oso OTAN
Hvad tycker ni, sade hästhandlaren, och vidrörde
ans armbåge, är det icke en rasande skilnad mellan de
ler begge predikanterna? Med den der ungapresten tycks
nan ej kunna komma långt med det der: Förbannad
vare Canaan.n
Haley svarade med en fnysning af missbelåtenhet.
,Och det är inte ändå det värstav, sade John; jag är
dd man kommer ej långt med det språket inför vår
Herre en gång, på den stora räkenskapsdagen.
Haley gick tankfull öfver till andra ändan af fartyget.
Om jag kan göra mig en skaplig vinst på en sådan
här resa till, eller paro, tänkte han, så tror jag att jag
slutar opp; det börjar verkligen osa katt., Han tog fram
sin plånbok och började addera sina behållningar, — en
sysselsättning som mången pbättre herres, lika väl som
herr Haley, funnit vara ett probat stillande medel, mot
ett oroligt samvete.
Ängbåten utsköt majestätiskt från stranden, och det
glada, trefliga lifvet ombord kom snart åter i sin förra
gång. Man språkade, man tog sig en risp, man läste,
man rökte. Fruntimren sydde, barnen lekte, och farty-
get kilade fram. :
En dag, då La belle Rivigre för en stund hade Jagt
till vid bryggan vid en liten stad i Kentucky, gick Hailey
i land för att uträtta en liten affär i staden.
Tom, som oaktadt sin black kunde någorlunda obe-
hindradt gå smärre stycken väg, hade arbetat sig fram
till relingen, och stod tyst och såg sig omkring. Eften
en stund såg han slafhandlaren fäterkomma, med rask
Igång, i sällsköp med en färgad qvinna, som bar ettlite
barn på armen. Qvinnan kom glädtigt gåendes, språka:
Ide, under det hon gick, med karlen som bar henne:
Ikappsäck, och följde Haley öfver landgången. Klockar
ringde, ångan hväste och det bar åter af utför floden.
I Qvinnan banade sig väg mellan askar och balar p
fördäck, satte sig och började vyssja sitt barn till sömns
Haley gjorde ett par slag på däcket, hvarefter hal
gick och satte sig bredvid henne och började säga henn
någonting i en likgiltig ton.
Tam märkte snart att ett moln lade sig öfver qvin