ej ta det med mig ner åt södern, och jag fick en lägen
het att sälja honom åt ett förnämt herskap, söm skal
uppfostra honom bättre än. du förmår.
. -- Slafhandlaren hade hunnit till denna höjd af kristli;
och politisk fullkomlighet, som några prester och stats
män i de norra staterna anbefalla, der. han. fallkomlige
besegrat. hvarje mensklig svaghet och fördom. Han
bjerta befann sig just på den punkten, kära läsare, di
både ditt och mitt hjerta skulle kunna höjas medelst lämp.
lig tukt och förmaning. Den vilda blick af ångest och
ytterlig förtviflan; som qvinnan kastade på honom, skulle
kunnat bringa ur jemnvigten en mindre härdad man
men han var väl försökt och van, Han hade zet
denna blick så visst hundra gånger som en.. Du kar
väl ock en gång bli van vid sådant, kära läsare; alla
de nyaste ansträngningarna utgå ju på det stora må-
let att göra folket i de norra staterna vana vid sådant,
allt till pris och ära för Unionen. Slafhandlaren ansåg
fördetiskull dödsångsten, som han såg våndas i dessa
mörka ansigtsdrag, dessa spasmodiskt knutna händer och
halfqväfda andetag, endast för ett oundvikligt tillbehör
till yrket, och satt para och funderade litet oroligt om
hon väl skulle börja på att skrika och åstadkomima nå-
son uppståndelse på fartyget; ty liksom andra gynnare
af den dråpliga slaf-inrättningen tyckte han alls icke om
oråk och oväsen:
Men qvinnan skrek ej. Stöten hade gått alltför rakt
senom hjertat, för att väcka skrik eller tårar.
Hon satte sig tyst och stilla. Hennes händer nedfölto
och hängde slappa vid hennes sida. Hennes ögon stir-
ade rakt fram, men hon såg intet. Bullret och stojet
Då fartyget, maschinens slammer, surrade drömliktihen-
res susande öron; och det arma, qvästa bjertat hade in-
sen tillgång hvarken till rop eller tårar för att omtala sin
nöd. Hon var fullkomligt lugn.
Slafhandlaren, som, då han fann sin uträkning der-
rid, var nära på lika mensklig som våra statsmän, kände
nom sig en kallelse att, komma fram med sådana tröste-
runder som för tillfället kunde vara lämpliga,
Jag förstår nog att det der svider litet i början, Lu-
;yo, sade han, men en så flink och förståndig flicka
om du är, tar nog reson, och låter. tala vid. sig. Du
er; det var nödvändigt, och. att det inte kan hjelpas.o
Q, säg ingenting, låt mig varal, sade hon med en
öst såsom en den der håller på att qväfvas.
Du ät en flink flicka, Lucy, envisades han; jag