under dem, och i Inften rådde denna tjutva tystnad, som
det förefaller nästan som ett helgerån att störa. Legree
befann sig på litet afstånd från qvarteren, då han hörde
rösten af någon som sjöng. Det var ej någon vanlig
röst, och han höll in hästen för att lyssna. En vacker
tenorröst sjöng:
Sä länge mitt öga kan skåda opp
Till Herran i himlens sky,
Jag sätta vill till honom mitt hopp,
Och ingen sorg skall mig bry.
Ho ho!, sade Legree för sig sjelf; tänker du så,
min gubbe lilla. Hvad de äro odrägliga, dessa satans
metodistpsalmer ! ; Hör på, du negerrackan, sade han, i
det han hastigt red fram mot Tom och höjde sitt rid-
spö: bur fan understår du dig att sittå bär och gala,
när du allaredan borde vara gången till koje? Slut till
din gamla svarta tut; och in med dig sen!,
Ja masser!. sade Tom, med lydig och vänlig röst,
i det ban uppstod för att gå in:
Legree retades öfver all höfva af Toms synbara be-
Jåtenhet;, ben red fram till. honom och piskade honom
öfver hufvud och skuldra af alla sina krafter.
sDer bar du, din racka, sade han; få se om du
känner dig så välmående efter den trakteringen.o
Men slagen träffade nu endast den yttre menniskan,
och icke, såsom tillförene, hjertat. Tom: stod-fullkom-
ligt undergifven; och likväl kunde Legree ej dölja för
sig sjelf, att det till en viss grad var slut med hans-
makt öfver hans lifegna träl. Och i detsamma Tom in,
gick i sitt kyffe, och Legree hastigt svängde om hästen
for genom bans själ en af degsa starka blixtar, som väc-
ka det slumrande :samvetet i en mörk och syndbelastad
själ. Han förstod alltför väl, att det var Gud som stod
mellan honom och hans ofter, och ban hädade honom. Den-
na undergifna ech tysta man, som hvarken. hån, eller ho-
te!ser, eller den grymmaste behandling förmådde böja,
väckte en röst inom honom, liksom om hans gamla
herre och mästare rört sig i hans demoniska själ, ro-
pande: Hvad hafve vi med dig att göra, Jesus af Na-
zareth? är du kommen för att plåga oss förr än tid är?s
Toms hela själ öfverflödade af. innerligt medlidande
med de stackars varelserna som omgåfvo honom. Det tyck-
tes honom som om hans egna bekymmer och sorger nu
voro öfverståndna och han kände ett begär att af den
rika skatt af frid och förnöjelse som blifvit honom för-
Jänad ofvanefter, meddela någonting till lindring i deras
vedermöda. Sannt är, att tillfällena dertill voro säll-
gynta; men på vägen till fältet och hem derifrån och
under arbetsstunderna yppade sig för honom emellanåt
en och annan lägenhet att räcka den trötta, den mod-
fällda och sörjande en bjelpsam hand; De stackars ned-
tryckte, förfärade kräken kunde i början ej knappt be-
gripa hvad meningen härmed skulle vara; men när det
fortfor vecka ut och vecka in, månad ut och månad in,
började det dock slutligen anslå länge oberörda strängar
i deras dufna hjertan. Så småningom och nästan omärk-
ligt började dock den besynnnerliga, tysta, tåliga mannen.
som alltid var färdig att bära hvars och ens börda och
ej begärde hjelp af någon, — som gick ur vägen: föl
alla, och kom sist och tog sist, och ändå alltid fanns
benägen att dela allt det lilla han hade med den behöf-
FA Trasiga BKynke söP Ru SKY HOKOd UNDER tar
af sjukdom, och som fyllde korgarna ät de svaga ute pi
fältet, med det förfärliga äfventyret att komma till korte
med sitt eget mått, — och som, ehuru förföljd med
oaflåtlig grymhet af deras gemensamma tyrann, aldrig
deltog i något hårdt eller förklenande tal om honom, —
denne mannen började dock slutligen få -en förunderlig
makt öfver dem; och sedan den brådaste andtiden var
förbi och det tillstaddes dem att ha söndagarna för sig
sjelfva, samlade sig många för att höra honom tala om
Frälsaren. De skulle gerna velat sammankomma någon-
städes för att höra, bedja och sjunga tillsammans; men
Legree ville ej tillåta det. och omintetgjorde mer än en
gång dylika försök under eder och gräsliga förbannelser,
så att de välsignelserika orden måste söka sin väg från
man till man. Men hvem kan beskrifva den enfaldiga
glädje, med hvilken några af dessa stackars förtappade,
för hvilka lifvet var en glädjetom resa till ett dunkelt,
okändt mål, förnummo talet om en barmhertig Förlossare
och ett himmelskt hem? Missionärerna säga enhälligt,
att bland alla jordens folkstammar finnes. ingen som
mottagit Evangelium med sådan ifrig läraktighet som den
afrikanska. Denna grundsats af förtröstan och en hän-
gifven tro, som utgör den kristna lärans stödpelare, är
en vanligare företeelse hos detta folkslag än hos något
annat; och erfarenheten har ofta visat, att bland. dem ett
ringa frö af gudomlig sannidg, kastadt händelsevis i den
mest okunnigas bjerta, grott och burit frukter, hvilkas
ymnighet utskämt dem som varit begåfvade med en
högre och rikare själsodling.
Den stackars mulattqvinnan, hvars enfaldiga själ blifvit
nära på krossad och begrafven under den lavin af grym-
het och orättvisa som hade störtat öfver henne, kände
sitt hjerta lyftadt af de psalmer och bibelspråk med hvilka
denna ödmjuka missionär gladde hennes öra på mellan-
stunderna då de gingo till från fältet; och äfven Cassys
halfgalna och yrande sinne stillades och bevektes af hans
lugna, på intet vis efterhingsna inflytelee.
Cassy, drifven till vansinne och förtviflan af de gräs-
liga qval hon lidit, hade ofta i sitt sinne beslutat att en
vedergällningens stund skulle komma, då hon på gin för-
tryckare skulle hämnas all den orättvisa och grymhet
hvartill hon varit vittne, eller för hvilka hon sjelf varit
ett föremål.
En natt, sedan alla i onkel Toms kyffe insomnat,
väcktes han plötsligen vid åsynen af hennes ansigte som
tittade in genom gluggen, hvi!ken. tjenade för fönster.
Hon vinkade ät hooom att komma ut.
Tom steg utom dörren. Det var emellan ett och tu
på natten; ett klart månsken lyste derute och föll på
Cassys stora, svarta ögon, så att de erhöllo en vild och
besynnerlig glans, alldeles olik det vanliga stirrände ut-
trycket af tyst förtviflan. g
Kom fader Tomp), sade hon, i det hon fattade ho-
nom om handlofven och drog honom efter sig, med en
styrka, som om hennes hand varit af stål; kom med
mig; jag bar något att säga dig.
stlvad då, missi Cassy? sade Tom, oroligt.
Tom, skulle du ej tycka om att bli fri?x
Det blir jag väl en gång i sinom tid, missin, gade
Tom.
Ja, men du kan få bli i dennå natt, sade Cassy,
med en plötslig blixt af kraft i silt öga. Köm och
följ mig.n
Tom tvekade.
Kom! sade hon, hviskande, i det hon betraktade
honom skarpt med sina svarta ögon. Kom med mig!
Han sofver — gödt. Jag har lagt en tillräcklig dosis i
hans bränvin för att söfva honom, — jag önskar jag
haft mer, så hade jag ej behöft dig. Men skynda dig 3
bakdörren är ostängd; det ligger en yxa der, jag lade
dit henne; dörren till kammaren står öppen; jag skall