STOCKHOLM, den 30 Oktober. Angående Hans Maj:t Konungens helsotillstånd meddelar den i dag utgifna BULLETIN: ; Sedan febern i går på eftermiddagen och än ytterligare på aftonen ökats, insomnade Hans Maj:t före midnatten och har under återstående delen af natten haft mera lugn. Vid uppvaknandet på morgonen känner Hans Maj:t sig mera matt än under gårdagen. Stockholm den 30 Oktober 1852. Er. af Edholm. P. O. Liljevalch. P. H. Malmsten. J. D. Grill. — H. K. H, Prinsessan Zugenie, hvars helsotillstånd omtalats hafva varit något försvagadt i följd af den djupa smärtan efter hennes broders, Prins Gustafs död, har, enl. hvad Posttidningen och Svenska Tidningen i gär omtalat, insjuknat med symptomer af gulsot. På förfrågan om någon bulletin om H. K. Höghets helsotillstånd blifvit utfärdad, hafva vi erhållit nekande svar, men tillika den enskilda uppgift att H. K. H. i dag befinner sig bättre. Bland de många och grofva fel som vidlåda vära tullförtattningar torde särskild uppmärksamhet böra fästas vid deras orättvisa och hårdhet emot de fattigare arbetsklasserna. Då tulltaxan för vissa artiklar, som ansetts, eburuväl ofta utan skäl, för öfverflödsvaror, utsatt öfverdrifvet hög importtull, såsom härom dagen visades i afseende på vin, så ådagaligger deremot samma taxa i andra delar, att den ej heller har undseende med det fattigaste folkets aldra oumbärligaste nödvändighetsvaror Då den tager från de i ekonomiskt hänseende bättre lottade, i föregifvet ändamål att hämma eller minska konsumtionen af de så kallade öfverflödsvarorna, tager den åter den fattiges styfrar, emedan de fattiges konsumtionsartiklar ,hvarken kunna umbäras eller smugglas, och tullen å dem således inbringar en säker och tillika ganska betydlig statsinkomst. Ingenting är i sistnämnde hänseende mera upplysande än införseltullen å salt och sill. För en större del af vårt arbetsfolk är sill ett af de nödvändigaste födoämnen och det som dagligen förbrukas. Den som ej har tillgång att förskaffa sig bättre sofvel, nöjer sig med sill till sin potates, och det är tillräckligt bekant att antalet af dem som måste hålla sig till denna matordning är högst betydligt. Säledes vore det väl sköligt, att staten ej genom någon tullafgift bidrog att höja priset på en sådan nödvändighetsvara som sill, och ej för dess förtärande pålade det fattigaste folket en skatt, som här alltid blir kännbar, äfven om dess belopp icke är betydligt. Vi ha befriat stenkol frän tullafgift, emedan denna vara är nödvändig för drifvandet af många verkstäder och råledes bidrager till utförandet af deras arbeten. Det har ansetts vara klokt, att machinerna erhöllo sitt födoämne, stenkolen, för så billigt pris som möjligt. Men månne, äfven om man blott håller sig till klokhetsåtgärder, det icke är lika klokt att skaffa de lefvande arbetskrafterna sina lefnadsmedel för godt köp, som att dermed förse de döda machinerna? Är icke den förra åtgärden till och med från den kalla beräkningens synpunkt lika mycket att rekommendera som den ,sednare? Dertill komma mensklighetens och rättvigans fordringar. Samhället har ingen rätt att hindra arbetarne att skaffa sig föda; men då det hindrar, försvårar eller fördyrar tillförseln af de aldra nödvändigaste Iefnadsmedlen, så tillvällar det sig en sådan rätt. Man vågar icke säga till den fattige, som endast med möda kan genom sitt arbete förskaffa sig lifvets nödvändigaste behof: så och så många procent af din dagsverkslön skall Akt ävUa Aa JAg OLA KALLINGE VI REDANUrs aan Favna gg lent men i stället säger man: då du köper dina födoämnen, såsom t. ex. din sill, skall du till staten betala vissa procent af deras värde, eljest får du ej förtära dem. 1 hvilketdera fallet som helst blir det i sjelfva verket icke annat än en beskattning på dagsverkslönen; ty det är med den som sillen kommer att betalas. Då vid sista riksdag grosshandlarne Schwan från Stockholm, Bergman från Götheborg, hr DL. J. Hjerta m. fl. i afseende på tullafgitterna å de nödvändigaste lefnadsmedlen , såsom strömming, lax, sill och andra fiskvaror, saltadt kött, smör, m. m., föreslogo dels at dessa afgifter mätte upphöra och dels att de skulle nedsättas, afslogos dessa förslag, emedan de skulle i ganska väsentlig mån minska statsinkomsten, utan att medföra märkbar lindringi varornas utminuteringspriss. . Som erfarenheten under loppet af många år fortfarande ådagalagt, att de influtna tullinkomsterna med betydliga belopp öfverstigit hvad som från detta håll varit beräknadt för statsverket samt vid hvarje riksdag bildat millioner afs. k. öfverskott å statsinkomsterna, så synes det dock icke medföra minsta fara för statsverket, om man skulle borttaga en sådan tull som den å sill. Att afgiften ejl verkar på utminuteringspriset är åter en af del orimliga satser, som vederlägga sig sjelf; tyl allt hvad som höjer eller sänker en varas pris i allmänhet, måste äfven inverka på utminuteringspriset. Om förändringarne endast utgöra några styfver eller skillingar ji: den fattigas konsumtion om dagen, så äro de dock ganska märkbara för honom. Hvad som talar för tullfri införsel af silll kan äfven åberopas om tullfri införsel af salt. ! Största avantiteterna af denna gednarea vara in!