och ett leende på sina läppar, som återstråJade den fullkomligaste inre frid. Sedan de en stund betraktat honom och hvarandra, sväfvade Hedvig, lätt gom en vind, fram till sängen, lutade sig ned öfver den sofvande fadren och tryckte en kyss på hans panna. Lewenhaupt vaknade och såg sig omkring. Hvad betyda edra bestörta och upprörda ansigten?, frågade han. dHvad de ketyda? upprepade Kronsköld. 20 ve, att behötva tolka det! Er undergång är beslutad, herr general! Det har nu gått gå längt att jag blyges att vara en svensk adelsman, ty ära, rättrådighet och tro värderag icke mera som dess kännetecken. Vid Gud, herr general, jag ville skänka mitt lif, om jag kunde utplåna denna dag och den fläck, som den satt i den svenska ridderlighetens krönika ! Lugna er! sade Lewenhaupt. Er ungdomshetta torde förvilla er. Hvad har händt?s Sedan man vägrat att återställa er edra papper, på hvilka ni åberopar er, mot de anklagelser, som göras er, så har ni utkorat trettio officerare till edra vittnen ..., Näväl! Hafva de i kommissionen nekat att erkänna deras vittnegmäl? Nekat? O, om de varit så skonsararaa! Det hade varit ett aktningsbevis emot oss, att icke söga emot dem sjelfva! Men nej; de hafva i stället vågat affordra oss vår ed, de hafva vågat begära att trettio svenska officerare skulle sö tet akta sin öfvertygelse, heder och samvete, att de ekulle låta förmå sig att med en ed förbinda sig att ingenting vittna, som kunde lönda till er ursäkt. Vid Gud, Kronsköld! Förr skulle jag tro dig i stånd till en Jögn!. Gifve Gud jag med en sådan fläck kunde rentvå en förtroendedomstol, hvari man borde