en har rätt att yttra sin öfvertygelse om of-J!
fentliga åtgärder, om regeringens handlingar.
och den allmänna förvaltningen, så vidt dett
sker inom anständighetens gränser, och ej an- j!
griper det enskilda lifvets fridlysta område. j:
För öfverträdelser mot denna sedliga regells
finnas äfven, med den oinskränktaste tryckfri-!!
het, lagar på hvilkas ätlydnad man måstel!
lägga den största vigt, och i trotts af allt:
hvad man hos oss ropat om den enskilda per-:
sonlighetens värnlöshet inför pressen, har det:
dock genom näraliggande exempel visat sig, li
att äfven vår tryckfrihetslag med alla sina an-!
märkta bristfälligheter icke alldeles saknar:
kraft att befordra den vanartige till välförtjent:
straff, endast man rätt allvarligt vill. q
Då vi framlade några exempel på möjlig j
ten af en opposition att yitra sig, trotts l
strängaste tvängslägar, ville vi visa oklokte-!
ten af de regenters handlingssätt som genom li
dessa medel söka att gifva sin myndighet ge-
hör. Tvärtemot detta förstuckna myteri, som
gömmer sig i hvarje qväfd hviskning mellan
slafvar, vilja vi en tryckfrihet som tillåter öp-!
pen kritik af allt offentligt. Derigenom fram-:
kommer en opposition, som blir verksam på
samma gång som tryggande för samhällete
säkerhet, i det den skyddar lageus efterlefnsd
och endast hotar våldets och godtyckets kring-
skansningsbegär. Den fria oppositionen har
minsta fallenheten att blifva orostiftande elle:
incendiör, medan den ensamt kan gifva nägot
stöd åt framskridandet. Ty det är dock den
allmänna öfvertygelsen, som förer samhället
framåt, och den bästa regering Kan knappast
annorlunda än negstift arbeta på ett folks
framåtskridande, derigenom att den upplyst
afhåller sig från att motarbeta det.
Skulle man, såsom väl kan vara att vänta. !
vilja arbeta på inskränkandet af yttranderätten,
så veta vi vår plats och skola ej bli vår post
otrogna. Vi tro också icke att det skulle
lyckas kringskära yttranderätten i ett land,
der folket vet så väl med sig, att tryckfrihe-
ten är deras dyrbaraste, om ej enda verkligt
konstitutionella rättighet.
Den närvarande tryckfrihetsförordningen är
en frukt af två riksdagars omsorgsfullt och
pröfvande arbete. Såsom ett frihetens palla-
dium nedlades tryckfriheten i våra gällande
grundlagar; såsom sådan hoppas vi att värs
ständer eller andra lagstiftande ombud ej skole
underlåta att för framtiden försvara den mot
möj:iga angrepp.
— Den ledande konservativa tidningen inne-
håller i sitt sista nummer några betraktelser
öfver det i början af veckan bållna offentliga
mötet af Sällskapet jör religionsfrihetens befräm-
jande. Tidningen säger sig genom enskild
bekantskap med flere af de stiftande ledamö-
terne med säkerhet kunna intyga, att stiftel-
sen skedde i bästa afsigt. Deremot säges det
att mötet ej. tillvunnit sig den uppmärksamhet
sällskapet äsyftat, och anser att det varit bättre
om sällskapet genom skrifter än genom mö-
ten sökt verka för sin öfvertygelse. Vi tre!
det förra vara ett misstag; snarare öfverraska-
des mäåhandå en och annan af ledamöterne.
att saken rönte så mycken uppmärksamhet.
I afseende på det sednare, tycks det vara tid-
ningen obekant utt nästan alla talare, som
sökte verka för en större religiös frihet, äf-
ven genom skrifter ganska flitigt verkat och
verka för samma syfte. Mötets ordförande
har utgifvit ej mindre än 4 böcker i ämnet.
Det vår att vänta att den konservativa tidninger
aldrig med ett ord skulle ömnätana den fullstän-4
diga och genomgående kritik som denme förfat-
tare nyligen offentliggjort öfver vår kyrkoförfatt-
ning. Häradshötding Henschen har utgifvit en
särekild Tidskrift;Kyrka och Statv, till utredande
af dithörande begrepp; kyrkoherden: Hammar
utgifver sedan årets början en tidning för be-
handlingen af saröoma frågor, och hr Sohlman
har i de hittills utkomna häftena af Nördisk
Tidskrift egnat artiklar åt dessa ämnen, hvil-
ket äfven skett i Tidskrift för Litteratur, af
hr C. G. Malmström. Den konservativa tid-
ningen såg, utom åtskilliga tjenstgörande pre-
sfer af hvilka blott kyrkokerdarne Ekdall och
Hammar, samt mag. Lundbergsson deltogo i
diskussionen, ingen, hvars personlighet kunde
gifva något värde åt så vigliga frågors behand
ling. Det är santj:der fanns måhända ingen
excellens, ingen biskop, ingen general, kanske
ej en gång en öfverste, men vi skulle dock
tro att man ej derför får alldeles ringakta de
personligheter; som med, redlig öfvertygelse
och bästa flit deltogo i frågornasg bebandling.
Tidningen förnekar också mötet resultat... Det
var, såsom vi tro, ej 0 att åstadkom-
ma ånnat resultat, än. ett bidrag till frågornas
teoretiska lösning, och detta. resultat felades
enligt vår mening alldeles icke. I de festa
frågor tycktes en enhällig öfvertygelse uttala
sig, och vi förmoda att detta var just det re-
sultåt man påräknåt. Vi få ej heller förglöm-
ma, att en tidning ej länge sedan förklarade
dylika frågor vara opassande för publicistisk
behandling; ehuru den både förr och sednare
med smutspressens vanliga oförtrutna medver-
kan ej försmått att efter förmåga nedgöra och
förlöjliga just samma sträfvandenggom det itrå-
gavarande sällskapet har sig om bjeriat. Nu
menar samma tidning att det ej är: passande
attafhandla: sådana saker på möten. Vi före-
ställa088 likväl, ätt redliga män ej skola af denna
anständigKetslärg skrämmas från att uttala sin
öfveriyoelse. vare fis i nva möten, eller itid-