8 TO AA SH HF UBUEV på författniogarne lärer hr justitiekansleren upplyst behaga finna. Nägon befallning att anordna har jaz cke gifvit, hvarken muntligen eller skriftligen; hade jag gifvit den skulle jag nog hafva tillsett att dea blifvit fullgjord. Efter att sålunda hafva belyst den del af landssamererarens klagan, som innefattar uppgifter stridande mot sanna förhällandet, bör jag dock förklara det jag icke anser landskamereraren med vett och vilja, eller i ondt uppsät, hafva framfört osannfärdiga uppgifter, utan att jag, säsom en följd af den erfarenbet jag under snart fyra ärs tjenstgöring, tillsammans med landskamereraren vunnit, häller före det dessa uppgifters otill örlitlighet är en följd af landskamererarens mindre lätthet att uppfatta ytträndes och förhandlingar, samt bans ytterliga misstänksan.bet, som ofta kommer honom att ana cadt, der inte: ondt finnes. Nu i ordningen torde det tillhöra i1nig ut till bs: svarande upptaga den del afklagoskriften, hvari land xamereraren vill bestrida landshöfdingen rättighet at: gifva landskamereraren varning för :jeostförsummelse. Jag fär då till en början äbercpa deis landshöfdingeinstruktionens 24 , der det säges att landshöfding bör hälla landskamereraren, fogden och häradsskri!saren till fullgörande af sina instruktioner och, de: aägon ej förhäller sig som tillbörligt är, honom til!tala, näpsa, eller inmåna läta, äfvensorn att han vid vissa tillfällen kan dem ifrän tjensten suspendera; dels landskamrerareinstruktionen, som älägger lands böfdibg att vaka deröfver att landskamreraren me. ifver, redlighet och flit förrättar sitt embete, som vederbör. Ehuru förmans rättighet i allmänbet att tiltcättavisa och varna sina underhafvande, när de läta tjenstförsummelse komma sig till last, aldrig förr, mig veterligen, varit ifrågasatt, utan tvärtom är ji Hera författningar bäde tilläten och anbefalld, lärer: hr justitiekanslern behaga finna af de äberopade för fattningarne, att specielt konungens betallningshafvande har en sådan både rätt och skyldighet och landskamereraren icke kunna undgä att känna det sädans varningar blifvit förut under både mine företrädares och min embetstid meddelade, sä skriftligen som muntligen, der de varit af behofvet päkallade; och jag vägar til. lägga att den landshöfding, som ej egde denna rätt, vore att beklaga om han hade olyckan ega gensträfvige fteriätve, långsamme, mindre npoggranne eller okunige underhafvande. Att konun.ens befallningsha!. ande kan varna och till och med suspendera under nafvande, hvilka bafva högre tjenstevärdighet än lands kamreraren, visar sig äfven af 62 4 i kongl. instruksionen den 16 Mars 1838, hvilken dessutom innehballer det stadgande: Öfver af konungens befal!ningsbafvande meddelad varning och föreställning ege ingen klagan rump, en princip, som finnes uttryck! i en mängd andra författnivgar, t. ex. kongl. instruktionerna den 23 Augusti 1831, 15; den 15 Oktobe: 1831, 4 37; den 28 December 1832, 14, och der 18 Januari 1841, 4-10. Att jag icke på förhand, så som landskamereraren uppgifver, dömt honom til: suspension, visar protokollet. Efter dessa förutskickade aomärkningar, kominer jag till hbufvudföremälet af landskamreraren Langelii klågan, nemligen den honom gifna föreställning intör protokollet. Att denna blifvit pä ett ifrån sanningen afvikande sätt af landskamreraren refererad bar jag förut visat, och mhemtas dessutom af det akten bilagde protokoll, hvars riktighet bäde af mig och protokollsföranden är erkänd. Enkla förhällandet är att, sedaz jag förut några gånger under samtal med landskamreraren pämint om expedierande af det under den 22 Oktober 1851 beslutada utslag rörande afvittringen i Borgsjö socken, samt jag, unde: mina resor i länet, flera gänger fått erfara missnöje öfver den längsambet, hvarmed afvittringsärendena handlades, jag en dag i början af Juni mänad innevarande är tillkallade landskamreraren och, efter det jag af honom sjelt fatt den upplysning, att alla exemplaren af detta utslag längesedan voro utskrifna, samt endast fordrade köllationering och underskrift, älade jag landskamreraren — utom protokollet det medgifver jag — av hafva detta verkställdt sä tidigt, att samtlige exemplaren kunde med päföljande post afgä, hverpä jag af landskamreraren endast erhöll det korta svaret: som jag hinners. Huruvida jag vid detta tillfälie till landskamreraren nytjade ordet förordna, älägga eller anbefallay-kan jag icke erinra mig, och kan icke beller, säsom landskamreraren förmenar, finna dei ena mera förolämpande än det andra; men hvad jag vet är att jag tryggt kunde gifva denna föreskrift, emedan kollationeringen och kontrasigna tiocen med beqvämlighet kunde ske på en half dag, synnerligen om den fått verkställas af den då tjenstgörande driftige och skicklige länsbokhällaren, hvilken på min begäran dertill erbjöd sig och med fullt ut lika säkerhet som landskamreraren sjelf kunna göra det. Då emellertid nägon expedition till der bestämda tiden icke afhördes, hade jag, tillvinnand: af ordbing och skyndsamhet, mig veterligen inger annan utväg att begagna, än den att inför protokollet förehälla landskamreraren sin senfärdighet, sam: förelägga honom ytterligare tid, och denna ätgärd fann jag sä mycket mera nödvändig, som dels, vid det förhällande jag förut antydt, uteblifvandet s: mycket mindre kunde anses annorlunda än som et: trotsande af min gifna embetsföreskrift, som landskamereraren vid förhöret, enligt hvad protokollet vitsordar, förklarat det han ät min föreskrift icke egna! vederbörlig uppmärksamhet, af den anledning att der gifvits i form af befallning, dels landskamrerarer vid nägra föregående tillfällen visat en klandervard lärgsambet, hvarpä jag säsom exempel mä anförs att afvittriogsutslaget för Helgums socken först efter mera än två är sedan det afkunnats blef till kongl. kammarkollegium insändt, hvilken längsamhet vicl: den underdåniga föredragningen väckte Kongl. Maj:t: : höga uppmärksamhet. De skäl på hvilka landskam reraren grundar sin äsigt att expeditionerne ej kunnat till den bestämda tiden medbinnas, äro, utor: de förutnämnde af mig redan vederlagda, att lands-: kamreraren hade för händer marcherouter, kalkylation och uppbördsinventeringar, men alla dessa göromäl äro af den enkla beskaffenhet att de ganska vå! af en person med, om icke större arbetsförmöga 8 landskamreraren Langelii, kunnat medhinnas ijemn bredd med den ifrägavarande kollationeringen af 1672 : ark, kontrasigneringen af ett dussin expeditioner, synnerligen med det biträde landskamreraren egde; och hvad inventeripgen i Brandstodsbolaget beträffar, si är detta ett kommunaluppdrag, som ej kan, eller få bindra statens tjenst. Det tillhör icke mig att bedöma, eller yttra mig öfver de äberopade vitsorden om af landskarore raren Lapgelius ädagalagd sällsynt ordentlighe: och högst berömligt ordningssinne. Det är naturlig: ätt hvarje förman gifver sädana förord efter sin äsigt och om jag. ock möjligen icke skulle kunna till all: delar instämma i dessa vitsord, är det längt ifrär mig att jag derigenom skulle vilja eller kunna tilläts mig att klandra dem och ännu mindre, säsom lands: kamereraren päs är, klandra mina företrädare för der bristande ordning, som jag tror mig i ett och anna: hafva funnit inom det län, hvars styrelse blifvit mig i näder anförtrodd; men ingen mä heller klandra mig för det jag vill införa ordning, der jag finner der saknas, eller en raskare expedition, der längssmhet eger rum. Sjelf frän ungdomen van vid strängt arhete, fordrar jag arbetsamhbet af endra, men jag bar sfven under min tjenstetid lärt mig att nigorluudr arskilja arbetarnes mer och mindre förmäga, och af len, som icke eger Jätthet att arbeta, fordrar jag följsktligen mindre än af den som är utrustad med er större förmöga; och hvad jag vid det öfverklagade illfället fordrat, var icke mer än som med skäl kunle fordras äfven af en person med mindre förmöga in den som landskamereraren Langelius eger. Af hvad jag nu baft åran anföra tacktes br justiiekanslern bebaga inse att landskamereraren Langeius icke allenast sakrat allt skäl för sin klagan, atan ifren gjort sig saker till ansvar för obebörig angiffelse mot förman och mot sanna förhällandet strilande uppgitter. Klagoskriften återställes härhos vördsamligen. Hernösand den 30 Augusti 1852. W. Gynther.