vittne och domare emot Victor Hugos arbete.j!
Det torde icke finnas mer än billigt, -omle
ett sådant framträdande af en tertius interve-ll
niens dragen sig en mer än vanlig uppmärk-1
samhet, och pårallar en närmare undersök-i
ning. Den angår ett af de vigtigaste momen-i
ter i hela den: nyare historien; en händelse;t
som utgör så att säga sjelfva den afgörande
punkten i hela statskuppsföretaget, och den dra-
matiska hutvudtilldragelsen i en epok, hvilken
åstadkommit en förändring i hela den politi
ska ställningen i Europa. Redan i följd. hära
måste det i hög grad intressera både historien
och sedeläran , att ett sådant moment måtte
i sin sanna dager och karakter uppfattas.
En annan omständighet, som påkallar en
sådan undersökning är, att baron von Rosen,
som, oss veterligt, aldrig tillförene framstått
sågom skriftställare eller ens någonsin varit
synlig i så mycket som en tidningspolemik,
till dess han med de ifrågavarande elfva ra-
derna med ens expedierade eller, så till sä-
gandes, afrättade Victor Hugos arbete öfver
en så vigtig verldshändelse som den nyss-
nämnda, hvilket redan i och för sig sjelf är
oerhördt pikant, — uti försvaret för detta sitt)
tillgörande eller den sednare artikeln, på flerall
ställen med en synbar flit och förkärlek fram-
hållit Victor Hugos egenskap af romanförfat-!
tare i bredd med sina egna omdömen om denlv
sednaste skriften. Detta utgör ett alldeles ickelt
så oskickligt begagnadt medel att bredvid ba-
ronens egna omdömen hos läsaren åstadkom-
ma den slutsats baronen åsyftat med sitt upp-
trädande; ty om det kunde lyckas att få
Victor Hugos Napoleon den lille,, i likhet
med några hans föregående arbeten, betrak-
tad såsom en roman, det vill säga förvisad tilll
diktens område, så vore i och med detsamma
en betydande del borttagen af det fasansfulla
intryck, som skildringen af massakern den 4
Deeember , jemte den segrande äfventyrarens
påföljande behandlingssätt inot dem som sökte
försvara grundlagen, måste väcka hos hvarje
person med någon känsla för heder, pligt,
rättvisa och mensklighet. Det förekommer
emedlertid besynnerligt, att hr baron Rosen,
oaktadt han vistats ett år i Frankrike, icke
skulle känna, att Victor Hugo icke blott är
romanförfattare, utan att han på de sednare
ären hufvudsakligen sysselsätt gig med stats-
mannavärf, och äfven i det afseendet visat
sig såsom en af de utmärktaste tänkare, talare
och fosterlandsvänner, som vår tid äger. Han
blef redat under Ludvig Filips tid Pair de
France eller ledamot af pärskammaren och
har sedan varit ledamot af nationalförsamlin-
gen och en af dess mest verksamma lada-
möter. ;
Att i fråga om politiska och historiska sa-
ker uteslutande framhälla en sådan persons
egenskap af romanförfattare är således unge-
fär detsamma som att nyttja denna benäm-
ning om hr Disraeli i England när det är fråga
om hans finansprojekter, eller om Martinez de
la Rosa i Spanien eller något dylikt. Sådant
går visst an, men väcker misstanka om ensi-
dighet och åfsigter hos den som så går till
väga litet på sidan om hvad man kallar rent
spel. Det bör ock observeras, att Victor Hu-
gos skrift är författad under ganska högtid-
liga omständigheter. Sjelf af inkräktarens
maktspråk förvisad från det fädernesland som
han bidragit att illustrera med sin penna och
sitt snille, har hän i det mest oförbehållsam-
ma och bittra språk mot Louis Napoleon slön-
gat en anklågelse, tillvitande honom hela den
karakter af grymhet och nedrighet i uppfö-
rande i förening, söm kunna karaktisera. den
politiska brottslingen, hvilken för befrämjandet
af egna fördelar icke frågar efter hvarken he-
der eller mensklighet.
Denna anklagelse är beledsagad med fakta,
som till en del bestå i Louis Napo::ons egna
officiella handlingar, de föregående, rg
eder hvilka han brutit, hans djupa förställ-
ningskonst, och förmåga att insöfva andra ge-
nom försäkringar i motsats mot hvad han
verkligen förebaft; men de bestå äfven till en
del i sådana berättelser och intyg af åsyna
vittnen, som icke ännu kunna framdragas till
namnet, emedan de i anseende till den Na-
poleonska förföljelseandan och hämdlystnaden
skule derpå äfventyra Hf och välfärd. Hr
baron Rosen fattar i detta hänseende utan
tvifvel, att det, för en fransman notabene, och
som bor i Frankrike, är under nuvarande om-
ständigheter af en helt olika verkan på hans
enskilda ställning att uppträda såsom - vittne
eller advokat för den Napoleonska statskup-
pen, att berömma prinspresidentens vishet och
goda hjerta, säga att han frälsat Frankrike, ja
till och med likna honom vid Gud o. 8. v.
Sådant renderar till och med emellanåt he-
derslegionskors eller andra emolumenter, dä
deremot de personer, hvilkas utsago om hön-
delsen den 4 December V. Hugo åberopat,
om de namngåfve sig, troligen kunde äfven-
tyra att innan kort försvinna. t
I och för bedömandet af sådana momenter
eller delar af händelserna vid statskuppen är
det således så mycket mera nödigt att sam-
manlägga hvad män kan från flere serskilda
håll, och så mycket som möjligt af opartiska
personer utröna om verkliga sammanhanget,
och detta är hvad vi här nedan skole försöka.
Men härtill kommer ännu slutligen, att den
åsigt och hela dei uppfattning baroh v. Ro-
sen gifver af förhållandet mellan folket och
militären i Paris vid scenen på bulevarderna
den 4 December helt och hållet skiljer sig
från allt hvad man förut ansett vara be-
kräftadt genom sammanstämmande intyg från
många häll, och som redan nästan ingen hvar-
ken i Frankrike, England, Tyskland eller
Sverige mera drog i tvifvelemål, nemligen att
militären å nämnde dag utan rimlig eller full-
giltig anledning verkligen framfor såsom bödlar
och kannibaler. Hr baronens artikel afser
deremot att gifva ett motsatt och nytt upp-
slag i saken, det nemligen, att truppen dels
ingalunda framfor - på ett oförsvarligt eller
ohyggligt sätt, i hvilket afseende baronen sjelf
tydligt angifver att han funnit sig uppmanad
att framträda såsom dess riddare eller måls-