nvaranuaria mca iotvaänllinpg. Mal Haut anstUURtL Ullvuxit i betydenhet och man fruktade icke längre: att tillstå en opposition, som motiverades af högre politiska vyer och icke mer nägot lumpet agg. Hr Troplong uppläste sitt betänkande: det gick ut på arfsrättens öfvergående på sidogrenarne och blef genast lifligt bekämpadt. Men hvad viljen j då?. frägade hr Troplong. — Vivilja tillerkänna kejsaren full adoptionsrätt äfven utom sin familj. — Däå kejsaren icke adopterar en enskild person, ätertog hr Troplong, så vore det dä mera rakt på saken att genast begära det Han adopterar en Bourbon Denna ironi blef icke tillrättavisad, mendiskussionen fortsattes i en ganska bitter ton, utan att leda till något resultat. Om aftonen samlades man änyo och Bourboniderna, som framryckt alltför djerft, sägo sig nödsakade att ingå på en jemkning, hvilken äfven antogs af regeringens representanter hrr Baroche, Rouher och Delangle, och på grund af hvilken kejsarens adoptionsrätt är begränsad inom medlemmarne af hans familj. Så hänger det rätteligen tillsammans med det senatusconsult som senaten voterat, och som endast hade emot sig hr Vieillard, en ganska god bonapartist, men icke imperialist. Jag uttrycker den äsigt som är rädande i hela det öfver denna sak reflekterande Paris, dä jag säger-er att detta är en legitimistisk seger, vunnen på tröskeln till kejsaredömet. Olyckligtvis äro segrarne alltför oförbehållsamma; de triumfera alltför bullrande, och de skola väcka den besegrade, som ännu icke är afväpHäd. Jag beundrar sannerligen den snabbhet hvarrägd allt tillgår här i landet. För åtta dagar sedan voro alla tal kryddade med bin, och i gär afton yttrade till mig en legitimist med trygg uppsyn: Barn som j ären, hafven j någonsin betvifat att icke senaten var böjd att äterkalla Henrik V? De mest äfventyrliga gå ända derhän att påstå det allt detta skett med presidentens goda minne och man har velat anse valet af hr Baroehe till regeringens kommissarie såsom ett bevis att han icke var sams med sin onkel och sin kusin. Härpä måste man dock svara att statsrådets vicepresident svärligen kunde förbigås vid detta tillfälle. Den för ögonblicket i Paris rådande opinionen är att presidenten velat gäckas med sin onkel; och att han sjelf blifvit gäckad af senaten och plötsligen öfverflyglad genom en legitimistisk öfverrumpling. Min öfvertygelse är, att prinsen handlade på god tro och skall taga sig revanche., Mellan det senatus-consult, genom hvilket år 1804 det första kejsaredömet uppträdde, och det genom hvilket i dessa dagar denna styrelseform för andra gången införes, anställer en korrespondent till sVIndpendance Belge, följande ganska pikanta jemförelse: Det första man anmärker vid det senats-consult, hvarigenom kejsardömet äterställes, är dess korthet. Det organiska senats-consult, som medförde upprättandet af kejsarestyrelsen af den 28 floreal är XII (18 Maj 1804) innehöll en alldeles ny konstitution. Det utgjordes af-16 afdelningar och 142 artiklar. De första afdelningarne näst efter den, som proklamerade Napoleon Bonaparte till fransmännens kejsare, handlade om ärftligheten, om kejserliga familjen, om regentskapet, om stordignitärvärdigheterna i kejsardömet, om de högsta embetena, om trohetseden, se-. naten 0. 8. v. Det nya senats-corsultet inskränker sig till proklamerandet af kejsardömet och kejsaren, samt att reglera eller ät kejsaren uppdraga omsorgen att uppställa vissa vilkor för ordnandet aftronföljden och den ställning medlemmarne af den kejserliga familjen böra intaga. Det saknar ej sitt intresse att visa de hufvudsakligaste skiljaktigheterna mellan det nyss upprättade kejsardömet och det som skapades 1804. Jag vill först visa hvad som kommer att blifva resultatet afll det nya senats-consultet, sedan hvad som kommer att blifva följden af hvad som blifvit uteslutet utur det nya senatus-consultet och der ej: blifvit äterupplifvadt. Redan i 1 art. förekommer en vigtig skiljaktighet. Det nya senatus-consultet förklarar Frankrike till kejsarevärdigheten äterstäldt genom att göra Frankrike till ett kejsardöme. Det gamla senatus-consultet uppdrog åt en kejsare styrelse öfver republiken. Kejsar Napoleon kunde adopter3 endast barnen till dem utaf hans bröder, som uti senats-consultet dertill blifvit bestämda — Joseph och Louis — och dessa barn borde hafva fyllt aderton är. Art. 3 uti det nya senats-consultet gifver Napoleon III rättighet att adoptera afkomlingarne af alla kejsar Napoleons bröder samt utan afseende på äldern: Senats-consultet af 1804 innehöll, att civillistan skulle förblifva sädan den varit enligt 1:a och 4:e art. utaf dekretet af den 26 Maj 1791 — dd. v. s. Ludvig XVI:s civillista, som uppgick till 24 millioner — samt att de franska prinsarne och för framtiden kejsarebs naturliga och legitima yngre söner skulle behandlas i öfverensstämmelse med dekretet af den 21 December 1790.n Det nya senats-consultet innehåller ej något förordnande om civilljstan. Det hänskjuter till ett nytt senatsbeslut regleriogen af den kejserliga familjens ställning. En annan olikhet erbjuder sig uti art. 4, hvari Louis Napoleon Bonaparte, i brist på legitim eller adoptiv arfvinge, ordnar tronföljden inom sin familj. Denna bestämdes genom art: 5, 6 och 7 uti första senats-consultet, hvartill sedermera kom senäts-konsultet af 1808, som särskildt angick Jeröme Bonapartes slägt. Den sista paragrafen uti art. 6, som gifver kejsaren full myndighet öfver alla medlemmar at sin familj, är mycket mera absolut än art. 14 uti 1804 Ers akt, hvilken är affattad i följande ordalag: Naoleon Bonaparte: bestämmer genom statuter, efter hvilka hans efterträdare hafva att rätta sig, de pligter mot kejsaren, dem medlemmarne utat begge könen af kejserliga familjen Hafva att uppfylla.. I detta sednare afseende hade medlemmarne vissa föreskrifter att följa. I deras nya belägenhet kommer hela deras uppförande och hvarje handling att underkastas kejsarens bedömande och vilja. Olikheterna af andra ordningen äro ganska många. I dep nya politiska statsorganisationen äterfinner man hvarken kejsaredömets stordignitärsvärdigheter: eller dess Höga embeten, hvilkas fuaktioner för öfrigt mera voro hedersposter än verkliga embeten. De voro dessutom särdeles dyra. De sex stordignitärerna, storelektorn, kejsardömets storkansler, statsstorkansJern, storskattmästaren, konnetabeln och storamiraln hade hvardera sexbundratusen francs omm äret i lön. Dessutom hade de nästan alla suppleanter, vice storelektor, Vice storkansler o. 8. v., alla frikostigt lönta. Ämnar den nye kejsaren genom ett dekret äterupplifva dessa värdigheter? Hårom är man ännu i fullkomlig ovisshet. Den första artikeln under afdelningen om eden är 1804 rörde den ed som kejsaren borde afgifva. Den var sålunda affattad: Jag svär att bibehålla republikens omrädei dess helhet; att akta och skafta aktBing åt konkordatets lagar och lagarne för religionsfriheten; att sjelf akta och skaffa aktning ät likheten i rättigheter, den politiska och borgerliga friheten samt nationalegendomens oafytterlighet; att ej upptaga någon skatt eller pälägga nägon afgift utan i stöd af lag; att vidmakthålla hederslegions-institutionen, samt att styra endast ur synpunkten af franska folkets fördel, lycka och ära. Något om baron von Rosens uppträdande emot Victor Hugo.