2UCIA UTULULCL.
Sädan var, så vidt vi kunnat se, denna besynner.
liga familj-histöria, som gjort sin rund kring alla ho
och i alla anteckningar om denna tid. Gustat Adolf,
född i purpurn, kunde åtminstone aldrig på grund a:
dessa obevista, ehuru sannolika uppgifter, förklaras
illegitim, men de kommo till hans kunskap och grämde
honom djupt. Hans slutna, misstänksamma lynne
trodde sig deruti se en orsak till folkets förakt, och
hans sorg gick ofta derhän, att han var färdig afsäga
sigkroban 4).
Vi sluta med nägra ord om Adolf Fredriks och
Lovisa Ulrikas båda yngsta barn. Begge, nui deras
mest blomstrande ålder och utmärkta af ganska ly-
sande yttre företräden, voro oupphörligt föremål fö
deras moders outsägliga, nästan barnsliga ömhet.
Prins Fredrik Adolf, af mången kallad Europas bild-
skönaste prins, var för öfrigt på intet sätt utmärk:
genom nöägon af de egenskaper, hvilka, ehuru så
olika, i hög grad utmärkte hans bäda bröder. Har
var en skön och vek yngling, med en afgjord smak
för kärleken — det var allt. Hans förbållande tili
den sköna och kloka fröken Sofi Fersen är bekant
Hän brann af lidelsefull kärlek till denna dotter at
Sveriges första aristokrat, hvilken ej ansäg öfver sin
värdighet att tillåta sitt barn ge korgen ät en —
furste! Hertigen insjuknade af grämelse häröfver,
och konungen, som rördes af medlidande öfver bro-
derns hårda öde, och hvars fåfänga måhända äfver
sårades af ett afslag, som han tyckte på sätt och vi
rörde honom sjelf, beslöt att uppträda till! hans för-
del; hos den sköna; men förgäfves; hon förblef obe-
veklig, och — dygdig! Gustaf lät dä sin broder.
för att skaffa honom förströelse och komma honon;
att glömma sin olyckliga kärlek, i sällskap med sin
förtrogne, baron Evert Taube, göra en resa till Ita-
lien. Hertigen befann sig häraf bättre, blef till helsan
fullkomligt äterställd, samt lärde sig snart, under sö-
derns blidare luftstreck och dess mängfaldiga nöjen,
att öppna sitt hjerta för nya, ofta ännu mera ljufva
och retande förförelser.
Prinsessan Sofia Albertina var sin moders ögonsten,
ung, skön ochrintagande. Utrustad med större för
ständ än sin yngste broder, kunde hon gerna kallas
en med de ypperligaste själsgätvor utrustad prinsessa.
och dä hon dessutom var öm, liflig och deltagande,
hvarföre skulle ej kärleken hittat sig väg äfven till
hennes bjerta? — — —
Vi .känna icke huru härmed förhällit sig, och anse
det af föga vigt, men vilja icke underläta att här
genårifva några rykten och dikter, som biifvit ut-
spridda om prinsessan. Man har remligen påstätt
att hon, förälskad i en ättling af förra konungahuset,
furst Hessenstein; blifvit: med: honom, på sin moders
inrädan, i hemlighet vigd, samt att då konungen,
hennes broder, vägrade att till denna förening lemna
sitt bifall, hon, för att dölja frukterna af densamma,
blifvit nödsakad att i sin moders sällskap företaga
den bekanta resan till Berlin om vintern 1771. Priv-
sessan skall härunder gifvit lifvet ät ett flickebarn,
som nägon tid derefter under, namn af Lolotte Fors-
berg uppträdde i hennes moders hof. Denna Lolotte
njöt, så länge prinsessan lefde, hennes vänskap och
tillgifvenhet, hvarpå hon ej kunde gifva henne nägra
större prof, än att, dä hon blifvit gift med prinses-
sans stallmästare, grefve Gustaf Stenbock, hon. blef
hennes hofmästarinna, samt slutligen, vid prinsessans
död, genom tastamente erhöll: all bennes egendom, ;)
Under loppet, af är 1795 kommo vidare i dager
några märkliga akter och dokumenter, hvilka voro
egnade att gifva en fullkomligt ny äsigt af saken.
Prinsessar, som i Lolotte Forsberg dittills skulle sett
en älskad dotter, blir dä helt oförmodadt upplyst
derom, att samma Lolotte är hennes — syster! Skulle
man väl kunna tro det? Vi känna icke hvad Lolotte
sjelf och hennes blifvande man derom trodde, men
prinsessan kände sig utan tvifvel ganska öfvertygad
ort: sakens riktighet, och förmodligen annu i sista
ögonblirken af sitt lif, eftersom hon kunde göra det
testamente, hvarom vi talat. : i
Sådan är den historia, som först förekommit hos
en utländsk författare, som vi anse ega ingen tro-
värdighet; den har sedermera blifvit eftersagd af-an-
dra och utpyntad med vissa behagliga tillägg och vas
riationer, hvilka vi gerna medgifra må hatva gjort
den mera smaklig för allmänheten. Men läto oss
pu se, huru den kan hälla stånd inför kritiken!
Om prinsessan på sin moders inrådan blifvit i hem-
lighet vigd med furst Hessenstein, har vill det då
rimma sig, alt dennes svärmoder kunde nära på vid
samma tid yttra sig i bref.till Gustaf: Du är gan-
ska oförsigtig med Hessgnstein. Denne uwusling efter-
sträfvar konungavärdigheten. Det är flera år som jag
derför misstänkt honom. Det är af yttersta vigt att
ena en sådan person ur Sverige, Behåll ej detta
odjur omkring dign.
Detta skulle säledes vara en moders spräk om en
svärson, som hon ansäg värdig att bereda sin dotters
lycka — en dotter, som hon nästan tillbad och för
hvars skull hon förmenas hafva blottställt sig för för-
ödmjukelsen, att nästan jagas ur fäderneslandet af
en son, hvilken hon nu i sin ordning anmodar drifva
den förstnörande säsom en afskyvaärd brottsling ur
riket, —-— f
Vi fråga läsaren, hvad värde han härefter kan
skänka denna historia om furst Hessenstein och Sofis
Albertina, deras hemliga vigtel samt resan till Ber-
lin, i ändamäl att ge lifvet ät Lolotte ?
Dertill kommer, att furst Hessenstein blott nägra
veckor efter det vigseln skall hafvå egt rum, således
nära på i sjelfva smekmänaden, företog en vidlyftig
utrikes resa, veterligen utan annat ändamäl än att
förströ sig.
Man känfier för öfrigt nu tullkomligt orsaken till
Lovisa Ulrikas resa till Berlin i sin dotters sällskap
om vintern 1774. Hon säger sjelf i bref till Gustaf,
att hon efter sin gemäls död behöfde förströ sig; och
att hon medtog prinsessån Sofia Albertina, bade sitt
giltiga skäl i Fredrik II:s egen begäran derom, eme-
dan denna unga prinsessa var den enda af hennes
familj sonr han ej: sett;
Hvad ändtligen beträffar dessa 1795 framkomne
dokumenter, som skulle bevisa att Lolotte Forsberg
vore Sofia Albertinas syster, sä bära de alla inre kri-
terier af att vara falska. Vi skola äterkomma dertill
sedermera. Vi anmärka bär endast, att de äro hvar-
andra ganska motsägande, i det att det första, söm
kom i dagen, tyckes antyda Lovisa Ulrika säsom Lo-
lottes moder, medan i det andra Adolf Fredrik be-
stämdt uppgifves säsom fadren; under det i alla fall
Lolotte i bäda dokumenterna förutsättes såsom dotter
erdast af endera af dessa höga makar. Men i hvil-
ket fall som helst, så har Lovisa Ulrikas äktensksps-
trobet blifvit vitsordad af män, som bättre än andra
synas hafva varit i tillfälle att derom döma, och her-
tig Fred:iik nekade bestämdt, under hänfulla uttryck,
att erkänna Lolotte säsom naturlig anförvandt. Det
skulle dessutom varit nog förvänande, om Adolf Fre-
drik, efter att 15 är veterligen hafva varit utan arf-
vingar, helt plötsligen på sitt 61:sta är skulle få njuta
faderslyckan, utan att-ens hofsqvallret om ett sö be
synnerligt förhällande haft nägot att förmäla, förrän
verlden helt oförmodadt 24 är derefter blir öfverrå-
skad af denna oväntade upptäckt! Slutligen förne-
kade Lolottes s. k. fostermoder, fru Forsberg, vid ef-
terfrågan bestämdt, att Lolotte var nägon annan, än
hennes egen dotter.
g-—
pe fr AR 3
T
laga mot modren: men att göra det brottsligt och
anse det som en följd af en utaf hertigen uppgjord
fin beräkning för framtiden, att göra den oväntade
tronarfvingen omöjlig, genom befästandet af miss-
itankarne om hans börd och derigenom förbereda
sin egen upphöjelse — vore utan tvifvel att till-
: skrifva denna unga furste alltför mycken slughet
och. elakhet.
4) Eft koncept till abdikation hittades 1809 af grefye
Axel Fersen i Gustaf Adolfs efterlemnade papper.
Det är af ät 1795, och förvaras nu i E. S. Jfr
tredje delen af detta arbete.