsamma gingo i svang bland negrerna. Några få år tillörene hade en negrinna ådragit sig Legrees onåd, och ian hade stängt inne henne deruppe under några veckors d id. Hvad som der tilldrog sig, vet man ej; negrernz in viskade derom hemligsfullt med hvarandr; men mar visste, att den olyckliga flickans lik en dag blifvit ned-Jh uret derifrån och begrafvet; och efter dn tiden plägade ade -man, eder och förbanuveise:, ceh ljud af hiltsa posklag höras från den gamla vinden, blandade med qvidande ätea och förtviflans jemmer. En gång, då Lezree hänlelevis fick hära något af detta tal, råkade han i en häfig vrede, och svor att den som härnist kom och bherätade historier om vinden, skulle få tillfälle att göra beantekop med-hvad som der fanns, ty han skulle få sitta jettrad der på en åtta dagar. Denna wink var nog för) it göra Sut på pratet, eburu de:, naturligtvis, ej på min ta vis förminskade tron på historiens sannfärdighet. Litet efter band börjede hvar och en af husfoiket und-P ika trappan som ledde upp till vinden, äfvensom gången i ill trappan, emedan hvar och en var rädd att fålla et rd om densamma, och spökhistorea bade i det närmaste slit i glömska. Men pu bade det i en hast fallit Cassy 1 att begagna Legrees utomordentl:ga fallenhet för vidkepelse såsom medel för sin och sim olyckskamrits be rielse. Cassys sofrum var beliget midt under vinden. En dag iretog hon sig pötsligen, utan att säga ett ord derom å! egree, att med mycket bråk flytta alia möbler och saer ur detta rum ill ett annat, beläget på betydiig: af. tånd derifrån. Den lägre betjeningen, som blifvit 1å:al ad för att besörja flyttniogen, var under mye e. Pri: ch språng sysselsatt dermed då Legiee hemkom från e