en har rätt att yttra sin öfvertygelse om of-J! fentliga åtgärder, om regeringens handlingar. och den allmänna förvaltningen, så vidt dett sker inom anständighetens gränser, och ej anj! griper det enskilda lifvets fridlysta område. j: För öfverträdelser mot denna sedliga regells finnas äfven, med den oinskränktaste tryckfri-!! het, lagar på hvilkas ätlydnad man måstel! lägga den största vigt, och i trotts af allt: hvad man hos oss ropat om den enskilda per-: sonlighetens värnlöshet inför pressen, har det: dock genom näraliggande exempel visat sig, li att äfven vår tryckfrihetslag med alla sina an-! märkta bristfälligheter icke alldeles saknar: kraft att befordra den vanartige till välförtjent: straff, endast man rätt allvarligt vill. q Då vi framlade några exempel på möjlig j ten af en opposition att yitra sig, trotts l strängaste tvängslägar, ville vi visa oklokte-! ten af de regenters handlingssätt som genom li dessa medel söka att gifva sin myndighet gehör. Tvärtemot detta förstuckna myteri, som gömmer sig i hvarje qväfd hviskning mellan slafvar, vilja vi en tryckfrihet som tillåter öp-! pen kritik af allt offentligt. Derigenom fram-: kommer en opposition, som blir verksam på samma gång som tryggande för samhällete säkerhet, i det den skyddar lageus efterlefnsd och endast hotar våldets och godtyckets kringskansningsbegär. Den fria oppositionen har minsta fallenheten att blifva orostiftande elle: incendiör, medan den ensamt kan gifva nägot stöd åt framskridandet. Ty det är dock den allmänna öfvertygelsen, som förer samhället framåt, och den bästa regering Kan knappast annorlunda än negstift arbeta på ett folks framåtskridande, derigenom att den upplyst afhåller sig från att motarbeta det. Skulle man, såsom väl kan vara att vänta. ! vilja arbeta på inskränkandet af yttranderätten, så veta vi vår plats och skola ej bli vår post otrogna. Vi tro också icke att det skulle lyckas kringskära yttranderätten i ett land, der folket vet så väl med sig, att tryckfriheten är deras dyrbaraste, om ej enda verkligt konstitutionella rättighet. Den närvarande tryckfrihetsförordningen är en frukt af två riksdagars omsorgsfullt och pröfvande arbete. Såsom ett frihetens palladium nedlades tryckfriheten i våra gällande grundlagar; såsom sådan hoppas vi att värs ständer eller andra lagstiftande ombud ej skole underlåta att för framtiden försvara den mot möj:iga angrepp. — Den ledande konservativa tidningen innehåller i sitt sista nummer några betraktelser öfver det i början af veckan bållna offentliga mötet af Sällskapet jör religionsfrihetens befrämjande. Tidningen säger sig genom enskild bekantskap med flere af de stiftande ledamöterne med säkerhet kunna intyga, att stiftelsen skedde i bästa afsigt. Deremot säges det att mötet ej. tillvunnit sig den uppmärksamhet sällskapet äsyftat, och anser att det varit bättre om sällskapet genom skrifter än genom möten sökt verka för sin öfvertygelse. Vi tre! det förra vara ett misstag; snarare öfverraskades mäåhandå en och annan af ledamöterne. att saken rönte så mycken uppmärksamhet. I afseende på det sednare, tycks det vara tidningen obekant utt nästan alla talare, som sökte verka för en större religiös frihet, äfven genom skrifter ganska flitigt verkat och verka för samma syfte. Mötets ordförande har utgifvit ej mindre än 4 böcker i ämnet. Det vår att vänta att den konservativa tidninger aldrig med ett ord skulle ömnätana den fullstän-4 diga och genomgående kritik som denme författare nyligen offentliggjort öfver vår kyrkoförfattning. Häradshötding Henschen har utgifvit en särekild Tidskrift;Kyrka och Statv, till utredande af dithörande begrepp; kyrkoherden: Hammar utgifver sedan årets början en tidning för behandlingen af saröoma frågor, och hr Sohlman har i de hittills utkomna häftena af Nördisk Tidskrift egnat artiklar åt dessa ämnen, hvilket äfven skett i Tidskrift för Litteratur, af hr C. G. Malmström. Den konservativa tidningen såg, utom åtskilliga tjenstgörande presfer af hvilka blott kyrkokerdarne Ekdall och Hammar, samt mag. Lundbergsson deltogo i diskussionen, ingen, hvars personlighet kunde gifva något värde åt så vigliga frågors behand ling. Det är santj:der fanns måhända ingen excellens, ingen biskop, ingen general, kanske ej en gång en öfverste, men vi skulle dock tro att man ej derför får alldeles ringakta de personligheter; som med, redlig öfvertygelse och bästa flit deltogo i frågornasg bebandling. Tidningen förnekar också mötet resultat... Det var, såsom vi tro, ej 0 att åstadkomma ånnat resultat, än. ett bidrag till frågornas teoretiska lösning, och detta. resultat felades enligt vår mening alldeles icke. I de festa frågor tycktes en enhällig öfvertygelse uttala sig, och vi förmoda att detta var just det resultåt man påräknåt. Vi få ej heller förglömma, att en tidning ej länge sedan förklarade dylika frågor vara opassande för publicistisk behandling; ehuru den både förr och sednare med smutspressens vanliga oförtrutna medverkan ej försmått att efter förmåga nedgöra och förlöjliga just samma sträfvandenggom det itrågavarande sällskapet har sig om bjeriat. Nu menar samma tidning att det ej är: passande attafhandla: sådana saker på möten. Vi föreställa088 likväl, ätt redliga män ej skola af denna anständigKetslärg skrämmas från att uttala sin öfveriyoelse. vare fis i nva möten, eller itid