dag blifvit anslagne. Vid Upsala skedde till-
sättningen, snart nog, men vid Lund först i
år efter mångahanda öden, fastän lönen länge
varit tillgänglig och äfven för frermmande än-
damål använd, hvarom statsrevisorerna gjorde
anmärkning, hvilket synes påskyndat tillsätt-
ningen. Vi ha förut serskildt yttrat oss i denna
fråga. Ä
— Sedan Svenska Tidningen halfannan
vecka betänkt sig på våra i Aftonbladet den
6 i denna månad yttrade åsigter, att stadgan-
det i 57 regeringsformen om :Svenska fol-
kets urgamla rätt att.sig beskatta, pära nog
blifvit en betydels2ös föreskrift, emedan regel,
ringen genom de af densamma numera boror
ende adels- och prestestånden, som icke frö
valda af folket och således icke heller repre?
sentera det, kan mera än sjelfva folket in!
verka på bestäramandet af skatterna ra. mm:
har nämnde tidning funnit att vår uppsats ej
bör lemnas utan tillrättavisning, emedan det
röjer både okunnighet om rikets författningar
och kortsynthet i afseende på deras verkan i
tillämpningen., s
Efter en så hotande krigsförklaring inskrän-
ker sig emellertid de konservativa intressenas
publicistiske vapendragare till. den vanliga ma-
növren, att: helt och hållet förbigå sjelfva huf-
vudfrågan, eller den huruvida det är svenska
folket eller svenska regeringen som i sjelfva
verket har mesta inflytandet på beskattningen,
och i stället framdrager han de hundradetals
gånger från detta håll utnötta fraserna att of-
vannämnda icke gifver ständerna envälde i
afseende på beskattningsrätt eller från den-
samma utesluter konungen.
Till stöd för en dylik uppfattning af sven-
ska folkets beskattningsrätt anföras de mest
orimliga och sanningslösa åsigter, bland an-
nat att: meningen med 57 Regeringsformen
är att förekomma det konungen, vid de om-
kring 100 år före 1809 års statshvälfning lag-
ligt afskaffade och för mer än :200 år förut till
häfden upphörda provincialmötena, skulle kun-
na skaffa. sig bevillningar, m. m. dylikt, som
ej förtjenar att bemötas.
Men utom vett i sanning lika djerfi som
osammanhängande försvar emot folkets fruk-
tade envälde i beskattningsfrågorna, i saraman-
hang hvarmed t. ex. påminnes om faran att
genom skattevägran göra regeringen omöjlig
samt framkalla en statskvälfning i likhet med
kurfurstens i Hessen, pådiktar den konservativa
tidningen oss att genom våra anmärkningar
derom, att adeln och presterna ej representera
folket, vilja från representationen helt och hå -
let utesluta all bildning, så att t. ex. en Ber-
zelius der icke rkulle få plats.
Då vår klandrade uppsats icke gifver ringa-
ste anledning till en så orimlig och oför-
skämd förvrängning, är det öfverflödigt att
dermed vidare sysselsätta sig. Det vore att
nedsätta pressens värdighet och skulle endast
trötta våra läsare, 3
Om Sy. Tidhingen deremot ville försöka sin
förmåga på en vederläggning af vår sats, att
det Snarare är regeringen än folket som kan
anses nu innehafva svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta, skulle vi derföre vara
förbägdne. Men nämnde tidning aktar sig
nog att polemisera or sakförhållanden. Dess
taktik består i att på ett sanningslöst sätt för-
vrida sina rmotståndares yttranden, och när
den tycker sig häri hafva lyckats, blåser den
sjelf Psegertrumpet. Detta måtte låta ljufligt
i de rättrognas öroti, men för vår del ämna
vi Hädanefter att så litet som möjligt lyssna
3 deåssa torrr, som för oss gerna må för-
klingå i dö höga gemäken.