rätta något godt för landet. Jag tillstår vis-
serligen att jag för min del icke tycker om
att se en nation resumera sig i en enda man;
men om ett sådant förhållande inträder och
man icke kan neka att det till en del är straf-
fet för detta folks egna fel och söndringar.
så såge jag dock heldre att de felande med
värdighet lede sitt straff, och denna sista till-
fredsställelse måste jag och de, såsom jag
hoppas ganska många, med mig liktänkande,
för närvarande sakna.
Önskan om kejsaredömets återupprättande
må nu vara mer eller mindre allmän, så borde
man dock kunna inviga den nya kejserliga
regimen utan att nedsmutsa den genom en
låghet i uppförande och språk som är så myc-
ket ovärdigare, som det till största delen ut-
gör en skamlig sjelfförnekelse. Är då Frank-
rike dömdt att icke kunna jiakttaga måtta i
något? Man skulle vara frestad att tro det, då
man läser de lumpna tal hvarmed man firat
Louis Napoleons återkomst.
Seineprefekten (en af de bråksammaste med-
lemmarne af den fordna oppositionen) förtje-
nar i detta afseende att srskildt omnämnas.
Ni känner den första frasen af hans tal till
prinsen: Monseigneur, Paris, eder trogna huf-
,vudstad, är lycklig att återse er inom sina
amurar.
Hvad synes er, min herre, om detta eder
trogna hufvudstad?
Och dä man tänker sig att detta är sagd:
till en man som enligt sjelfva den konst:tu-
tion han gifvit Frankrike, ännu icke, i sjelfva
verket är något annat än president i en re-
publik; eder trogna hufvudstad, öfverträffar det
icke allt hvad man rimligtvis kunnat vänts
sig
Det är på detta sätt Frankrikes första em-
betsmän för närvarande visa aktning för sig
sjelfva och lagarne och föregå oss med exem-
pel.
I sanning, då man hör dylika saker, så för-
låter man Paul Courrier att hafva kallat oss
ett folk af betjenter. 4. H.