tionellt, om också i hög grad beklagligt, uta den låter anställa offentligt åtal mot honom hvilket är ett ganska högt spel. Ty ministe ren riskerar mycket lätt, att domstolen i sit domslut kommer att stämma öfverens mec den allmänna opinionen, hvilket vore en dementi, som träftade mycket hårdt. Man ernrar sig att rikedagen nedsatte et utskott af 235 personer, för att taga arfföljdsfrågan i öfvervägande. Detta utskott har hafi konferenser med premierministern Bluhme, : hvilka denne rörde sig med sin vanliga smi dighet, men då argumenterna icke stodoinå gon proportion till smidigheten, blef följden att utskottets majoritet i sitt betänkande sluter sig till Wegener, så att det liksom denne går in på antagandet af prins Christign aj Glicksborg såsom tronföljare, men låter frågan om upphäfvandet af Kongelovens arfföljd bero, tills saken kan blifva framlagd för en riksdag för hela monarkien — hvilket naturligtvis är detsamma som att förkasta ministerens förslag. Man bör nu icke föreställa sig att ministåören, i fall riksdagen antager detta betänkande, genast skall tacka af. Ack nej! I våra dagar är det otroligt, hvilken elasticitet det finnes i principerna och begreppen om värdighet. Vi äro öfvertygade att ministerer med sitt politiska kautschuk-samvete nog skal! hitta på någon utväg. . Den gamle exministern, geheimerådet A. 5. Örsted, som alltid varit en försvarare af tyskeriet här i landet, har i förgår utgifvit en broschyr, riktad emot Wegeners skrift, i hvilken den gamle mannen visar sig lågande af harm deröfver att en hög embetman kunnat så uppträda mot ministeren. Det är naturligt att våra ministeriella taga denne gamle rättslärdes ord till förmån för sig och lägga mycken vigt på den berömde gubbens beteende i motsats mot hans gamle kamrats, öfverstekammarherren Stemanns, som på sätt och vis kan betraktas såsom fadder till Wegeners skrift, då han tillåtit att densamma dedicerades till honom. Det är i psykologiskt bänseende märkligt att se, huru dessa tvenne åldrige ännu på grafvens brädd fortsätta den strid, som de hela lifvet igenom fört med hvarandra och i hvilken Stemann alltid häfdat danskhetens rätt emot Örsted, som alltid varit genomdrönkt af germaniska sympatler. ; Fru Heiberg, öfver hvars sjukdom hela Köpenhamn svätvat i oro och ängslan, är nu utom all fara, ehuru hennes tillstånd dock är sådant, att hon väl icke kommer att uppträda mera under denna säsong. Det följer naturligtvis häraf, att repertoiren är så tarflig som möjligt, och teaterdirektören, som 1 intet hänseende kan berömma sig at publikens ynnest, gör heller ingenting för att gifva mera dragningskraft åt den kongl. teaterns representationer. G,