vittne och domare emot Victor Hugos arbete.j! Det torde icke finnas mer än billigt, -omle ett sådant framträdande af en tertius interve-ll niens dragen sig en mer än vanlig uppmärk-1 samhet, och pårallar en närmare undersök-i ning. Den angår ett af de vigtigaste momen-i ter i hela den: nyare historien; en händelse;t som utgör så att säga sjelfva den afgörande punkten i hela statskuppsföretaget, och den dramatiska hutvudtilldragelsen i en epok, hvilken åstadkommit en förändring i hela den politi ska ställningen i Europa. Redan i följd. hära måste det i hög grad intressera både historien och sedeläran , att ett sådant moment måtte i sin sanna dager och karakter uppfattas. En annan omständighet, som påkallar en sådan undersökning är, att baron von Rosen, som, oss veterligt, aldrig tillförene framstått sågom skriftställare eller ens någonsin varit synlig i så mycket som en tidningspolemik, till dess han med de ifrågavarande elfva raderna med ens expedierade eller, så till sägandes, afrättade Victor Hugos arbete öfver en så vigtig verldshändelse som den nyssnämnda, hvilket redan i och för sig sjelf är oerhördt pikant, — uti försvaret för detta sitt) tillgörande eller den sednare artikeln, på flerall ställen med en synbar flit och förkärlek framhållit Victor Hugos egenskap af romanförfat-! tare i bredd med sina egna omdömen om denlv sednaste skriften. Detta utgör ett alldeles ickelt så oskickligt begagnadt medel att bredvid baronens egna omdömen hos läsaren åstadkomma den slutsats baronen åsyftat med sitt uppträdande; ty om det kunde lyckas att få Victor Hugos Napoleon den lille,, i likhet med några hans föregående arbeten, betraktad såsom en roman, det vill säga förvisad tilll diktens område, så vore i och med detsamma en betydande del borttagen af det fasansfulla intryck, som skildringen af massakern den 4 Deeember , jemte den segrande äfventyrarens påföljande behandlingssätt inot dem som sökte försvara grundlagen, måste väcka hos hvarje person med någon känsla för heder, pligt, rättvisa och mensklighet. Det förekommer emedlertid besynnerligt, att hr baron Rosen, oaktadt han vistats ett år i Frankrike, icke skulle känna, att Victor Hugo icke blott är romanförfattare, utan att han på de sednare ären hufvudsakligen sysselsätt gig med statsmannavärf, och äfven i det afseendet visat sig såsom en af de utmärktaste tänkare, talare och fosterlandsvänner, som vår tid äger. Han blef redat under Ludvig Filips tid Pair de France eller ledamot af pärskammaren och har sedan varit ledamot af nationalförsamlingen och en af dess mest verksamma ladamöter. ; Att i fråga om politiska och historiska saker uteslutande framhälla en sådan persons egenskap af romanförfattare är således ungefär detsamma som att nyttja denna benämning om hr Disraeli i England när det är fråga om hans finansprojekter, eller om Martinez de la Rosa i Spanien eller något dylikt. Sådant går visst an, men väcker misstanka om ensidighet och åfsigter hos den som så går till väga litet på sidan om hvad man kallar rent spel. Det bör ock observeras, att Victor Hugos skrift är författad under ganska högtidliga omständigheter. Sjelf af inkräktarens maktspråk förvisad från det fädernesland som han bidragit att illustrera med sin penna och sitt snille, har hän i det mest oförbehållsamma och bittra språk mot Louis Napoleon slöngat en anklågelse, tillvitande honom hela den karakter af grymhet och nedrighet i uppförande i förening, söm kunna karaktisera. den politiska brottslingen, hvilken för befrämjandet af egna fördelar icke frågar efter hvarken heder eller mensklighet. Denna anklagelse är beledsagad med fakta, som till en del bestå i Louis Napo::ons egna officiella handlingar, de föregående, rg eder hvilka han brutit, hans djupa förställningskonst, och förmåga att insöfva andra genom försäkringar i motsats mot hvad han verkligen förebaft; men de bestå äfven till en del i sådana berättelser och intyg af åsyna vittnen, som icke ännu kunna framdragas till namnet, emedan de i anseende till den Napoleonska förföljelseandan och hämdlystnaden skule derpå äfventyra Hf och välfärd. Hr baron Rosen fattar i detta hänseende utan tvifvel, att det, för en fransman notabene, och som bor i Frankrike, är under nuvarande omständigheter af en helt olika verkan på hans enskilda ställning att uppträda såsom vittne eller advokat för den Napoleonska statskuppen, att berömma prinspresidentens vishet och goda hjerta, säga att han frälsat Frankrike, ja till och med likna honom vid Gud o. 8. v. Sådant renderar till och med emellanåt hederslegionskors eller andra emolumenter, dä deremot de personer, hvilkas utsago om höndelsen den 4 December V. Hugo åberopat, om de namngåfve sig, troligen kunde äfventyra att innan kort försvinna. t I och för bedömandet af sådana momenter eller delar af händelserna vid statskuppen är det således så mycket mera nödigt att sammanlägga hvad män kan från flere serskilda håll, och så mycket som möjligt af opartiska personer utröna om verkliga sammanhanget, och detta är hvad vi här nedan skole försöka. Men härtill kommer ännu slutligen, att den åsigt och hela dei uppfattning baroh v. Rosen gifver af förhållandet mellan folket och militären i Paris vid scenen på bulevarderna den 4 December helt och hållet skiljer sig från allt hvad man förut ansett vara bekräftadt genom sammanstämmande intyg från många häll, och som redan nästan ingen hvarken i Frankrike, England, Tyskland eller Sverige mera drog i tvifvelemål, nemligen att militären å nämnde dag utan rimlig eller fullgiltig anledning verkligen framfor såsom bödlar och kannibaler. Hr baronens artikel afser deremot att gifva ett motsatt och nytt uppslag i saken, det nemligen, att truppen dels ingalunda framfor på ett oförsvarligt eller ohyggligt sätt, i hvilket afseende baronen sjelf tydligt angifver att han funnit sig uppmanad att framträda såsom dess riddare eller måls