och ett leende på sina läppar, som återstrå-
Jade den fullkomligaste inre frid.
Sedan de en stund betraktat honom och
hvarandra, sväfvade Hedvig, lätt gom en vind,
fram till sängen, lutade sig ned öfver den
sofvande fadren och tryckte en kyss på hans
panna.
Lewenhaupt vaknade och såg sig omkring.
Hvad betyda edra bestörta och upprörda
ansigten?, frågade han.
dHvad de ketyda? upprepade Kronsköld.
20 ve, att behötva tolka det! Er undergång
är beslutad, herr general! Det har nu gått
gå längt att jag blyges att vara en svensk
adelsman, ty ära, rättrådighet och tro värde-
rag icke mera som dess kännetecken. Vid
Gud, herr general, jag ville skänka mitt lif,
om jag kunde utplåna denna dag och den
fläck, som den satt i den svenska ridderlig-
hetens krönika !
Lugna er! sade Lewenhaupt. Er ung-
domshetta torde förvilla er. Hvad har händt?s
Sedan man vägrat att återställa er edra pap-
per, på hvilka ni åberopar er, mot de ankla-
gelser, som göras er, så har ni utkorat trettio
officerare till edra vittnen ...,
Näväl! Hafva de i kommissionen nekat
att erkänna deras vittnegmäl?
Nekat? O, om de varit så skonsararaa!
Det hade varit ett aktningsbevis emot oss, att
icke söga emot dem sjelfva! Men nej; de
hafva i stället vågat affordra oss vår ed, de
hafva vågat begära att trettio svenska office-
rare skulle sö tet akta sin öfvertygelse, he-
der och samvete, att de ekulle låta förmå sig
att med en ed förbinda sig att ingenting vitt-
na, som kunde lönda till er ursäkt.
Vid Gud, Kronsköld! Förr skulle jag tro
dig i stånd till en Jögn!.
Gifve Gud jag med en sådan fläck kunde
rentvå en förtroendedomstol, hvari man borde