dag blifvit anslagne. Vid Upsala skedde tillsättningen, snart nog, men vid Lund först i år efter mångahanda öden, fastän lönen länge varit tillgänglig och äfven för frermmande ändamål använd, hvarom statsrevisorerna gjorde anmärkning, hvilket synes påskyndat tillsättningen. Vi ha förut serskildt yttrat oss i denna fråga. Ä — Sedan Svenska Tidningen halfannan vecka betänkt sig på våra i Aftonbladet den 6 i denna månad yttrade åsigter, att stadgandet i 57 regeringsformen om :Svenska folkets urgamla rätt att.sig beskatta, pära nog blifvit en betydels2ös föreskrift, emedan regel, ringen genom de af densamma numera boror ende adelsoch prestestånden, som icke frö valda af folket och således icke heller repre? sentera det, kan mera än sjelfva folket in! verka på bestäramandet af skatterna ra. mm: har nämnde tidning funnit att vår uppsats ej bör lemnas utan tillrättavisning, emedan det röjer både okunnighet om rikets författningar och kortsynthet i afseende på deras verkan i tillämpningen., s Efter en så hotande krigsförklaring inskränker sig emellertid de konservativa intressenas publicistiske vapendragare till. den vanliga manövren, att: helt och hållet förbigå sjelfva hufvudfrågan, eller den huruvida det är svenska folket eller svenska regeringen som i sjelfva verket har mesta inflytandet på beskattningen, och i stället framdrager han de hundradetals gånger från detta håll utnötta fraserna att ofvannämnda icke gifver ständerna envälde i afseende på beskattningsrätt eller från densamma utesluter konungen. Till stöd för en dylik uppfattning af svenska folkets beskattningsrätt anföras de mest orimliga och sanningslösa åsigter, bland annat att: meningen med 57 Regeringsformen är att förekomma det konungen, vid de omkring 100 år före 1809 års statshvälfning lagligt afskaffade och för mer än :200 år förut till häfden upphörda provincialmötena, skulle kunna skaffa. sig bevillningar, m. m. dylikt, som ej förtjenar att bemötas. Men utom vett i sanning lika djerfi som osammanhängande försvar emot folkets fruktade envälde i beskattningsfrågorna, i saramanhang hvarmed t. ex. påminnes om faran att genom skattevägran göra regeringen omöjlig samt framkalla en statskvälfning i likhet med kurfurstens i Hessen, pådiktar den konservativa tidningen oss att genom våra anmärkningar derom, att adeln och presterna ej representera folket, vilja från representationen helt och hå let utesluta all bildning, så att t. ex. en Berzelius der icke rkulle få plats. Då vår klandrade uppsats icke gifver ringaste anledning till en så orimlig och oförskämd förvrängning, är det öfverflödigt att dermed vidare sysselsätta sig. Det vore att nedsätta pressens värdighet och skulle endast trötta våra läsare, 3 Om Sy. Tidhingen deremot ville försöka sin förmåga på en vederläggning af vår sats, att det Snarare är regeringen än folket som kan anses nu innehafva svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, skulle vi derföre vara förbägdne. Men nämnde tidning aktar sig nog att polemisera or sakförhållanden. Dess taktik består i att på ett sanningslöst sätt förvrida sina rmotståndares yttranden, och när den tycker sig häri hafva lyckats, blåser den sjelf Psegertrumpet. Detta måtte låta ljufligt i de rättrognas öroti, men för vår del ämna vi Hädanefter att så litet som möjligt lyssna 3 deåssa torrr, som för oss gerna må förklingå i dö höga gemäken.