uppfunnen af publicister, som under den sed-
nare benämningen anfalla all representatif
styrelse. Men vi låta författaren sjelf tala och
meddela i dag början af hvad han säger om
Om den parlamentariska styrelseformen och till-
vitelserna mot densamma.
Jag tycker mig redan höra mina motstån-
dares svar. Vi äro lika stora vänner af fri-
heten som ni; vi egna henne vår trohet och
vår peuna; det som vi ej tycka om, som vi
förkasta, hvars fall vi helsa med hänförelse,
det är den representativa, konstitutionela, par-
lamentariska styrelseformen.
Jag svarar utan betänkande: den styrelse-
form, som förkastas af er, är nu för tiden, uti
det skick, hvari Europas seder och institutio-
ner befinna sig, den politiska frihetens enda
möjliga form. Detta vill jag försöka bevisa
efter några reflexioner öfver det stackars
parlamentariska systemet, hvilket våra mo-
derna publicister dagligen roa sig med ait
åter väcka till lif för att rida sperr deremot,
sedan de förut förklarat det dödt och be-
grafvet.
Vid slutet af nästlidne år hade Frankrike
i en oerhörd massa petitioner, genom sina
generalkonseljers allmänna röst och genom
aila lagliga utvägar, hos sina representanter
bönfallit att de måtte bevilja landet revisionen
af en författning, som ögonskenligen förde till
förderfvets brant. Allt var fåfängt. Icke blott
den socialistiska minoriteten, utan en vigtig
fraktion af det konservativa partiet vägrade
obevekligt en sådan revision, medan en an-
nan ännu mer talrik fraktion uttalade sitt bi-
fall dertill så utan all energi, att den till och
med undvek en motion i sådan syftning. Man
ifrågasatte till och med ärligheten af de peti-
tioner, som utgått från dessa massor, hvilka
framdeles förstodo att med mindre tvety-
dighet uttrycka sin vilja, som redan då
kunde genomskådas af alla tänkande. I sak-
nad af all tillit till institutionernas regelbundna
gång, med djup förtrytelse bevittnande natio-
nalförsamlingens blinda envishet och bedröf-
liga tvedrägt, skyndade Frankrike, nu bragt
till det yttersta, att omfatta och välsigna den
möjlighet till räddning, som erbjöds detsamma.
Men allt sedan den 2 Dec., då man måste
välja mellan socialismen och diktaturen samt
derföre omfattade den sistnämnda, — alltse-
dan denna dag finnes det en hel klass skrift-
ställare, som skulle häraf vilja draga den
slutsatsen, att Frankrike vid samma tillfälle
förnekat alla vilkoren för ett fritt land, och
att genom denna dags händelser friheten,
hvilken de wundanskymma bakom benäm-
ningen den parlamentariska styrelseformenn,
fått snaran om halsen och blifvit strypt med
allo.
Jag tror att de misstaga sig bådei afseende
på sjelfva händelsen och framförallt om prin-
cipen, och jag hoppas, att man skall för-
unna mig samma frihet att säga detta,
som den Proudhon fick åtnjuta, då han be-
visade hurusom den 2 December vore den
sociala revolutionens triumf och begynnelsen
till Antichrists ankomst.
Man torde hafva godheten anmärka, attjag
kan vara lika berättigad som någon annan till
att upphäfva mig till censor öfver denna fallna
styrelseform. Till en början bör jag känna
densamma och detta möjligtvis något bättre
än dess närvarande belackare, eftersom jag
länge haft del deri: Testis et pars aliqua jui.
Jag har på nära håll sett dess missbruk, dess
faror, partiernas dåraktiga illusioner, deras
grymma och alldeles ofruktsamma lek. Jag
har utpekat dem, jag har klagat deröfver på
tribunen, när tribunen ännu fanns, och under
ögonen på dem som styrde leken, hvilka icke
förlåtit mig det. Jag har lika mycket som
någon annan, mer än någon annan, kunnat
få vidkännas de missräkningar, den svaghet,
de nedslående erfarenheter, som äro oskilj-
aktiga från denna med talrika besvärlighe-
ter förenade styrelseform. Jag skulle kunna
döma densamma så mycket strängare, som
ingen sett mig till någon grad deltaga i
de intriger, de koalitioner och partimanövrer,
som nedsatt den och bragt den i vanrykte.
Men jag åtnöjer mig med det, som jag sade
derom när den var triumferande och till ut-
seendet oangriplig. Jag vill icke förfölja den
med stenkast nu, när den är besegrad och ett
mål för hån åf det fiendtliga lägrets Thersiter.
De öfvervunnes ansvar förefaller mig, när allt
kommer omkring, mindre svårt än de segran-
des, och jag vill derföre heldre undersöka,
huruvida jag icke genom något för mig sjelf
okändt fel förtjenat att bli uppslukad i det
stora sjjeppsbrottets för hvilket mer ryktbara
lotsarsånsamma synas ansvariga.
Hvem är iföfrigt den man med heder och
bjerta, hvilkeml om han än har de rättvisaste
klagomål sgttfänföra mot den parlamentariska
formen, ändock skulle kunna känna sig fre-
stad till att öka åntalet af. dess nuvarande
belackare? Af hvilka består dessas hop? Ser
man icke der, tillika med alla segerns van-
liga smickrare, äfven alla de otillfredsställda
örelystne, alla de snåla medelmåttor, alla de
lycksökare af pennan som, under alla de
makter de tjenat, aldrig kunnat klättra ända
upp till det allmännas högaktning; består den
icke af alla de fallna styrelseformernas kom-
parser, af alla dem, som uppvaktat oss i
församlingens förmak och hvilkas hufvudsakli-
gaste skäl att fördöma tribunen ligger just i
deras vanmäktiga försök att träda upp derpå
eller att lyckas. der? — — — — — — —
Jag förstår den nedslagenhet, de tvifvels-
mål, det missnöje som måst härleda sig från
äsynen af det ständiga famlandet, bristen
ÖS 2 OP AR RK AL RR