upplordrar en stat med nägon makt Ul. eröfringsförsök. Förenta Staterne, ehuru ännu underlägsna i landtvidd, hafva också en befolkning som äfven i antal öfverträffar de andra samhällenas på båda kontinenterna, men stär ojemförligt öfver dem i energi och intelligens. Hittills hafva de genom en exempel-i lös lycka i sig upptagit utvandrare af alla möjliga racer, utan någon synbar förändring i deras politiska enhet, och bemödandet att bevara statsförbundet helt synes för en tid hafva beherrskat alla andra lidelser. Om denna; känsla skulle förtfara att herrska, är det svårt! att sätta några gränser för framtidens sanno-i likheter; men det synes 0ss icke litet förunderligt, att man skulle drömma om en så föga samvetsgrann eröfring i samma ögonblick då det ursprungliga föreningsbandet varit så allvarsamt hotadt, och ännu ger anledning till eldfängda tidningsartiklar. (Insändt:) I N:o 148 af Svenska Tidningen har en sig sä kallande icke militär infört en, efter uppgift, frej dad författares omdöme öfver krigsständet. -Insändaren, hvilken delar denna författares aktning för berörde ständ och godkänner de bevis han anfört för dess nödvändighet i en stat, som vill bevara sin sjelfständighet och sitt inre lugn, tror sig deremot äga fog till den anmärkning, att värmen för dess försvar och lof hänfört författaren alltförlärgt ända derhän, att, såsom en slutföljd, andra bildade klasser och oumbärliga medlemmar i samhället orättvist blifvit i moraliskt afseende nedsatte. Förf. säger att i alla andra yrken än det militära är yrket skiljdt från egenskapen af menniska, att utom detta yrke det mekaniska egenteligen är rädande, att i andra yrken man kan vara skicklig i sin tjenst och likväl dälig menniska, och att menskligheten utgöres af modet, känslan och äran, hvilka såäledes kunna saknas hos andra, om än eljest oförvitliga enligt lag. Visserligen bör man fordra alla dessa vackra saker hos en ädel och välbeställd krigare, men icke uteslutande hos honom. Modet! Han har dock vapen att försvara sig och anfalla — men medbor garen, som vapenlös blottar sitt bröst till försvar af rätt och sanning, som utan lön offrar egendom och lif för det allmänna, äger han ej mod, har han ej gjört sig förtjent af fäderneslandet? Statsmannen, domaren, som följer sin öfvertygelse och vandrar lugnt sin strät utan att lyssna till despotens hot eller massans skrik, saknar han mod? Missionären, som bland vildar bryter martyrens palm, är han feg? Den som i vildaste storm ilar skeppsbrutne till hjelp, och modren, som med egen lifsfara räddar sitt barn, äro de utan mod? Och när man tänker sig dessa, så måste man äfven förutsätta hos dem menskliga egenskaper och bland dem de anförda af mod, känsla och ära, om ock desamma icke, såsom törf. synes fattat, ensamme utgöra menskligheten efter dess högsta begrepp såsom återsken af dess gudomliga ursprung. Det medgifves, att individer kunna finnas, som förrätta vissa tjenster och göromål utan att lifvas af, eller ådagalägga mod, känsla och ära. Men det är ej heller atgjordt, att de alltid röjas hos krigaren, ehuru rätt och skönt om de finnas hos honom, liksom hos hvar och en annan. Det händer, attpligten, klokheten, fruktan för straff eller skam ersätta ett möjligen saknadt mod, att, dä blottställande för fara ej kan undgås, mod visar sig ehuru i sjelfva verket endast skenbart, o. s. v., hvaraf synes att krigareyrket äfven kan hafva sin skuggsida och at! det rena modet ej ofelbart tillhör dess medlemmar. Sant är att krigaren minst får visa fruktan. Han mäste följa hopen antingen han vill eller icke, han mäste ätlyda order, så kärt honom vid vissa tillfällen är att ej arkebuseras. Han kan ej tveka vid valet. Naturligtvis om han det minsta är män om sitt väl och sin heder väljer han den mindre vädån, helst han dervid skördar krigsära. Icke heller trotsar en krigare utan allt betänkande och onödigt faran, så framt det stär tillsammans med hans pligt. Att undvika faran utan vigtiga ändamäl tillkommer i synnerhet anföraren af hvars bud r ängas lif bero och för hvilkas spillande han äger ansvara. Mod i oträngdt mäl är således icke någon egezskap. Hos andra än krigaren, der mod utvecklas, sker det merendels af egen drift, af en inre fordran, utan yttre impuls. Det är mycket vackert om, säsom förf. pästär, fosterlandskärlek är enda driffjädern för krigarens bedrifter och möjligt att den som strider mekaniskt kan vara en dålig soldat. Men de som deltagit i dessa orättmätiga. krig, hvarmed eröfrare blodat verlden, hafva väl de haft till föremäl fäderneslandets väl? Nej! tvungne att strida under fanan, hafva sträng krigstukt, den blodtörstiga krigareäran och plundringslusten drifvit dem framät. Ryske soldaten är känd att vara en blott lydig machin; skiljd för lifstiden från hemmet, utan annat fäderaesland än kassernen eller slagfältet är han likväl en förträfflig soldat. Egenskapen af menniska, hvilken förf. tillägger krigaren företrädesvis, röjer soldaten ty värr sällan i fält. Af undantag gör han sig stor ära och de tillskynda honom välsignelser. Men mord på värnlösa, brända och plundrade boningar, väldförda qvinnor äro ej ovanliga i krigets annaler. Och Carl XII, benämnd af förf. Nordens Bayard, bör ej fråmställås som en fulländad typ för ädle krigare. Det fysiska mod han ädagalade var ej fältherrens räsonerade. Hvar duktig soldat kan ega ett sädant och hos en konung erfor man hvarthän det förde. Ej heller kunde på honom lämpas det vitsord den franske hjelten tillvann sig, att nemligen ha varit sans reproche,ty hans framfart i Polen ), Paykulls barbariska afrättning, hans behandling af det rike han styrde, egnade lika litet en konung, som en ädel riddare. Förf. fordrar kallblodighet hos krigaren. Detta må gälla med skäl för anföraren; men soldaten, hvilken skall hetsas för att nedskjuta eller genomborra sina likar och som utan bäfvan skall se döden i ansigtet, han kan ej så kallblodigt gå till väga, som slagtaren, hvilken gär ått döda kreaturet, det vore onaturligt och stridande mot de menskliga känslor, som enligt förf:s tanka par preference böra tillhöra krigaren. Vare långt ifrån ins., att söka genom dessa rader nedsätta krigareyrket. Den ton, som nu mera räder i civiliserade länders armåer, betager honom tillfälle om han ock hyste benägenbet dertill. Men de anförda egenskaperna vill han ej skola uteslutande tillerkännas detta yrke eller kunna frändömas andra ständ. Mensklighet, hedrande känslor, ära och mod böra rymmas i hvarje medborgerligt bröst oberoende af uniformen, och deras mer eller mindre ägande liksom mer eller mindre saknad torde delas af alla klasser. Ett misstag af förf. torde slutligen kunna anmärkas, neml. att krutets uppfinning gjort kriget mera mördande. Då striden ej fördes, såsom nu merendels sker, på afständ medelst kanonoch gevärseld, utan det kämpades man mot man, så måste menniskoslagtandet varit större. Också synas de historiska uppgifterna dermed öfverensstämma; och var efter en hufvuddrabbning, som vanligen afgjorde kriget, de dödas antal ä båda sidor gräseligt stort. Icke sällan inträffade att den öfvervunna hären helt och hället förintades. Då blanka vapen endast begagnades berodde utgängen mera på individuel tapperhet. Nu mera utgöra rörelserna bufvudsaken och det dundrar lyckligtvis ofta mera än det blöder. ) Till sin syster Ulrika Eleonora skref Carl XII:js eHär i Polen gör lusteliga till. Vihänga borgmästare och brämna och brandskattar,. asosmsesoinsssayeinnrR Vila Winbled. Uti Atterboms minnestal öfver Bellman i Svenska akademienk sist utkomna handlingar nm pr rn nr Hr js, m Ma sm bet lö ot KA UD MM Fm tt ft fr 2 nd fat Jr PN IG ert KI fr CO fot DJ te ft nt tfn on JR SN