ett skådespel. Oviljan och föraktet äro nästan
de enda känslor författaren förmår uppväcka;
man förargas öfver kurfurstens fega eftergif-
venhet, det pinar att se hans kraftlösa in-
stinkter af bättre menniska, det smärtar att
ge Patkull ryckas ur fängelset för att falla för
de blå och gulas bödelskulor, men ingenting
fyller själen, försonar den med omständighe-
ternas orättvisa och uppfriskar sinnet med ett
varaktigt intryck, sedan man väl hunnit glömma
ett och annat eftektrikt ställe i dialogen och ett
och annat intrvcksfullt sceniskt moment.
Det har blifvit till trötthet upprepadt, att
vår tid ej är egnad för den dramatiska kon-
stens högre lyftning. Denna sats bekräftas
genom erfarenheten, och Gutzkow gör intet
särdeles undantag från den allmänna regeln.
Men då vi så ofta gör oss lustiga öfver den
klassiska franska tragediens stela enformighet,
borde vi se litet till oss sjelfva och betänka
huru mycket vi deraf hafva qvar i vår mo-
derna dramatik; Gutzkow kan gä på styltor
fulit ut så väl som Racine. Detta uppskruf-
vade och mekaniska pathos har äfven på det
moderna spelet utöfvat en ofördelaktig infly-
telse, nemligen manårets. Man kan snart
utantill knalleftekterna i pjesen och de stora
odödliga gester hvarmed de återgifvas på sce-
nen. Ha! detta brrref! (och härvid gnuggas det
olyckliga brefvet mellan fingrarne): hvem kan
ej utantill dessa och tusen andra eftektverk-
tyg, hvilka finnas såsom inventarier i den
tragiska konstens förrådsrum? Det är i allt
detta något onaturligt och uppskrufvadt, som
en gång måste gifva rum för natur och san-
ning. . Måhända behöfver den dramatiska kon-
sten, innan den kan upplyftas till något bättre,
sin gisslande Cervantes och den moderna ko
tburnen sin Don Quijote att spegla sig i.
Recettagaren mottogs vid sitt inträde på
scenen med lifliga bifallsyttringar, samt fram-
ropades efter styckets slut. Hr Dahlqvist var
här i sin genre, så väl i-afseende på förtjen-
ster som fel. Hr Almlöf, mll Jacobsson och
hr Sundberg erhöllo äfven sin del af applå-
derna. Det är högligen att befara det. mli
Jacobssons för öfrigt vackra och älskvärda
naivetet snart nog står stereotyperad som et:
manåer , hvilket är lättare att förvärfva än att
bortarbeta. En varning må ej illa upptagas
af den unga lofvande skådespelerskan. Öm
de öfriga rolernas utförande kunde åtskilligt
sägas; måhända tyckte mer än en af åskä-
darne, att den ena at de kurfurstliga sachsi-
ska rådgifvarne mer erinrade om svensk
nämndeman än om saxisk politikus.
Det är ej mer än billigt att göra särskild
rättvisa åt pjesens uppsättning. En interiör
af det kurfurstliga slottet i Dresden, en utsigt
af denna stad i månsken, samt en trädgårds-
dekoration, i hvars fond man ser höjderna af
de böhmiska bergen, äro förträffliga och ut-
märkt sanna. Mähända var det den täta de-
korationsvexeln som gjorde oundvikligt; att
ge det nakna brädgolfvet i de präktiga gema-
ken.