upplordrar en stat med nägon makt Ul. er-
öfringsförsök. Förenta Staterne, ehuru ännu
underlägsna i landtvidd, hafva också en be-
folkning som äfven i antal öfverträffar de an-
dra samhällenas på båda kontinenterna, men
stär ojemförligt öfver dem i energi och intel-
ligens. Hittills hafva de genom en exempel-i
lös lycka i sig upptagit utvandrare af alla
möjliga racer, utan någon synbar förändring i
deras politiska enhet, och bemödandet att be-
vara statsförbundet helt synes för en tid hafva
beherrskat alla andra lidelser. Om denna;
känsla skulle förtfara att herrska, är det svårt!
att sätta några gränser för framtidens sanno-i
likheter; men det synes 0ss icke litet förun-
derligt, att man skulle drömma om en så föga
samvetsgrann eröfring i samma ögonblick då
det ursprungliga föreningsbandet varit så allvar-
samt hotadt, och ännu ger anledning till eld-
fängda tidningsartiklar.
(Insändt:)
I N:o 148 af Svenska Tidningen har en sig sä
kallande icke militär infört en, efter uppgift, frej
dad författares omdöme öfver krigsständet. -In-
sändaren, hvilken delar denna författares aktning för
berörde ständ och godkänner de bevis han anfört för
dess nödvändighet i en stat, som vill bevara sin
sjelfständighet och sitt inre lugn, tror sig deremot
äga fog till den anmärkning, att värmen för dess
försvar och lof hänfört författaren alltförlärgt ända
derhän, att, såsom en slutföljd, andra bildade klasser
och oumbärliga medlemmar i samhället orättvist blif-
vit i moraliskt afseende nedsatte.
Förf. säger att i alla andra yrken än det militära
är yrket skiljdt från egenskapen af menniska, att
utom detta yrke det mekaniska egenteligen är rädan-
de, att i andra yrken man kan vara skicklig i sin
tjenst och likväl dälig menniska, och att mensklighe-
ten utgöres af modet, känslan och äran, hvilka såäle-
des kunna saknas hos andra, om än eljest oförvitliga
enligt lag. Visserligen bör man fordra alla dessa
vackra saker hos en ädel och välbeställd krigare,
men icke uteslutande hos honom. Modet! Han har dock
vapen att försvara sig och anfalla — men medbor
garen, som vapenlös blottar sitt bröst till försvar af
rätt och sanning, som utan lön offrar egendom och
lif för det allmänna, äger han ej mod, har han ej
gjört sig förtjent af fäderneslandet? Statsmannen,
domaren, som följer sin öfvertygelse och vandrar
lugnt sin strät utan att lyssna till despotens hot eller
massans skrik, saknar han mod? Missionären, som
bland vildar bryter martyrens palm, är han feg? Den
som i vildaste storm ilar skeppsbrutne till hjelp, och
modren, som med egen lifsfara räddar sitt barn, äro
de utan mod? Och när man tänker sig dessa, så
måste man äfven förutsätta hos dem menskliga egen-
skaper och bland dem de anförda af mod, kän-
sla och ära, om ock desamma icke, såsom törf. synes
fattat, ensamme utgöra menskligheten efter dess hög-
sta begrepp såsom återsken af dess gudomliga ur-
sprung. Det medgifves, att individer kunna finnas,
som förrätta vissa tjenster och göromål utan att lif-
vas af, eller ådagalägga mod, känsla och ära. Men
det är ej heller atgjordt, att de alltid röjas hos kri-
garen, ehuru rätt och skönt om de finnas hos honom,
liksom hos hvar och en annan. Det händer, attplig-
ten, klokheten, fruktan för straff eller skam ersätta
ett möjligen saknadt mod, att, dä blottställande för
fara ej kan undgås, mod visar sig ehuru i sjelfva
verket endast skenbart, o. s. v., hvaraf synes att
krigareyrket äfven kan hafva sin skuggsida och at!
det rena modet ej ofelbart tillhör dess medlemmar.
Sant är att krigaren minst får visa fruktan. Han
mäste följa hopen antingen han vill eller icke, han
mäste ätlyda order, så kärt honom vid vissa tillfäl-
len är att ej arkebuseras. Han kan ej tveka vid
valet. Naturligtvis om han det minsta är män om
sitt väl och sin heder väljer han den mindre vädån,
helst han dervid skördar krigsära. Icke heller trot-
sar en krigare utan allt betänkande och onödigt faran,
så framt det stär tillsammans med hans pligt. Att
undvika faran utan vigtiga ändamäl tillkommer i syn-
nerhet anföraren af hvars bud r ängas lif bero och
för hvilkas spillande han äger ansvara. Mod i oträngdt
mäl är således icke någon egezskap. Hos andra än
krigaren, der mod utvecklas, sker det merendels af
egen drift, af en inre fordran, utan yttre impuls.
Det är mycket vackert om, säsom förf. pästär, fo-
sterlandskärlek är enda driffjädern för krigarens be-
drifter och möjligt att den som strider mekaniskt kan
vara en dålig soldat. Men de som deltagit i dessa
orättmätiga. krig, hvarmed eröfrare blodat verlden,
hafva väl de haft till föremäl fäderneslandets väl?
Nej! tvungne att strida under fanan, hafva sträng
krigstukt, den blodtörstiga krigareäran och plundrings-
lusten drifvit dem framät. Ryske soldaten är känd
att vara en blott lydig machin; skiljd för lifstiden
från hemmet, utan annat fäderaesland än kassernen
eller slagfältet är han likväl en förträfflig soldat.
Egenskapen af menniska, hvilken förf. tillägger kri-
garen företrädesvis, röjer soldaten ty värr sällan i
fält. Af undantag gör han sig stor ära och de till-
skynda honom välsignelser. Men mord på värnlösa,
brända och plundrade boningar, väldförda qvinnor äro
ej ovanliga i krigets annaler. Och Carl XII, be-
nämnd af förf. Nordens Bayard, bör ej fråmställås som
en fulländad typ för ädle krigare. Det fysiska mod han
ädagalade var ej fältherrens räsonerade. Hvar duk-
tig soldat kan ega ett sädant och hos en konung er-
for man hvarthän det förde. Ej heller kunde på ho-
nom lämpas det vitsord den franske hjelten tillvann
sig, att nemligen ha varit sans reproche,ty hans fram-
fart i Polen ), Paykulls barbariska afrättning, hans
behandling af det rike han styrde, egnade lika litet
en konung, som en ädel riddare.
Förf. fordrar kallblodighet hos krigaren. Detta må
gälla med skäl för anföraren; men soldaten, hvilken
skall hetsas för att nedskjuta eller genomborra sina
likar och som utan bäfvan skall se döden i ansigtet,
han kan ej så kallblodigt gå till väga, som slagta-
ren, hvilken gär ått döda kreaturet, det vore onatur-
ligt och stridande mot de menskliga känslor, som en-
ligt förf:s tanka par preference böra tillhöra krigaren.
Vare långt ifrån ins., att söka genom dessa rader
nedsätta krigareyrket. Den ton, som nu mera räder
i civiliserade länders armåer, betager honom tillfälle
om han ock hyste benägenbet dertill. Men de an-
förda egenskaperna vill han ej skola uteslutande till-
erkännas detta yrke eller kunna frändömas andra
ständ. Mensklighet, hedrande känslor, ära och mod
böra rymmas i hvarje medborgerligt bröst oberoende
af uniformen, och deras mer eller mindre ägande
liksom mer eller mindre saknad torde delas af alla
klasser.
Ett misstag af förf. torde slutligen kunna anmär-
kas, neml. att krutets uppfinning gjort kriget mera
mördande. Då striden ej fördes, såsom nu meren-
dels sker, på afständ medelst kanon- och gevärseld,
utan det kämpades man mot man, så måste menni-
skoslagtandet varit större. Också synas de historiska
uppgifterna dermed öfverensstämma; och var efter en
hufvuddrabbning, som vanligen afgjorde kriget, de
dödas antal ä båda sidor gräseligt stort. Icke sällan
inträffade att den öfvervunna hären helt och hället
förintades. Då blanka vapen endast begagnades be-
rodde utgängen mera på individuel tapperhet. Nu
mera utgöra rörelserna bufvudsaken och det dundrar
lyckligtvis ofta mera än det blöder.
) Till sin syster Ulrika Eleonora skref Carl XII:js
eHär i Polen gör lusteliga till. Vihänga borgmä-
stare och brämna och brandskattar,.
asosmsesoinsssayeinnrR
Vila Winbled.
Uti Atterboms minnestal öfver Bellman i
Svenska akademienk sist utkomna handlingar
nm pr rn nr
Hr js, m Ma sm bet lö ot KA UD MM Fm tt ft fr
2 nd fat Jr PN IG ert KI fr CO fot DJ te ft nt tfn on JR SN