under dem, och i Inften rådde denna tjutva tystnad, som det förefaller nästan som ett helgerån att störa. Legree befann sig på litet afstånd från qvarteren, då han hörde rösten af någon som sjöng. Det var ej någon vanlig röst, och han höll in hästen för att lyssna. En vacker tenorröst sjöng: Sä länge mitt öga kan skåda opp Till Herran i himlens sky, Jag sätta vill till honom mitt hopp, Och ingen sorg skall mig bry. Ho ho!, sade Legree för sig sjelf; tänker du så, min gubbe lilla. Hvad de äro odrägliga, dessa satans metodistpsalmer ! ; Hör på, du negerrackan, sade han, i det han hastigt red fram mot Tom och höjde sitt ridspö: bur fan understår du dig att sittå bär och gala, när du allaredan borde vara gången till koje? Slut till din gamla svarta tut; och in med dig sen!, Ja masser!. sade Tom, med lydig och vänlig röst, i det ban uppstod för att gå in: Legree retades öfver all höfva af Toms synbara beJåtenhet;, ben red fram till. honom och piskade honom öfver hufvud och skuldra af alla sina krafter. sDer bar du, din racka, sade han; få se om du känner dig så välmående efter den trakteringen.o Men slagen träffade nu endast den yttre menniskan, och icke, såsom tillförene, hjertat. Tom: stod-fullkomligt undergifven; och likväl kunde Legree ej dölja för sig sjelf, att det till en viss grad var slut med hansmakt öfver hans lifegna träl. Och i detsamma Tom in, gick i sitt kyffe, och Legree hastigt svängde om hästen for genom bans själ en af degsa starka blixtar, som väcka det slumrande :samvetet i en mörk och syndbelastad själ. Han förstod alltför väl, att det var Gud som stod mellan honom och hans ofter, och ban hädade honom. Denna undergifna ech tysta man, som hvarken. hån, eller hote!ser, eller den grymmaste behandling förmådde böja, väckte en röst inom honom, liksom om hans gamla herre och mästare rört sig i hans demoniska själ, ropande: Hvad hafve vi med dig att göra, Jesus af Nazareth? är du kommen för att plåga oss förr än tid är?s Toms hela själ öfverflödade af. innerligt medlidande med de stackars varelserna som omgåfvo honom. Det tycktes honom som om hans egna bekymmer och sorger nu voro öfverståndna och han kände ett begär att af den rika skatt af frid och förnöjelse som blifvit honom förJänad ofvanefter, meddela någonting till lindring i deras vedermöda. Sannt är, att tillfällena dertill voro sällgynta; men på vägen till fältet och hem derifrån och under arbetsstunderna yppade sig för honom emellanåt en och annan lägenhet att räcka den trötta, den modfällda och sörjande en bjelpsam hand; De stackars nedtryckte, förfärade kräken kunde i början ej knappt begripa hvad meningen härmed skulle vara; men när det fortfor vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, började det dock slutligen anslå länge oberörda strängar i deras dufna hjertan. Så småningom och nästan omärkligt började dock den besynnnerliga, tysta, tåliga mannen. som alltid var färdig att bära hvars och ens börda och ej begärde hjelp af någon, — som gick ur vägen: föl alla, och kom sist och tog sist, och ändå alltid fanns benägen att dela allt det lilla han hade med den behöfFA Trasiga BKynke söP Ru SKY HOKOd UNDER tar af sjukdom, och som fyllde korgarna ät de svaga ute pi fältet, med det förfärliga äfventyret att komma till korte med sitt eget mått, — och som, ehuru förföljd med oaflåtlig grymhet af deras gemensamma tyrann, aldrig deltog i något hårdt eller förklenande tal om honom, — denne mannen började dock slutligen få -en förunderlig makt öfver dem; och sedan den brådaste andtiden var förbi och det tillstaddes dem att ha söndagarna för sig sjelfva, samlade sig många för att höra honom tala om Frälsaren. De skulle gerna velat sammankomma någonstädes för att höra, bedja och sjunga tillsammans; men Legree ville ej tillåta det. och omintetgjorde mer än en gång dylika försök under eder och gräsliga förbannelser, så att de välsignelserika orden måste söka sin väg från man till man. Men hvem kan beskrifva den enfaldiga glädje, med hvilken några af dessa stackars förtappade, för hvilka lifvet var en glädjetom resa till ett dunkelt, okändt mål, förnummo talet om en barmhertig Förlossare och ett himmelskt hem? Missionärerna säga enhälligt, att bland alla jordens folkstammar finnes. ingen som mottagit Evangelium med sådan ifrig läraktighet som den afrikanska. Denna grundsats af förtröstan och en hängifven tro, som utgör den kristna lärans stödpelare, är en vanligare företeelse hos detta folkslag än hos något annat; och erfarenheten har ofta visat, att bland. dem ett ringa frö af gudomlig sannidg, kastadt händelsevis i den mest okunnigas bjerta, grott och burit frukter, hvilkas ymnighet utskämt dem som varit begåfvade med en högre och rikare själsodling. Den stackars mulattqvinnan, hvars enfaldiga själ blifvit nära på krossad och begrafven under den lavin af grymhet och orättvisa som hade störtat öfver henne, kände sitt hjerta lyftadt af de psalmer och bibelspråk med hvilka denna ödmjuka missionär gladde hennes öra på mellanstunderna då de gingo till från fältet; och äfven Cassys halfgalna och yrande sinne stillades och bevektes af hans lugna, på intet vis efterhingsna inflytelee. Cassy, drifven till vansinne och förtviflan af de gräsliga qval hon lidit, hade ofta i sitt sinne beslutat att en vedergällningens stund skulle komma, då hon på gin förtryckare skulle hämnas all den orättvisa och grymhet hvartill hon varit vittne, eller för hvilka hon sjelf varit ett föremål. En natt, sedan alla i onkel Toms kyffe insomnat, väcktes han plötsligen vid åsynen af hennes ansigte som tittade in genom gluggen, hvi!ken. tjenade för fönster. Hon vinkade ät hooom att komma ut. Tom steg utom dörren. Det var emellan ett och tu på natten; ett klart månsken lyste derute och föll på Cassys stora, svarta ögon, så att de erhöllo en vild och besynnerlig glans, alldeles olik det vanliga stirrände uttrycket af tyst förtviflan. g Kom fader Tomp), sade hon, i det hon fattade honom om handlofven och drog honom efter sig, med en styrka, som om hennes hand varit af stål; kom med mig; jag bar något att säga dig. stlvad då, missi Cassy? sade Tom, oroligt. Tom, skulle du ej tycka om att bli fri?x Det blir jag väl en gång i sinom tid, missin, gade Tom. Ja, men du kan få bli i dennå natt, sade Cassy, med en plötslig blixt af kraft i silt öga. Köm och följ mig.n Tom tvekade. Kom! sade hon, hviskande, i det hon betraktade honom skarpt med sina svarta ögon. Kom med mig! Han sofver — gödt. Jag har lagt en tillräcklig dosis i hans bränvin för att söfva honom, — jag önskar jag haft mer, så hade jag ej behöft dig. Men skynda dig 3 bakdörren är ostängd; det ligger en yxa der, jag lade dit henne; dörren till kammaren står öppen; jag skall