— Å 1 betan (i
an har dessutom för sin kusin Napoleon hyst ett slags
ympati, af det slag hvarför ej. man kan göra sig rätt
eda och som haft sitt ursprung i barndomsminnen.
and vid det menskliga sinnets väldsamma omkast-
ingar i de rörliga tider, under hvilka vi lefva, är
residenten icke nog barnslig att fästa sig vid nägra
epublikanska -hugskott hos sin kusin. Han påminner
ig. att familjens chef, kejsar. Napoleon, ären: 93 och
4 orerade ganska tappert i sans-culottklubbarna i
ödern, hvilket dock ieke hindrade honom att ånyo
anska; fast sluta sig till de monarkiska ideerna.
Presidenten. finner hos sin kusin ett utmärkt sundt
mdöme och utmärkta egenskaper so göra honom
uxen hvarje händelse och hvarje roll, och han ön-
kade uppriktigt att i framtiden se kejsar Napoleons
srona Då detta hufvud, som är en lefvande bild af
lonom.
Han hade: meddelat sitt räd denna plan för sinpo-
itik; inom detsamma mötte han, hos ett parti för
vilket hrr Fould och Bäåroche stodo i spetsen, en
njukoch böjlig opposition; som antog alla former
;eh böjde sig för alla vindar, men för att alltid upp-
fesa sig ånyo. De invändningar man gjorde presi-
leöten voro alltid dessa: Prins Napoleon förskräcker
;de könservativa; eventualiteten af hans uppstigande
på tronen skulle hos landet alstra köld för det se-
;natus-eonsult, som skall undersfällas Ja antagande
öfva presidenten en million röster.n
bn allt detta hade man dock icke lyckats öf-
vertyga Louis Napoleon, som för omkring fjorton da-
gar sedan hade uttalat sitt: jag vill det,; detvar då
soi den mot konung Jeröme fiendtliga ligan, defini-
titt besegrad i Saint Cloud, flyttade skädeplatsen för
sina operationtr till Luxembourg. Senåten insnärjdes
och man fånn den för öfrigt ganska böjd att mottaga
den roll man förbehöll den.
Af alla prins Napoleons egenskaper är den mest
obestridda. (hvilket är ett fel i politiken) en rättfram-
het, som lagt föga band på sig vid uppskattandet af
värdet utaf vissa personer och vissa tillgifvenhetsprof.
Den unge Napoleon, liksom hans kusin Louis, hyser
föga illusioner om menmiskonaturen. - Endast att den
sistaämnde, som varit mera med, vet att leda den
och att använda den för sina afsigter. Man hat följ-
aktligen i senaten bearbetat det personliga agget och
de personliga antipatierna, men hvad man icke märkt,
hvad som är ganska vigtigt att påpeka, hvad. som in-
tresserar politiken långt mer än en strid om person-
liga frågor, det är de partiernas sträfvanden, som
uppenbarat sig på ett så oförutstdt sätt och som ger
anledning till mänga betraktelser:
Låtom oss uppmärksamt följa rörelserna i senaten.
Presidenten adresserar till denna korporäation ett
bådskap för att inbjuda den att öfverlägga och be-
släta om kejsaredömets: återupprättande; genast upp-
sätta och underteckna tio medlemmar ett förslag till
revision af konstitutionen. En artikel i detta förslag
om v si vevar OK IAG UME
verenskommen bestämmelse om arfsrättens faststäl-
lande till förmän för prins Jeröme; men redan öfver-
gäfvo nägra af motionärerna sitt eget verk, uttryc-
kande sin ledsnad att hafva bundit sig i frågan och
lyckönskande dem som, fria ifrån alla band, - kunna
följa sitt samvetes ingifvelser. Under inflytandet af
sådana åsister utnämna byråerna en kommission,
hvårs majoritet är emot den af regeringen föreslagna
arfskombinationen.
Ett ögonblick förskräckt öfyer sin framgång ut-
nämner denna kommission en ur minoriteten tagen
rapportör, hr Troplong, hvars betänkande naturligtvis
borde blifva gynnsamt för presidentens ösigt.
Men på aftonen förflyttades frågan frän senaten till
salongerna och växte då till en betydenhet, som man
cke hade förutsett. Legitimister och fusionister
ycka såmt- och synnerligen i fält. Man lyckönskar
ch uppmuntrat senatorerne; man lär dem betydelsen
f deras opposition, hvilken de hittills icke häde rätt
attat. Det är ganska riktigt frågan om att utesluta
onung Jeröme och hans son: det vigtiga i saken är
tt isolera den blifvande kejsaren från partierna, man
ill afbryta hvarje öfverföring af hans krona på nä-
on annan, man vill med ett ord göra honom till en
rönt Cromwell, utan förfader, utan efterkommande,
tan familj till och med och utan dynasti.
Thorsdagsaftonen var i sanning högst eged uti fau-
ourg S:t Germains salonger och Gazette de Erances
ch bUnions, byräer. Man skulle trott sig vara vid
en 31 Mars 1814. Hör på, ni vet, senaten förka-
star det ärftlika kejsaredömet. Man erkänner de
tjenster presidenten gjort; man skall bereda honom
en ställning för lifstiden, och efter honom. ..,
De senatorer som icke hade sett så långt funno sig
ortförda af denna rörelse och häpnade öfver de ho-
sonter man visade dem: Man kan läsa om min
I, yttrade en af dem, jag har icke. bundit mig
Yr mer än en generation.
Diplomatiska kären delade legitimistsalongernas
rtjusning. Lefve Napoleon III och siste!, säges
1 utländsk minister ha yttrat.
Dagen derefter samraanträdde kommissionen under