för producenten af landtmannavaror, lika väl
som för andra producenter, att förbättra sina
alsters beskaftenhet för att göra sig säker om
deras försäljning. Åtminstone kan det cj vara
skäl ait gifva jordvrukarne något privilegium,
som motverkar berörde förbättring och sätter
dera i tilfälle ait herta förtjenst af I
vudiu döliga varor som helt, blott de icke ä
alldeles uppruttna.
En större inskränkning i den på många or-
ter allt för mycket utsträckta potatesodiingen
skulle äfven blifva en betydlig vinst för jord-
brukets framtid, ty denna odling minskar to-
dertillgången för ladugärdarne och utsuger
jorden. Detta är obestridligt.
Men om nu jordbruket icke skulle lida nå-
zon egentlig förlust vid afyttringen af sina
produkter derigenom, att det icke försålde en
större del af dem i form af bränvin, så blefve
väl detta ännu mindre fallet i afseende på den
del af produkterna som ej vidare förvandlades
bll bränvin för jordbrukarnes egen försring.
Den kan nemligen icke förbättra ?
kassa. H än be jordbrukarnes
o urn oman an Pöraktar saken, kan
en sådan egen fört
- ! -nDg icke anses för någon
fördel, hvark a för jordbruket eller jordbru-
se seit Gen inskränkta husbebofsbrännin-
scn till eget behof fördenskull icke heller vara
hågon vinst för landtmannabandteringen.
egsa förhållanden torde förtjena att tagas
i öfvervägande at dem, som frukta, att så be-
skaffade föränilringar i bränvinshandteringen,
att bränvizskonsumtionen minskades och en-
dast Pa obetydligare del af jordbrukets alster
emot hvad nu är förhållandet förvandlades till
bränvin, skulle i raotsvarande mån minska af-
sättningen af landtmannavarorna och således
äfven minska vinsten på dem. Viöro sö lång:
ifrån att dela en sådan fruktan, att vi tvärtom
äro benögna för att antaga, att konsumtionen
af jordens alster inom landet skulle snarare
höja sig än sjunka i fall bränvinsförtäringen
aftoge. .
Jordbrukarne böra dervid ej heller förbise,
att om välmågan i allmänhet stiger inom lan-
det, hvilket blefve en naturlig följd af rain:
skad bränviusförtäring, så kommer ett sådan
allmännare välstånd äfven landtbruket till
godo. Fattigdomen är nemligen alltid en då-
lig afnämare, och jordbrukets vinst genom at
försälja bränvin till ett utarmadt, samt fysisk
och moreliskt förderfvadt folk kn i längder
icke jemföras med joråbiukets fördelar af ati
med kraftig och sund föda förse talrika i väl
stånd och sedlighet tillvexande arbetsklasser