Hvad synes er, min herre, om detta ede trogna hufvudstad? Och dä man tänker sig att detta är sagd till en man som enligt sjelfva den konst:tu tion han gifvit Frankrike, ännu icke, i sjelfv verket är något annat än president i en re publik; eder trogna hufvudstad, öfverträffar de ieke allt hvad man rimligtvis kunnat vänt sig Det är på detta sätt Frankrikes första em betsmän för närvarande visa aktning för si; sjelfva och lagarne och föregå oss med exem pel. I sanning, då man hör dylika saker, så för låter man Paul Courrier att hafva kallat os ett folk af betjenter. 4. H. CMT HESRNT a LAA NR REN Målet emellan landskamereraren Langeliu och landshöfding Gyntiher. Såsom fortsättning på skriftvexlingen i dett mål meddelas här nedan landshöfdingen Gyn thers förklaring öfver landskamereraren Lan gelii klagoskrift. Utan att ingå i något yttrande öfver före varande på justitiekanslersembetets åtgärd fö närvarande beroende mål, anse vi oss emel. lertid böra fästa uppmärksamhet på ett i må let uppdagadt särskildt förbällande, nemliger att landshöfdingen Gynther, till stöd för sir landskamereraren gjorda påminnelse om skynd:. samt expedierande af ett handlagdt ärende åberopat en af den sednare, innan han änn erhållit landskamererare-tjensten, år 1843 ut: färdad skriftlig förbindelse, att derest Kongl Maj:t bugnade honom med denna tjenst, skullc Langelius, i anseende till fåtaligheten af der på stat uppförda och med ringa löneinkomster förseddda betjeningen vid landskontoret. för beredande af göromålens obehindrade gång antaga och af egna medel aflöna ett skicklig biträde vid expeditionen, med rättighet fö: landshöfdingen att eljest i fall af behof a Langelii landskamererarelön årligen uppbärs och för ändamålet använda 400 rdr. bko.v Häraf vill synas som att dävarande landshöfdingen ingått ett slags ackord med Langelius innan han utnämndes till landskamererare samt derå tagit skriftlig förbindelse. Som man vet äro alla ackorder mellan företrädare och efterträdare vid landtstatstjensterns strängeligen förbudna, men att cheferna å egns eller regeringens eller statsverkets vägnar skol: ingå ackorder med kandidaterna till dessa tjenster har ännu icke blifvit förbudet, emedar man icke kunnat föreställa sig att ett så grofi oskick kunde vara möjligt. Men hvad ha icke varit möjligt under en del af våra höfdingar? Var det oriktigt att 1843 taga en dylik förbindelse af Langelius före hans befordran till landskamererare, så var det emedlertid icke mycket bättre handladt af den nuvarande lands: höfdingen att nu grunda sina påståenden emot andskamereraren på denna förbindelse, hvilken, huru man än betraktar saken, åtminstone måste anses för en ogiltig handling. Landshöfdingens förklaring är af denna lydelse: Till herr Justitiekanslern. Då det, enligt herr justitiekanslerns skritvelse a! len 20:de dennes, åligger mig att afgifva förklaring anledving af landskamereraren i Westernorrlands än J. W. Lapgelii klagoskrift öfver honom vederfaren, efter hans förmenande olaglig behandling, utgå: jag, lika med landskamereraren, ifrän den synpunkt att det otvifvelaktigt är en af hr justitiekanslerns emvetspligter att kontrollera förhällandet emellan för: nän och underhafvande, sä att förmannen mä ega itvjuta behörig aktning och lydnad af underordnade ch dessa det skydd och den aktning, som de, när le fullgöra sina äligganden, ostridigt förtjena, väl vetande att det är på detta sätt Kongl. Maj:ts oeh rikets tjenst bäst främjas, samt att detär förmannens cke allenast rätt, utan äfven pligt att hälla sina unlerordnade till fullgörande af deras skyldigheter. Denna äsigt har jag under de 40 är, jag tillryggaagt i statens tjenst, städse sökt verkliggöra, sä at! ag kunde ega anspräk på mina förmäns omhuldande ch aktning, i den mon det lyckats mig att nitiskt oeb äl uppfylla mina pligter, men deremot ansäg jag mig rättvisligen böra förlora dessa förmoner, derest jag utsatte mig för klander i anseende till ouppfyllds ligter. I denna tro har jag funnit mig väl och erarenheten har under denna länga tjenstetid äfven lärt nig att den tjensteman, som icke slumrar pä sin ost, den mä vara af högre eller ringare värde, alIrig saknar uppmuntran och framgäng. Hade landstamereraren Langelius städse hyllat dessa äsigter och rerkliggjort dem under utöfningen af sin befattning, nä han vara viss att han undgätt den tillrättavisning an af mig erhällit och han hade derigenom sparat jäde sig sjelf och mig mänget obehag. Hvad man, utan att vara för sträng, eger rätt att ordra af en tjensteman, är i främsta rummet san ingskärlek, men dä landskamereraren i denna del uti ner än ett afseende brustit i sin klagoskrift, utbeder ag mig att, innan jag skrider till förklaring i sjelfva lagomälet, få fästa br justitiekanslerns upplysta uppnärksamhet vid följande i samma skrift förekomnande punkter, deri landskamereraren afvikit frän lenna grundsats. Säledes och hvad först vidkommer andskamererarens anmärkning att protokollet den 10 juni 1852 är i flera delar oriktigt, mäste jag erinra itt detsamma är ilandskamererarens närvaro vederbörigen justeradt, samt att dervid, då ioga anmärkningar ramställts, som hvarken af mig eller protokollsföranlen kunde godkännas. Den andra. mot sanningen tridande uppgiften, som i klagoskriften förekomrver, r att jag, utan föregänget hörande, tilldelade landsamereraren den varning ban nu öfverklagar. Prookollet innebäller dock tydligen och sanningsevligt, tt jag först uppmanade landskamereraren attafgifva örklaring öfver den honom till last lagda underläepheten och icke förr, än denna förklaring var afgifen, varnade landskamereraren för tjenstförsummelse. fidare förekommer mot sanningen stridande, att det rende, hvarom akten bilagde protokollet af den 9 fars 1850 bandlar, blifvit af mig afgjordt, fastän ag icke velat underskrifva beslutet, samt att jag beallt landskamereraren att detsamma underteckna. id minsta eftertanka borde landskamereraren dock afva funnit, dels att jag, som sistnämnde dag förattade beväringsmönstripg vid Nedansjö och först der 3 i samma mänad till Hervösand äterkom, icke delsgit i rämnde beslut, dels att landskamereraren, då an erkänner sig att hafva vägrat beslutet undertecka, äfven erkänner sig hbafva begätt ett tjenstefel, när Kongl. brefvet den 26 Mars 1746 tydligen inneäller att, dä Jandshöfdingeembetet utöfvas af landsekreteraren och landskamereraren, samt de äro af lika tanka, beslotet, uppsatt i enlighet med den föedragandes äsigt, äfven skall af den som är afskiljktig mening undertecknas. — Slutligen anföres äfven mot sagna förböllandet, att jag skall hafva anbefallt iudsbamereraren till mig utaccordera innevarande ärs irsta lönqvartsl, änekönt detta borde som begraf. ingshjelp aftjenzs. Denna sak, reducerad inom om idet för det sanningsenliga, är helt erkelt den, at ig ansäg mig icke böra författningsenligt aftjena berafnipgsbjelp, hvarernot landskamereraren i början cg Fa ul. oe a Ng mn mA dant RE FA