det i denna rigtning. Han kände hvilken revolutior
vetenskapsakademien kort förut hade gjort inom sven
ska folkbildningen. Han försummade ej att begagne
samma medel för väckandet af intresset för konsten.
Han inrättade således eller förnyade vitterhets- och
svenska akademien, musikaliska och mälare-akade-
mien. Han införde pris-utdelningar i dessa akade-
mitr, framkallade täflan och täflade sjelf. Han byg-
de ett storartadt operahus, uppmuntrade en nationell
teaterlitteratur, gaf sjelf planer till de stycken, som
der skulle spelas; samlade ikring sig eller belönade
konstnärer och skalder.
Den smak för konst och vitterhet, som väcktes af
Gustaf III, utbildade sig allt mer och mer, och un-
danträngde, som vi redan sett, småningom kärleken
och intresset för vetenskaper, så att till slut man i
stora läroverks-kommitteen är 1827 öppet vågade för-
klara, att vetenskapliga studier voro af ett under-
ordnadt värde, att de icke tillhörde den allmänna
högre skolan, icke voro ens egentligen bildande och
ej kunde göra anspråk på statens understöd, utan
borde öfverlemnas ät enskildas omsorg eller på sin
höjd endast kunde vänta det af statens godhet 3).
Då alltsedan Gustaf III:s tid dessa åsigter om onö-
digheten af reela vetenskaper (sä framt de ej stå i
närmaste samband med den embetsmannabana som
ynglingen väljer) och nödvändigheten blott af klassi-
ska studier för en högre bildning varit rådande hos
dem, hvilka haft största inflytandet på organisationen
af vära läroverk, och dessa derefter blifvit lämpade,
så måste småningom en generation hafva vuxit upp,
som icke innehar nägot annat än formell eller este-
tisk bildning, men deremot ett öfvervägande intresse
för konst och vitterhet 4). Sådant visar sig nu äfven
vara förhållandet. Utan att tala om den bildande
konsten, som med rätta njuter allt hägn såväl af re-
geringen, som af allmänheten, utan att erinra om
den allmänna smak för musik, som nu;är hos oss så
utbredd, att man allmänt finner fruntimmer äfven i
proviaserne och ofta bland handtverksklassen som äro
musikaliskt bildade, finna vi i sjelfva verket att in-
genting är allmännare hos oss än smaken för skön
litteratur, som icke ens stadnar inom sjelfva smaken,
utan äfven är i allmän utöfning 5). Utan att räkna
vära skalder af första och andra rangen, som alltid
komma att gifva glans ät vår litteratur, finnes en o-
talig mängd af idkare af skaldekonsten i alla sam
hällets klasser, från bonden ända upp till den högre
funktionären. Sällan förekommer inom det allmänna
eller enskilda lifvet någon märklig händelse, äfven i
den ringaste småstad, som ej firas med ett skalde-
stycke. -Iatet bröllop, ingen begrafning, ingen större
middag kan firas utan poetiska blommor, hvilka i
Sverige motsvara de naturliga blommorne vid fester-
ne i Paris och London. Kcoappast finnes numera nä-
gon ung man hos oss, som efter slutad akademisk
bana ej tilltror sig att skrifva ett poem. Vid täflin-
garne för Svenska akademiens pris inlemnas hvarje
är tjogtals poemer. Hvarje jul utkommer en betyd-
lig mängd poetiska kalendrar, uti hvilka visserligen
finnas stycken af stor förtjenst, men äfven andra som
endast bevisa den betydande plats, som icke blott
den poetiska konsten, utan äfven kärleken derför för
närvarande intager i svenskarnes bildning. Märkvär-
digt är likväl, att den nyare svenska poesien utgöres
nästan uteslutande af lyriska stycken, utgjutelser af
känslan, ofta utmärkta genom en lysande, under ti-
den glittrande diktion. Dramatiska och större episka
skalde-dikter blifva allt mer och mer sällsynta inom
vär vitterhet. -
Under utbredningen af denna smak för vitterhet i
värt land — som tilltog i samma män som det lyc-
kades att göra den satsen allmänt gällande, att det
fanns ingen högre bildning utom den formella, och
att allt exakt vetande bade egentligen endast värde
för handtverkaren, fabrikanten och sjöfararen — upp-
stod begreppet om en ny verldsåskådning, den poeti-
ska verlåsäskädningen, hvilken alldeles icke hade att
göra med den veridsäskådning, som är grundad på
den af vetenskapen upptäckta verkligheten, hvilken
deremot blef ansedd ovärdig den högre menniskan att
studera. Uti den högre verldsäskädningen spelar nem-
ligen konsten samma rol, som naturen i den verkliga,
och skönheten i den förra hvad sanningen i den sed-
nare. Den mäste vara bildad af det poetiska snillet,
och tillhöra den verld, som skapas af den menskliga
inbillnivgskraften.
Detta nya postulat i den högre svenska bildningen
— geniets rätt att framställa en idealisk eller ätmin-
stone imaginativ verldsäskådniog, alldeles oberoende
af den som den vetenskapligt grundlagda verkligbe-
ten erbjuder — synes hafva haft ett stort inflytande
på ett vitterhetsslag, som var nästan alldeles obekant
hos de gamle, romanen, och gifvit detsamma en be-
tydenhet, som en ren dikt annars icke skulle hafva
erhållit. Romanen har inom den svenska allmänhe-
ten erhållit en ofantlig utbredning och är utan gen-
sägelse det vitterhetsslag, som nu mest älskas af hela
vär bildade klass, ja, snart Bedtränger ända till all-
mogen, på hvilken de högre klassernes exempel mera
verkar än på allmogen i andra länder.
Romanen, som för någia decennier sedan nästan
alldelesicke var inhemsk i Sverige och hvars första
införande hos oss, genom Öfversättningar af Lafon-
taines romaner, mötte ett temligen allmänt ogillande
såsom ett sjukligt och törklemande vitterhetsslag, sy-
nes nu hafva intagit det första rummet. icke blott in-
om svenska vitterheten, utan äfven säsom element af
svenska bildningen. Ar 1850 trycktes icke mindre än
985 ark romaner, hvaraf mer än hälften utgjordes at
svenska originaler. Utom de som utkomma säsom
särskilda verk, utgifvas icke mindre än sex särskilda
periodiska samlingar deraf, och dessutom bifogas
hvarje större dagblad en följetong, som innehäller
nästan endast romaner. Den som häller de tre stora
bufvudstadens tidningar, läser säledes tre romaner på
en gäng, utom de särskildt tryckta, som spridas tilli-
ka. I ofvannämnde periodiska form äga roraanerne
rättighet framför all annan litteratur (som genom sin
inskränkta publik hindras att begagna en sädan), att
kostnadsfritt försändas med posten, och kunna såle-
des spridas bäde med större lätthet och säljas till
bättre pris än andra skrifter. Utom romanerne på sven-
ska spräket, hvaraf dock en stor del äro öfversättnin-
gar, utbredas genom eftertrycken från Brässel oeb
Leipzig utländska romaner tillika till en stor mängd.
En en gäng köpt roman gär sedan i län från hus till
hug, familj till familj, och man finner hvarje sädan
skrift med sönderslitna omslag och trasiga ryggar
vittna huru mänga läsare de haft och huru ifrigt de
blifvit studerade. Vi frukta att ingen nation i verl-
den läser så mycket romaner, som den svenska.
3) Läåten real-skolan, bekostad af enskilde eller af
statens godhet, hafva sitt fält för sig, men tilläten
ock att den lärda skolan, som bildar till embets-
mannalifvet och statens högre behof, för vara oupp-
blandad af ett främmande element (neml. realia).
De klassiska spräken och de formella vetenska-
perne äro de egentligen bildande.. Biskop Win-
oörds reservation i st. läroverks-kommitteen. sg. 99