Sp UN VISSMIDVERvAe hd Polemik. Våra läsare torde erinra sig, att dagarne näst före afgörandet af frägan om oktroy för: Köpiog-Hultbolaget meddelade den konservativa tidningen tvenne artiklar, som båda instämde deri att jernvägen icke borde oktrojeras längre än till Svartå och frägan om vägens riktniog derifräån till Wenern ä nyo underställas ständernes pröfnins, men den första artikeln förordade att berörde :iainipg mätte tagas till Christinehanin, då den andra äter ville hafva vägen till Hajstorp i Westergöthland. Insändaren af sistnämnde artikel tillvitade derjemte oss att i jernvägsfrägan förfäkta egna fördelar och äfven att i en uppsats om det till förmän för Christinebamn gjorda uppskofsförslaget hafva gjort oss skyldiga till origtigheter i uppgifter och pätagliga förtydningars. Den första tillvitelsen blef straxt derpä äterkallad, men i sista n:r af Svenska Tidningen har insändaren försökt att bevisa den andra. Sedan sjelfva frågan längesedan blifvit genom regeringens beslut afgjord, anse vi för en skyldighet att egna så litet utrymme sora möjligt ät denna tvist mellan insändaren cch oss, och skola derföre om hans fullföljda anmärkningar utläta oss i största korthet. Insändarens bevis att vi begätt pätaglig förtydning hemtas derifrån att vi sagt det Kongi. Maj:ts redan fattade tvenne beslut rörande Köpiog-Hultbanan skulle tillintetgöras och hela jernvägsfrägan uppskjutas till nästa riksdag, i fall det först gjorda förslaget om oktroj encast till Svartå vunne bifall. Insändaren säger: förslaget innehöll ju intet annat än uppskof med bestämmandet af vägens riktning frän Svartä, så att ständerna finge ånyo pröfva ändpunkterna Hults, Getholmens och Christinehamns relativa företräden. Om bolaget antog oktrojen med detta vilkor, huru kan dä A. B. säga att regeringens redan fattade beslut blefve tillintetgjorde ?, Härtill svaras: Sedan Kongl. Maj:t genom besluten af den 29 Maj och den 6 Augusti afgjort dels att vägen skulle gä till Hults omräde och dels att ifrägakomna bolag skulle under förutsatta förhöllanden få öfvertaga utförandet af denna väg, sä kunde icke utan upphäfvande af dessa beslut sedermera vidtagas den ätgärd, att läta vägen stanna vid Svartå, för att framdeles få den till Wermland eller Westergöthland i stället för till Bults omräde. Icke heller kunde en dylik ätgärd ske utan rubbning af ständernas i ämnet fattade beslut, och säledes hade detsamina änyo mäst i sin helhet underställas deras pröfning. De ba nemligen lemnat garanti för en jernväg mellan Köping och Hult, med vilkor att ett bolag för denna väg inom detta ärs utgäng antoges och päbörjade arbetet. Denna garanti mäste naturligtvis gälla med de stadgade vwilkoren. Om vägen stannat vid Svartä, hade säledes derföre icke kuunat användas den garanti, kom var lemnad för en bana ända till Hult, helst som arbetet på den sednare banan skulle inom detta ärs utgäng vara päbörjadt, sävida garantien ansäges gällande. , Detta är sä tydligt att det endast genom den orimligaste förtydning kan annorlunda fattas, och insändaren bar ju derföre sjelf i sin uppsats talat om att regeringen kunnat päräkna en bill of indemnity för den föreslagna ätgärden. Lika klent förhäller det sig med bevisningen, att vi begått origtiga uppgifters. De skola förefinnas åeri, alt vi i n:r 260 at Aftonbladet emot försvararen af Christinehamnsintresset yttrat, att hans åsigt att pröfningen af Köpiog-Hultlinien borde uppskjutas till dess föreslagna sidobanor kunde i sammanhang dermed tagas i skärskädande, skulle försvära jernvägssakens framgång äfven derigenom, att ju flera vägar som på en gäng hänvisades till representationens understösjande med pengar, desto svärare blefve det att erhälla understödet. Insärdaren förklarar nu att försvararen af Christinehamnsintresset aldrig ifrågasatt nägra penningar från ständerna till sidobanorna. Men dä han talat bland andra om den stora sidolinien som skulle gå gecom Skaraborgs lån mot Götheborg, hvilken efter all sannolikhet icke för närvarande kan utföras utan nägot statsbidrag eller garanti, så torde det vara pätagligt, att det är för att erhålla nägot dylikt som saken skulle underställas ständernas godkännande. Vore det ej fräga om pengar, finnes ju dessutom icke nägot binder för regeringen att pröfva huru mänga jernvägslinier som beist. När man säledes ifrågasätter a:t en sädan pröfning först skall hänskjutas till ständerna, är det uppenbart att fröga är om pengar. Men det lönar icke mödan att vidare inläta sig i svar emot dylika bevis. I anledning af insändarens uppgift att Aftonbladet vägrat att införa hans uppsats, få vi blott erinra, att dä polemiken börjats genom anfall i Svenska Tidningen, kunde det icke vara nägon skyldighet för oss att uppläta vära spalter för den polemiska insändarens vidare utgjutelser. Vi skulle eljest blifva nödsakade att upplåta vär tidning ät hela den här at insändare, som i Sv. T. börja sina anfall på Aftonbladet. Vi se helst att de fortsätta sina ma. növrer, der de börjats. Hvad slutligen vidkommer Svenska Tidningens vid intagandet af insändarens berörde bevis hafda utlätelse om att Attonbladet yttrat, att insändarens först gjorda tillvitelse om vära egna intressen i jernvägsfrägan erinrade om pöbelpressen, sä anse vi oss, icke för insändarens räkning, som äterkallat denna tillvitelse, utan till upplysning ät nämnde tidning böra meddela, att tillvitelsen smakat bemälte press så väl, att den aftryckt en god del deraf och deri funnit de mest lämpliga argumenter emot oss för egennyttiga afsigter. Vär erinran var ju således fullkomligt befogad. Loss stnstsgekadtens Hålet emellan landskamereraren Langelius cch landshöfding Cynther. (Slut fr. N:o 271.) Såsom ett bevis på br landshöfdiögens sätt att betrekta underordnades medverkan i embetsförrättvingar och vigten af riktiga protokollers förande, torde jag få nämna att vid en Dyligen: hafd sammankomst ned en direktion, br landsböfdingen bade protokollet