ett skådespel. Oviljan och föraktet äro nästan de enda känslor författaren förmår uppväcka; man förargas öfver kurfurstens fega eftergifvenhet, det pinar att se hans kraftlösa instinkter af bättre menniska, det smärtar att ge Patkull ryckas ur fängelset för att falla för de blå och gulas bödelskulor, men ingenting fyller själen, försonar den med omständigheternas orättvisa och uppfriskar sinnet med ett varaktigt intryck, sedan man väl hunnit glömma ett och annat eftektrikt ställe i dialogen och ett och annat intrvcksfullt sceniskt moment. Det har blifvit till trötthet upprepadt, att vår tid ej är egnad för den dramatiska konstens högre lyftning. Denna sats bekräftas genom erfarenheten, och Gutzkow gör intet särdeles undantag från den allmänna regeln. Men då vi så ofta gör oss lustiga öfver den klassiska franska tragediens stela enformighet, borde vi se litet till oss sjelfva och betänka huru mycket vi deraf hafva qvar i vår moderna dramatik; Gutzkow kan gä på styltor fulit ut så väl som Racine. Detta uppskrufvade och mekaniska pathos har äfven på det moderna spelet utöfvat en ofördelaktig inflytelse, nemligen manårets. Man kan snart utantill knalleftekterna i pjesen och de stora odödliga gester hvarmed de återgifvas på scenen. Ha! detta brrref! (och härvid gnuggas det olyckliga brefvet mellan fingrarne): hvem kan ej utantill dessa och tusen andra eftektverktyg, hvilka finnas såsom inventarier i den tragiska konstens förrådsrum? Det är i allt detta något onaturligt och uppskrufvadt, som en gång måste gifva rum för natur och sanning. . Måhända behöfver den dramatiska konsten, innan den kan upplyftas till något bättre, sin gisslande Cervantes och den moderna ko tburnen sin Don Quijote att spegla sig i. Recettagaren mottogs vid sitt inträde på scenen med lifliga bifallsyttringar, samt framropades efter styckets slut. Hr Dahlqvist var här i sin genre, så väl i-afseende på förtjenster som fel. Hr Almlöf, mll Jacobsson och hr Sundberg erhöllo äfven sin del af applåderna. Det är högligen att befara det. mli Jacobssons för öfrigt vackra och älskvärda naivetet snart nog står stereotyperad som et: manåer , hvilket är lättare att förvärfva än att bortarbeta. En varning må ej illa upptagas af den unga lofvande skådespelerskan. Öm de öfriga rolernas utförande kunde åtskilligt sägas; måhända tyckte mer än en af åskädarne, att den ena at de kurfurstliga sachsiska rådgifvarne mer erinrade om svensk nämndeman än om saxisk politikus. Det är ej mer än billigt att göra särskild rättvisa åt pjesens uppsättning. En interiör af det kurfurstliga slottet i Dresden, en utsigt af denna stad i månsken, samt en trädgårdsdekoration, i hvars fond man ser höjderna af de böhmiska bergen, äro förträffliga och utmärkt sanna. Mähända var det den täta dekorationsvexeln som gjorde oundvikligt; att ge det nakna brädgolfvet i de präktiga gemaken.